Olof Gabriel predikade hjärtats övertygelse

Det finns ingen predikan sparad efter Olof Gabriel Hedengren som kan visa oss hur han talade. Däremot efterlämnade han en del privata brev, och i ett av dem predikar han lite för sin vän, publicisten Sven Adolf Hedlund. En man som delade Olof Gabriels politiska åsikter. Tydligen hade de båda herrarna dock olika meningar om delar i den kristna teologin och Hedengren klargör här sin inställning. Brevet ger en god  uppfattning om hur insatt Olof Gabriel var i teologiska frågor och hur ivrig han tycks ha varit att övertyga andra människor om sin egen tro.

”Nej, bäste Broder, inte skall vi strida i religionen och låta mänskliga åsikter mötas på ett fält, som är så rikt upplyst av Guds eget ords ljus. Då stridiga åsikter i dessa heliga ämnen inträffar, har man Gud ske lov, detta ljus att tillgå, och skall det förr eller senare med Guds hjälp bevisa sin kraft på Dig som det gjort på mig, sedan jag funnit, att det inte är möjligt att spjärna emot udden, utan att man måste fatta ordet med hjärtat då man omöjligt kan fatta dess högsta sanningar med förnuftet. Tro inte jag dömer någon, allra minst den som står vida närmare sanningen än jag gjorde i avseende på försoningsläran.

Att be om delaktighet för alla i uppfattningen av denna djupa hemlighet, vilken innan världen var skapad, var överenskommen mellan Fadern och Sonen, det kan aldrig kallas kärlekslöshet: det utgår åtminstone från en helt och hållet motsatt känsla hos mig. Jag gillar fullkomligt Din åsikt om kärleken, som är fullkomlighetens band och prövostenen för trons äkthet. Då kärleken utgår från en levande tro på Gud och försoningen i Kristus och inte från endast en naturlig vekhet i hjärtat, så är det att anse som blommorna på de kvistar, vilka är inympade i det sanna vinträdet: gärningarna kommer där självmant och av en inre nödvändighet.

I detta fall är vi alltså fullkomligt ense, ändå kan jag inte förena mig i Ditt något inskränkande omdöme om Paulus, som, om han möjligen inte fullt uppgår i djup emot Johannes, som hade legat emot Jesu bröst och var den lärjunge, Han mest älskade, ändå äger en storhet och frihet, som framstår klarare, ju mer man läser honom. Han är väl den som mest skiljt sig från allt judaiserande, då han lämnade frihet från allt som hörde till Judendomens yttre bruk, till och med klagade över dem, som vände sig till dessa "torftiga stadgar", från vilken "Sonen gjort oss fria".

Angående själva läran om det stora Försoningsoffret beträffar, så överensstämmer alla apostlarnas lära därvidlag att framställa den som grunden i hela Kristendomen, och långt ifrån att denna lära utgick som en följd av Judendomens offer, så vore dessa just föreskrivna som varningar av och för att rikta människosläktets tankar och längtan efter detta räddningsmedel för både förflutna, närvarande och kommande släkten. Profeten Jesaja 53 Kapitel, jämfört med brevet till de Hebréer visar detta i mitt tycke klart. Men som sagt är, låt oss inte strida i detta heliga ämne, som inte kan uppfattas med det naturliga förnuftet, som andra världsliga ämnen utan endast kan uppfattas med känslan och hjärtats övertygelse, som därför så uttrycksfullt kallas "trons lydnad", medan den utgår från ett fromt sinne, som helt och hållet offrat sitt förnuft eller "tagit sitt förnuft till fånga" och tagit sin tillflykt till bönen allena som enda medel till trons förvärvande.

Tro för övrigt inte att jag tillhör dessa mörka andar, som anser ingen räddning möjlig utan ett konstant uppehåll i och strävande efter en oupphörlig syndakänsla, och som tro sig möjligen därigenom förtjäna Guds nåd. Vi förtjäna den lika litet genom vår oupphörliga känsla av förkrosselse under syndabördan som genom strävandet efter fullkomligheten, vi får den till skänks av bara nåd och för en Annans skull: men fast denna osvikliga sanning, detta evangelium, kan ju inte annat än väcka den innerligaste tacksamhet och genkärlek och villighet att öppna våra hjärtan för Guds pånyttfödande Ande, som gör det lätt, som förut varit svårt, om inte rent av omöjligt och som gör oss till nya människor, hos vilka det gamla allt mer och mer förgås.

Mina älsklingsförfattare, utom den Heliga Skrift, är sådana som Hagberg och Arndt, vilka stöder sig på och tillämpar Jesu heliga ord: "Den som älskar mig, han håller mina bud.", "Inte kommer var och en in i Himmelriket som säger; Herre, Herre, utan den som gör min Faders vilja som är i Himmelen", jämfört med Pauli ord: "Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning efter sitt goda behag."

Du finner alltså, bäste Broder, av denna korta redogörelse för mina religiösa åsikter att de är så mycket mindre "betänkliga” eftersom de helt enkelt överensstämmer med vår statskyrkas grundsatser, i vilka varje barn uppfostras eller bör uppfostras, och jag har ansett mig förväntas redogöra för denna min ståndpunkt för att förebygga alla missförstånd. Till svar på Din vackra tanke rörande ljusets brytande i flera strålar efter dess olika uppfattande av det svaga människoförnuftet kan jag inte låta bli att föra bilden lite längre, i det jag påstår, att var och en av dessa olika färgade strålar saknar ljusets egenskaper och verksamhet, om de verkar var och en enskilt och oberoende av varandra. För att återfå ljusets värme och kraft måste nämligen alla dessa strålar uppsamlas i trons brännspegel. Sanningen är ju blott en och kan uppfattas endast av tron, som gör människan till ett med Gud, som är sanningens upphov.

Olof Gabriel Hedengrens predikostil avslöjas i ett brev till vännen Sven Adolf Hedlund