Under 1855 kom Hedengren och Risebergaväckelsen i blåsväder. Det gamla konventikelplakatet från 1726, som förbjöd religiösa sammankomster utan en prästs medverkan, gällde fortfarande  Ett förbud som riksdagen dock länge varit starkt kritisk till och som de flesta polismyndigheter nu ägnade mycket liten tid till. Men länsman i Lekebergs härad, C. G. Sundström, tålde inte läsare. Redan 1843 stod han som åklagare i den stora rättegången mot "roparna" i Kvistbro. Där hade han tydligen fått blodad tand för klappjakt mot dem som bröt mot gamla plakat.

Anmälan mot Hedengren

Den 14 april tvingade Sundström länsman och bergsfogden J. Edström i Edsberg att anmäla Hedengren till Länsstyrelsen i Örebro. Edström pratade med Hedengren och begärde en skriftlig berättelse av kyrkoherden i Edsberg, M. E. Morenius, om vad som förekommit vid Riseberga. Men Morenius, som var vän med Hedengren, hade inte lust att avlämna en sådan.

Edström fick i alla fall reda på av Hedengren att denna sistlidna böndag ”låtit kolportören C. O. Engström, en okunnig och obildad, samt såsom tillställare af konventiklar på andra orter beryktad person, uppträda vid Riseberga och hålla religionsföredrag”. Vid en samling på långfredagen hade kanske ”200 och vida derutöfver varit närvarande”. Kanske var det Hedengrens inställning som lugnade Edström, för hans anmälan blev hållen i en lugn och saklig ton utan någon lust till straffande.

Länsstyrelsen begärde yttrande

Nu begärde Länsstyrelsen yttrande i ärendet av prosten Morenius, som svarade i mycket positivt hållen berättelse. Morenius berättade att andaktsövningarna vid Riseberga bara hade uppkommit genom en utvidgning av de bönestunder, som Hedengren sommaren 1854 börjat hålla med folket från sitt gods. Först mot hösten hade tillströmning blivit större, varför Morenius hade talat med Hedengren om att hindra folk att komma. En begäran som Hedengren rättat sig efter. Men under 1855 hade strömmen åter ökat, och folk hade börjat komma även från grannsocknarna. Glädjande nog för kyrkan hade bara en del av besökarna hört till de föraktade ”läsarna”.

Morenius hade även denna vår försökt förmå Hedengren att begränsa tillströmningen till mötena på hans gods men utan resultat. Hedengren ville inte länge avvisa någon som sökte sig till mötena. Kyrkoherden fritog i alla fall Hedengren från beskyllningar om irrläror.

-Välmeningen av titulerade Hedengrens afsigter har jag så mycket mindre kunnat misstänka, som jag i många år som pastor varit vittne till hans verksamma nit för sina medmenniskors väl i både andligt och lekamligt hänseende, skrev Morenius

Morenius befarade att konventiklarna skulle komma att orsaka splittring inom kyrkan och leda till intolerans mellan oliktänkande. En åsikt som Hedengren delade.

Sundström tar till storsläggan

Länsman Sundström gillade inte alls Edströms och Morenius milda skrivelser om Hedengren. Han skrev ett tillägg där han tog till storsläggan mot Hedengren. Han påstod att patron en gång vid en predikan förnekat verkligheten av Kristi korsfästelse. Vidare klandrade han  Hedengren för ”andeligt högmod samt åsidosättande av kyrkogång och arbete hos en del av konventikeldeltagarna, allt under tron att ivrigt bedjande ändock fyller dagliga behof". Särskilt allvarligt ansåg han Hedengrens planer på att, "vid Riseberga uppbygga ett särskilt hus för andaktsövningar, i hvilket beslut allmogen ser styrka för sin förut omnämnda förmodan om rättigheten till andaktsövningarnas fortsättande, hvaraf resultaten kunna väntas lika med dem, som är 1844, under den så kallade roparetiden drabbade en mängd folk i Edsbergs Härad". Hedengrens planer kunde, menade Sundström, "högst menligt inverka på traktens fanatiska allmoge".

Biskopen försökte tala till rätta

Länsstyrelsen lämnade de inkomna handlingarna vidare till Justitiekanslersämbetet med begäran om åtal. Men denna myndighet bad om särskilt yttrande från domkapitlet i Strängnäs. Biskop Annerstedt gjorde sig dock ingen brådska utan kom att besöka Riseberga först fram på vårsommaren. Först den 27 juni redovisade biskopen sin berättelse om sammanträffandet med Hedengren

”Den 22 i denna rnånad besökte jag i sällskap med Contraktsprosten Morenius brukspatron Hedengren på Riseberga. Wid det samtal, som derunder förekom, förnekade titulerade Hedengren på det kraftigaste att han någonsin skulle under sina religiösa föredrag bestridt werkligheten af Christi korsfästelse, såsom länsmannen C. G. Sundström i sin Embets berättelse angifwer, då han twärtom förklarade sig intet annat weta och intet annat wittna om än Christi kors. ContraktsProsten Morenius intygade äfven, att han ansåge denna uppfattning af tit. Hedengrens yttrade meningar aldeles oriktig och torde bero på missförstånd. Med mycken öppenhet förklarade tit. Hedengren, att han hyst tvifwel rörande skriftenligheten af en och annan punkt af wår bekännelse såsom till exempel läran orn Nådawalet och Scaramenterna, men att dessa tvifwel blifwit häfda: att han så mycket mindre sökt sprida dessa tvifwel, som han var öfwertygad derom, att Guds rike icke uppbygges med tvifwel utan med tro, och att hans föredrag i allmänhet mindre afsåge undervisning i Christendomens lära, än praktisk tillämpning af det eller de Capitel af Bibeln, som för hvarje gång upplästes vid andaktsstunderna. Uppå framställning af så wäl det emot stadgad ordning stridande som för honom själf och mängden af dem, som strömma till honom, wådliga deruti, att han utan församlingens ordentliga kallelse upphäfwer sig till andelig ledare, betygade tit. Hedengren, att det icke warit hans mening att kring sig bilda en församling, att han endast welat enligt sin Christeliga plikt hålla andaktstunder med de sina, tjänare, husfolk och underhafwande, att på Söndagarne, då med andaktsöfningen warit förenad utläggning af något stycke utur den heliga skrift, en och annan främmande sig infunnit, att han icke ansett sig böra afwisa dessa, att deras antal småningom tillwäxt, så att de wid åtskilliga tillfällen icke rymdes i något af gårdens rum, då andaktsöfningen hållits under bar himmel. Att hvarjehanda wådor woro förenade med dessa förhållanden, medgaf tit. Hedengren, och erkände de frestelser, med hvilka han hade att kämpa just i och för denna slags werksamhet, men förklarade, att kärleken hindrade honom att afwisa dem, som wid andaktsöfningarne i hans hus sökte uppbyggelse, liksom han efter måttet af sin insigt wille biträda dem, som begärde hans råd och ledning i andeliga ting. Då han härvid påmintes, att man icke begärde, det han skulle afwisa någon, men att då han insåge hvilket intrång så wäl på den offentliga Gudstjenstens som den enskilda andaktens område, som Conventikel ofta utöfwar, han borde hänvisa de tillströmmande till dessa båda medel för det andliga lifwets näring och wård och uppmana dem att hellre sjelfwa, hwar och en i sin krets förrätta eller bewista huslig andakt eller i enslighet söka sin uppbyggelse i 0rdets betraktelse och bön, swarade han, att han ingenting högre skulle önska, än att hans andaktsstunder af ingen främmande besöktes, om han ägde den förhoppningen, att orsaken dertill wore en allmännare rådande huslig andaktsutöfning. Under hela detta samtal röjde sig, hvad ock Contracts Prosten Morenius wid flere tillfällen yttrat, att tit. Hedengrens syfte är det bästa, hans afsigter de renaste, hvad man än må tänka om ändamålsenligheten af de medel han begagnar. Någon separation från kyrkan åsyftar han ej, om också de som luta åt detta håll i honom vilja se en bundsförvant och ett stöd. Han befinner sig, så widt jag kunnat fatta, på den jemförelsewis nywäckta ej sällan förekommande utvecklingsgrad, då det andeliga lifwet har mera ifwer än klarhet, nitet mer wärme än lugn besinning. I detta stadium röjes ej sällan ett begär att finna liksom en yttre bekräftelse på utkorelsens werklighet, och hvarje sken af förföljelse räknas för en sådan.  Martyrkronans gloria är efterlängtad och skulle stegra entusiasmen till sin yttersta höjd. Under sådana förhållanden och i betraktande af den ingalunda emot kyrkan fiendtliga om än stundom hennes ordning så wäl som hennes lifsyttringar misskännande rigtning, sorn wid Riseberga eger rum, kan jag, med anledning af der pågående samlingar till andaktsöfning, icke för närwarande föreslå annan åtgärd, än att de öfwerlemnas till presterskapets fortfarande uppmärksamma aktgiwande och wård. Ehuru af en del misskänd och rnisstrodd är jag dock ,öfvertygad att denna wård skall slutligen erkännas och nå sitt mål."

Åtalet lades ner

Domkapitlets ledamöter instämde i det förslag sorn biskopen föredragit. Handlingarna järnte utdrag ur domkapitlets protokoll återsändes till Justitiekanslersämbetet, där beslut fattades att ingen åtgärd skulle vidtas mot Hedengren. Attacken mot honom hade alltså misslyckats, och han kunde åter känna sig lugn.

Biskopen ville prästviga Hedengren

Biskopens redogörelse för besöket på Riseberga är av stort intresse, eftersom det återger både kyrkans och Hedengrens dåtida inställning till den framväxande nyevangeliska väckelsen. Den annars så konservative biskop Annerstedt försökte på inget vis hävda konventikelplakatets bestämmelser, något som han tidigare ofta gjort i riksdagssammanhang. Istället bemötte han Hedengren med finkänslighet och välvilja. Torpare och statare gick det att kasta i fängelse, men mot en person med Hedengrens sociala ställning var det inga högre myndigheter som ville starta någon förföljelse.

Det påstås att biskopen vid sammanträffandet på Riseberga hade velat prästviga Hedengren. Denne hade ju både bedrivit teologiska studier och hade en omfattande allmänbildning. Det är väl dock inte troligt att Hedengren någonsin skulle känt sig hemma i dåtidens svenska kyrka.

Vad som nu skett vid Riseberga genom Hedengrens modiga bekännarentusiasm och predikan var början till en folkväckelse, som inget motstånd kunde hejda. Från Riseberga gick nu en ny våg ut över landskapet. Det gamla godset blev på nytt en andlig högborg och utsiktspunkt.

Text: KG Mattsson