Glädjescener utanför Riddarhuset 7 december 1865
För 150 år sedan avskaffades den gamla ståndsriksdagen i Sverige och ersattes med tvåkammarriksdagen. En bland de första riksdagsmännen i den nya representationsformen var Olof Gabriel Hedengren på Riseberga. Han kom att inväljas med stort stöd av sina väljare.
Den 7 december 1865 rådde stormande glädje utanför Riddarhuset i Stockholm. Tusentals människor omfamnade varandra och hurrade högljutt. Något mycket märkligt hade nämligen inträffat. Inne i Riddarhuset hade ridderskapet och adeln med god röstövervikt röstat ja till förslaget att ersätta den gamla ståndsriksdagen med en modern tvåkammarriksdag.
Det hejades snart i hela Sverige. I ett adelshem i Örebro berättas det att greven störde sig på två pigor som hurrade för den nya riksdagen. När han frågade vad som stod på svarade en av dem; ”Jo, nu är vi också människor!”.
Liberal och konservativ
Den svenska adeln hade avskaffat sitt eget inflytande vid Sveriges riksdagar. Ståndsriksdagen hade blivit föråldrad då den inte längre representerade en mängd yrkesgrupper. Däribland läkare, universitetslärare och rika patroner. Till en av de sistnämnda kunde inräknas Olof Gabriel Hedengren.
Mycket av den liberala grundsyn Hedengren fått från kampåren i slutet av 1840-talet hade han nog kvar, men i vissa avseenden hade han fått en mer konservativ inriktning. Kampen för representationsreformen hade han inte tagit del i, alltför upptagen som han varit med väckelsearbetet. Men när tvåkammarriksdagen, som han en gångs så energiskt arbetat för, väl blivit verklighet, vaknade hans intresseför att åter blanda sig i politiken.
Det stora förtroende han ägde i Närke gjorde att man vid riksdagsmannavalet 1866 utsåg honom till att representera Lekebergs, Grimstens och Hardemo härader. Han erhöll 15 av 29 elektorsröster. Tre år senare omvaldes han så gott som enhälligt i sin valkrets, med 31 av 32 röster.
En mogen politiker
Som politiker tillhörde Hedengren Lantmannapartiet, som hade majoritet i kammaren och avgjorde utskottsvalen. Det gjorde att Hedengren redan från början blev en av de ledande inom partiet och blev insatt i både bevillnings-, konstitutions-, och statsutskotten. Under sin sista riksdag 1870 blev han också statsrevisor och ledamot i en kommitté, som utarbetade förslag till en ny fattigvårdsförordning.
Hedengren hade mognat som politiker. Fått större klarsyn, och var mer återhållsam och försiktig än under kampåren. I ett brev till partikamraten Carl Ifversson skrev han den 16 augusti 1869; ”Åren har medfört mera lugn och sans i mina åsikter, som i ungdomsåren hade alltför mycket av den nyliberala surdegen i sig.”. Dock hann Hedengren inte med allt han tänkt sig under sina fyra år som politiker. Jordbruksnäringen låg honom naturligtvis varmt om hjärtat. Han intresserade sig för religionsfrågor och för reformer beträffande ordningen för prästval.
Gick emot partiet
Ibland gick Hedengren emot partiet, bl.a. i frågor om brännvinstillverkning och försvaret. Vid debatten i riksdagen om höjd skatt för brännvinstillverkning sade Hedengren att han ville ”göra allt för att fördyra denna fördärvliga vara och även på detta sätt söka minska bruket därav. Mot superiet, vårt lands största nesa behövde alla åtgärder vidtas, och en bland dem är höjandet af brännvinstillverkningsavgiften.”
När Hedengren inte var villig att ge främmande religionsbekännare vidgade rättigheter kritiserades han av Nerikes Allehanda. De skrev: ”Det är ett psykologiskt fenomen, att en man med hans utvecklade frihetskärlek i alla andra fall, kan genom mörka grubblerier i religiösa ämnen förledas till en så stor inkonseqvens från sina öfvriga grundsatser.” Ett annat impopulärt debattinlägg från honom, när han ville minska anslaget för teaterverksamheten, svarade Hedengren tidningen; ”Teatern är till för att roa hufvudstadens bemedlade invånare och förmögna resande, som behöfva förströelse.”
Behöll sitt goda samvete
1869 skrev Hedengren en redogörelse över sina tre år som riksdagsman. Däri betonar han vikten av bevara ett gott samvete i politiken: ”Ja, jag kan ännu räkna mig för att vara en hederlig karl. Ty det är icke lätt att inom riksdagen förblifva en sann kristen och en ärlig man. Där råder ett oerhört kompromissande hvarvid man för att vinna något af sina önskningsmål, i andra frågor rösta tvärt emot sin bättre öfvertygelse. Men sådant är hvarken kristligt eller hederligt”.
Vid julledigheten 1870 for Hedengren hem till Riseberga, men där avled han och kom att ersättas av en lantbrukare Olsson. En av Hedegrens politiska motståndare gav patronen på Riseberga ett erkännande: ” Han var den mest framstående av länets representanter och en av kammarens och lantmannapartiers dugligaste män. En ovanligt kärnfull och djupt allvarlig natur. Hans yttranden framfördes med ett värdigt lugn och en viss pondus bar alltid spår av en innerlig övertygelse och gjorde alltid intryck. En av de få, vars stämma utan ansträngning hördes överallt i kammaren. Hans anföranden om lantförsvaret, riksbanken, mot civiläktenskapet och mot livsstraffets avskaffande var bland de bästa som avgåvos i kammaren rörande dessa ämnen. I kyrkliga frågor var han liberal, liksom i de flesta principfrågor."
Andra kammaren sammanträder. Inrättat i gamla riksdagshuset på Birger Jarls torg 5 i Stockholm
Text: KG Mattsson