Vandra med Gud
Hösten 1993 var jag oerhört sliten, när jag en septemberdag fick ett uppdrag av min redaktionschef att åka skriva om en konferens i Stockholm. Men väl på plats upptäckte jag att orken var helt slut och jag var tvungen att ta en paus. Jag gick upp och satte mig på läktaren. Men hann knappt sätta mig förrän jag i en syn fick se en örn som liksom svävande över församlingen. Synen gav mig raskt krafterna åter och jag kunde skriva mitt referat .
Jag berättade senare min upplevelse för en bekant som sa att jag nog var på väg att slita ut mig, och jag behövde åka på en tyst retreat. Sagt och gjort jag for till Wettershus retreatgård utanför Gränna en helg, men kom ej att delta så mycket i programmet utan ägnade mest tiden åt att sova. Men sista dagen gick jag i alla fall ner till Vättenstranden. Ruschade ner för en brant nedförsbacke. Och väl där kände jag på vattnet, och det var mycket riktigt svinkallt
Knogade sedan upp för den sega backen igen när jag en bit upp liksom hörde en röst inom mig som sa: ”Vandra med mig som Enok vandrade med Herren!” Det var så verkligt att jag tittade mig omkring för att se vem som talade till mig. Men jag kunde inte se någon, så jag tänkte att det var nog min egen fantasi som spelat mig ett spratt.
Men när jag sedan kom upp av för backen och skulle åka därifrån kom föreståndaren springande med en bok som han tyckte jag skulle ha. Det var John Steiners bok Skapande paus och jag slog upp den på måfå och hamnade på sidan 99 och läste kapitlet ”Vandra med Gud”. Den handlade om Enok och om bön.
Karl-Gustaf Mattsson
"Enok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.”
1 Mosebok 5:22–24