Ända sedan kristendomens tillblivelse har budskapet om Jesus Kristus förts vidare genom det skrivna ordet. Och goda marknadsförare börjar alltid med de korta och lättförståeliga budskapen. Genom småskrifter, eller så kallade traktat, har budskapet nått till jordens yttersta gränser. Således var den svenska väckelserörelsen inte en enbart inhemsk företeelse, utan resultat av en medveten utländsk påverkan genom skriftspridning.
En vacker augustidag i Edinburgh 1805 klev skottarna John Paterson och Ebenezer Henderson ombord på en båt med destination Köpenhamn. I Danmark skulle de byta mot ett större fartyg med slutmål Indien. De var missionärer och båda brann för att befria människor från religiös lagiskhet till andligt liv. Men i Köpenhamn visade det sig inte finnas någon båt som skulle gå till Indien förrän efter vinterns slut. Under väntetiden ägnade de sig därför åt att predika och dela ut traktater för invandrande landsmän. En dag kom de att träffa professor Andreas Hylander från Lund och prosten L. C. Retzius från Skara. Dessa var herrnhutare som umgicks med planer på att börja med masspridning av traktater i Sverige. Resan till Indien fick vänta, hösten 1807 tog de båda skottarna istället båten till Skåne.
Andligt förfall
I Sverige befann sig det andliga läget på nollpunkten. Prästerna var lastbara och skötte sina arbeten för egen vinnings skull. Superiet var allmänt och moralen i förfall. Kyrkans verksamhet var lagfäst kyrkgång men påverkade knappt någon till en personlig tro. De få som brann stoppades av kyrkan med en bestämmelse kallad konventikelplakatet, vilken förbjöd kristna samlingar utanför kyrklans hägn. Men där fanns en hake. Förordningen förbjöd visserligen muntlig predikoverksamhet, men inte skriftlig.
På de båda skottarnas initiativ stiftades därför 1808 Evangeliska sällskapet med målet om ”ett utbredande av evangelii kunskap, samt återupplivandet av en allt mer och mer kallnad kärlek för kristendomen meddelst utdelande av tryckte Gudelige skrifter”.
Användandet av traktater är lika gammal som boktryckarkonsten, ja för att inte säga som kristendomen. För vad är väl många av Nya testamentet bibelböcker annat än korta traktater, exempelvis Titus, Filemon samt Johannes andra och tredje brev. Skrivelser innehållande en knippe meningar, flygblad om kärleksbud, förmaningar, tro, regler och vikten av att hålla fast vid Kristi lära. Dessa och andra skrifter mångfaldigades och spreds med evangelisters hjälp runt hela Medelhavsområdet. Tummades, lästes och väckte människor till omvändelse och tro. Först i slutet av 300-talet inordnades de i Bibeln, och fortsatte sedan att än starkare påverka varje ny följande väckelserörelse.
Långt senare, 1957 konstaterade teologen Torvald Ribbner i sin doktorsavhandling om de svenska traktatsällskapen, att ”traktatspridning och väckelse hör samman”. Han menade att där den svenska väckelsen först slog rot, i fattigkvarteren, backstugorna och torpen, där hade man först läst och påverkats av enkla traktater. Flygblad spridda av lekmän och kolportörer, lättfattliga texter som man förstod sig på.
- I stugorna hade man egentligen ingen annan litteratur, möjligen med undantag för psalmboken, skrev Ribbner
Omfattande resa i Sverige
Evangeliska sällskapet vann starkt gillande av det nybildade brittiska bibelsällskapet British and Foreign Bible Society, som beslöt sig för att stödja det svenska sällskapet ekonomiskt. Samma år i augusti gav sig Paterson och Henderson iväg på en omfattande resa över Sverige. Med sig i bagaget hade de inte mindre än 4000 traktater med rubriken ”Hwad skall jag göra, att jag må blifwa Salig?”. Traktaten innehöll en väckelseappell där läsaren uppmanades att genom tro och omvändelse rädda sig undan den stundande vredesdomen. Men var de drog fram möttes de av människor som ingenting förstod av evangeliets verkliga innebörd.
- Folk tog emot våra traktater men förstod intet. I Sala påträffade vi ingen med en levande tro och i Bollnäs stördes gudstjänsten av både den snarkande allmogen och kyrkstöten som med sina förskräckliga knackningar försökte väcka de sovande, skrev Paterson senare.
Först i Härnösand mötte de spår av väckelse. Här fick de hjälp av biskop Nordin att trycka ytterligare tre små skrifter och senare Nya Testamentet på samiska. Snart fick man igång en masspridning utan tidigare motsvarighet. Man delade ut traktater genom säsongsarbetande dalkarlar som vände hem, soldater på genommarsch eller sjövägen med rotebåtsmän. De spreds också genom skolor och bokhandeln. Fram till 1814 delade Evangeliska sällskapet gratis ut 783.044 exemplar till svenskarna. Det innebar statistiskt att var tredje svensk av den dåvarande befolkningen då fått ett väckelsetraktat i handen.
Folk blev läsare
Traktaterna riktade sig särskilt till bönderna och den jordbrukande underklassen. De enkla omvändelseberättelserna höglästes vid kvällsandakten, cirkulerade mellan stugorna och häftades ihop till små böcker. Snart blev folk i det högre ståndet, som ville se en kristen bildning hos folket, intresserade av verksamheten. När greve Mathias Rosenblad, som stod kungen nära, 1813 blev ordförande i Evangeliska sällskapet, blev man starkare förankrade i samhällets ledning. Men med Rosenblad byttes snart bönderna ut bland ledamöterna mot präster, ämbetsmän och grosshandlare vilket gjorde att verksamheten gick ner några år.
Inte förrän den invandrande metodistpredikanten George Scott blev ordförande 1834 fick sällskapet en nytändning. Han såg till att 111.000 traktater delades ut på två år. Scott kom genom sin förkunnelse också att få stor betydelse för de gryende svenska väckelserörelserna. Åsiktsmotsättningar låg i luften och delade meningar började också gå om Evangeliska sällskapet. Många ansåg att de genomsyrades av en alltför lagisk kalvinistisk kristendom, långt från den fria lutherska. 1841 upphörde därför sällskapet med sin landsomfattande traktatspridning, men ersattes snart av nya engelskstyrda organisationer.
I London bildades Evangeliska Alliansen 1846, en trosgemenskap mellan enskilda protestanter som lagt läroskillnader åt sidan för att kunna ägna sig åt evangelisation och traktatspridning. På deras basis byggdes snart ett flertal små traktatsällskap upp runtom i Sverige. I Jönköping, Gävle, Kristianstad, Östersund, Sundsvall och Uppsala. Baptisten Carl Möllersvärd stod för den svenska ledningen, men när han framförde sin kritik mot barndopet lämnade snart många alliansen. Grosshandlaren Gustaf Theodor Keyser drev en agenturfirma för Kristna traktatsällskapet i London, och hade till sin hjälp en översättare vid namn Carl Olof Rosenius. De tryckte upp och distribuerade fram till 1853 minst en miljon kristna traktater i landet.
Risebergarörelsen spred tidigt traktater
Även Olof Gabriel Hedengren insåg tidigt traktatspridningens betydelse för väckelsens utbredande. Redan i början av 1856 underhöll han och biträdesförening sex kolportörer i Närke, Värmland och Västergötland Första året blev det stor åtgång på Luthers Evangeliepostilla och Epistelpostilla, Pontoppidans Trosspegel och Katekes förutom massor av traktater och småskrifter. (Läs mer om Hedengrens traktatverksamhet under fliken Olof Gabriel Hedengren/Kolportörsverksamhet)
De brittiska traktaten genomsyrades dock av kalvinism och så fort Rosenius fick tillfälle att få igång en verksamhet med luthersk inriktning bildade han och några vänner Evangeliska traktatsällskapet. Tillsammans med alla de nya lokala traktatsällskapen genomreste deras kolportörer snart varje socken i riket. Svensk dominans på området blev Fosterländska stiftelsen för Evangelii befrämjande, senare ändrat till Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Jönköpings traktatsällskap som blev grunden till Svenska Alliansmissionen. Traktatspridningen började få full effekt, snart stod väckelsen i full brand, konventikelplakatet avskaffades, samfund bildades och förlag tillkom med inriktning på att sprida både biblar, böcker och traktater.
Så dags blev också den gryende nykterhets och fackföreningsrörelsen varse om traktatutdelningens fördelar. Senare har snart varje ny folkrörelse eller företag marknadsfört sig genom traktater eller reklamblad. Under senare delen av 1800-talet blev också kvinnorna mer synliga i lanseringen. Lärarinnan Elsa Borg publicerade 1885-1912 skriftserien ”Inbjudning till Jesus”. Hennes missionsarbete övertogs efter hennes död av Lärarinnornas missionsförening som ägnade sina sommarlov åt traktatutdelning, främst bland samer. Skolföreståndarinnan Fredda Hammar tog 1894 initiativ till Föreningen för kvinnliga missionsarbetare som gav ut traktater Under första delen av 1900-talet fortsatte samfunden, förlagen, företag, föreningar, ungdomsorganisationer och enskilda personer att trycka och sprida traktater. Det är först under de senaste decennierna som intresset har dalat betydligt, nu söker man sig andra vägar.
EVANGELISKA SÄLLSKAPETS 10 FÖRSTA TRAKTATER
Titel Total upplaga Utgivningsår
1. Hwad skall jag göra, att jag må blifwa Salig? 58.950 ex 1808-1838
2. Det ena Nödwändiga 71.000 1808-1836
3. Märkwärdig berättelse om Sjömannen John Covey 90.000 1808-1830
4. Samtal mellan twänne resande 52.000 1808-1816
5. Den fattige Joseph 91.000 1808-1836
6. Trenne Samtal emellan En Lärare och en dess Åhörare 61.000 1808-1838
7. Korta Erindringar till en Krigman 33.000 1809-1835
8. Christi Kors, wår Salighets Grundwal 54.000 1809-1831
9. Christendoms-Läror, Sammandragne ur den Heliga Skrift 38.000 1810-1831
10. Menniskans naturliga tillstånd 42.000 1810-1835
Text: KG Mattsson
-----------------------
Faktauppgifterna i texten hämtade från "De svenska traktatsällskapen 1806-1856", sv Torvald Ribbner samt "Svensk kyrkohistoria", del 6 och 7, Oloph Bexell