David Hedengrens memoarer

Intresseföreningen har fått ett spännande dokument oss tillsänt från Olof Hedengren i Stockholm - utdrag från David Hedengrens memoarer. David, som var son till Olof Gabriel och Carolina Hedengren, var generallöjtnant, generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet. Mitt i livet skrev han ”Minnen från mitt liv” där han på ett mycket subjektivt sätt berättar om sin barndom på Riseberga.

 

Så här skriver David om sina föräldrar:

När jag nu kommit in på en tid, från vilken jag har personliga minnen, vill jag göra ett litet utkast av mina föräldrar såsom jag minnes och uppfattar dem, och beder om tillgift ifall jag i min sonliga tillgivenhet skulle visa mig för partisk. Både min far och min mor voro ej några genomsnittsmänniskor utan ganska skarpt avtecknade personligheter, varom jag nu senare, med den erfarenhet av livet och människor, som man måste erhålla under ett långt liv och genom bekantskap med en mångfaldI olika personer, allt mer blivit övertygad.

Min far hade en stor begåvning i alla riktningar och dessutom var han ytterst energisk och livlig med starka artistiska böjelser och en ovanlig inbillningskraft. Eftersom han dog då jag var endast 12 år gammal, kunde jag naturligtvis ej hava så stor personlig kännedom om honom, men även vid dessa unga år kände jag mig ytterst imponerad av honom, och han hade den förmågan att med gammaldags sträng disciplin förena den största kärleksfullhet mot oss barn, så att vi alla voro ytterst förtjusta i vår far. Då jag nu vid äldre år kastar en blick tillbaka och jämför min fars kunskaper och allmänna bildning, sådana de erhöllos med den tidens uppfostran, kan jag ej annat än förvånas över, huru en lantjunkare kunnat förvärva en så allsidig bildning. Han talade de vanliga europeiska språken, engelska, tyska, franska och även något italienska, läste om aftonen som en egen uppbyggelse sitt grekiska testamente (Nya Testamentet, min kommentar), ägde stor kunskap om skön konst i allmänhet och särdeles om musik, som han under många år under långa resor utomlands hade genomgående studerat. Han sjöng med en stark, väl övad tenorbaryton, och fantiserade för sitt nöjes skull på pianot.

Ett genomgående drag i min fars karaktär var en viss excentrisk böjelse, vilken nog i viss grad är ett kännetecknande familjedrag inom släkten sedan lång tid tillbaka. Detta kom min fader att med glödande intresse omfatta den pietisktiska riktning, som under mitten av 19:e århundradet gjorde sig gällande i vårt land. En stor familjeolycka, nämligen då de 4 äldsta barnen, inom 3 månader blevo bortryckta och mina föräldrar en tid voro barnlösa, grep så djupt i min fars känsliga sinne, att han under lång tid var djupt nedtryckt och därefter sökte sin tröst i en stark pietism, vilken aldrig senare lämnade honom. Han satte sig i spetsen för denna rörelse i trakten, byggde bönehus, barnhem, och hade såsom medryckande och intresserade andlig talare största inflytande på de religiösa rörelserna i trakten.

Personligen var han en eldsjäl, som nog av sina pietistiska böjelser drogs ifrån sådant umgänge, som kunnat passa hans intresse och begåvning. Under senare år blev hans religiösa, asketiska uppfattning något förmildrad. Från det att livet på Riseberga under äldre tider varit ganska gammaldags komfortabelt och gästfritt, hade ståten betydligt avtagit. Den stora herrgårdsbyggnaden hade blivit nedriven, troligen på grund av aftt den fordrade för kostbara reparationer, och vi bodde i de två gamla flyglarna med ett enkelt levnadssätt, ehuru gästfriheten mot släktingar och vänner hade ganska stor utsträckning.

Till det yttre var han av medelmåttig längd, väl växt med militärisk hållning, bred intelligent panna och skarpa blågrå ögon. Ett familjedrag, som han i hög grad besatt, var en något för utvecklad näsa, som onekligen gav en viss karaktär åt ansiktet, men som ur rent estetisk synpunkt gärna kunnat vara mindre.

 

David Hedengren beskriver sin fars religiösa kontakter

Umgänget i trakten var ganska inskränkt, enär min fars religiösa inriktning med dithörande något fanatiska uppfattning hade kommit honom att under den mest heta tiden avbryta umgänget med s.k. världsliga kretsar, under det att prästerskapet, som ju alltid i synnerhet förr på landet utgjorde en stående ingrediens i sällskapslivet, med hänsyn till min fars frikyrkliga inriktning alltid kommo att hållas eller hålla sig på en viss distans.

Bland mera tillfälliga gäster å Riseberga minnes jag först och främst de ej vidare uppmuntrande s.k. "läsarepredikanterna", oftast helt obildade arbetare och hantverkare, som efter genomgången "väckelse" trodde sig särskilt lämpade att predika och väcka andra och för detta ändamål kommo för att hålla gudstjänst i bönehuset på Riseberga. De voro egendomliga typer, av vilka jag kan nämna en skräddare August Carlsson med en överläpp som i längd överträffade vad jag någonsin sett i den vägen och vidare en masmästare från Garphyttan, vars namn jag glömt m.fl. De voro vid sina predikobesök inbjudna att taga sina nattkvarter hos oss och dela vårt bord, varvid deras underliga manér och konversation förvånade oss. Jag minns hur en av dessa herrar omtalade någon historia om att en meteorit hade slagit ned någon stans i Qvistbro, varvid han påstod att en "metropolit" ramlat ned där. En av oss frågade då oskyldigt om han slagit ihjäl sig vid sitt fall, villket väckte berättarens gränslösa förvåning och ådrog interpellanten ett bedjande ögonkast från snälla mor.

Såsom frikyrkopredikanter förekommo även vid Riseberga bildade personer och även präster såsom engelsmannen, Pastor Lumsden, komminister Myntzing från Frotorpi Viby socken, som en gång i månaden (vår kaffedag) kom för att predika och utdela nattvarden i bönehuset. En ofta sedd gäst var även Lektor Elmblad från Stockholm, vilken för resten var en fryntlig och fetlagd herre. Han kom vanligen till midsommarhögtiden, varvid mycket folk tillströmmade, så att bönehuset måste tillökas med en utbyggnad av tält, över ingången.

 

David Hedengren om husen och livet på Riseberga

Vi bodde hela familjen, när barnen voro små, i den västra flygeln. Från ingången, utgörande några trappsteg till ett stenplan med stenbänkar å sidorna (senare i arkitektoniskt utseende ej lyckligt ersatt med en tämligen banal träglasveranda) kom man in i en ganska mörk vestibul. Till vänster var matsalen, tämligen stor med tre fönster och enkelt möblerad med ett stort runt matbord och stolar med rottingsitsar, allt i björk och på väggen stor klocka med väldig pendel. Vid de tre fönstren funnos vitmålade uppslagsbord av trä, som snett mot väggen stöddes med järnfötter. Innanför salen var min fars skrivrum, ett för oss bannlyst ställe, däri endast en särskild grace beredde oss inträde. Skrivrummet var likaledes enkelt möblerat, ehuru däri fanns ett vackert, gammalt dokumentskåp och en soffa i god engelsk stil. Innanför rummet fanns en garderob, innehållande, förutom vanliga garderobssaker, även några gamla vapen (sabel, värja m.m), varigenom garderoben på min barnasjäl utövade en mystisk attraktion, som förmådde mig, när jag så vågade vid fars frånvaro, att tränga in i detta mysterium och med spänt intresse fingra på dessa vapen. I bottenvåningen åt norr var även köksdepartementet beläget.

När man genom en mörk trappa gick upp på andra våningen, kom man först in i den s.k. "passagen", vars originellaste utsmyckning voro två stora dörrar, klädda med rött kläde och i vilka funnos ovala fönster, omfattade av mässingsstift;  dessa dörrar ledde dels ned till vestibulen, dels över den s.k. "trappfoten" till vindsvåningen. I andra våningen från söder räknat låg först salongen, ett stort rum över hela byggnaden, med 4 fönster, möblerat vackert med en stilenlig gammal mahognyuppsättning och där även fanns den stora flygeln, hela familjens glädjeämne, med sin fiollåda därunder av mahogny, vilken låda alltid var min favoritplats, då musik gjordes, och där jag ofta föll i en ljuv slummer. Golvet i salongen var målad i schackrutor och i stället för gardiner voro fönstren omgivna av murgrönsrankor. Vid jultiden funnos alltid i salongen blommande syrénbuskar i iskar.

Över "passagen" kom man, gående åt norr, in i sängkammaren, vars huvudpjäs var en gigantisk tvåmans mahognysäng; i övrigt fanns i rummet en vacker gammal dalklocka och stilenliga mahognymöbler och några familjeporträtt, bland annat ett av Södermark i Paris 1836 målat porträtt av min far. .... Innanför sängkammaren var ett stort rum, barnkammaren, med ett par sängar för små personer i en alkov, en stor skön soffa med många kuddar, utmärkt som lekplats, representerande alla möjliga ting såsom fästning, lokomotiv m.m. Olyckligvis hörde även till barnkammaren dels ett tvättkabinett, där man tvångstvättades, vilket ju alltid utgör ett straff för barn, som så innerligt trivas med den smuts de lyckats draga in i våningen utifrån, dels en garderob med hyllor, helt mörk och i vars dunkel jag tillbragt mången bitter stund, då mitt uppförande ej ansågs värdigt dagens ljus. Vid fönsret stod ett lågt omålat träbord omgivet av träpallar, där vi barn intogo våra måltider i tennspillkummar. ....

Innanför barnkammaren var ett kabinett, en tillflyktsort för min mor, när hon hade behov av en väl förtjänt vilostund. Klättrade man vidare upp å vinden, träffade man där först ett stort bokskåp, uppfyllt av allehanda saker (kopparstick, illustrerade böcker och tidningar), som livligt åverkade min fantasi, och där jag med hänryckning tillbragte långa stunder, åskådande all härlighet där. I vindsvåningen fanns ett gavelrum, åt vardera sidan, varav ett av mig förut här omnämnt, där Jenny Lind bodde och sjöng. Vinden, kallad "Snedden", på grund av det å båda sidor lutande yttertaket, och var jämväl ett ställe, som hade stor attraktion å barnafantasien, enär den innehöll allehanda intressanta saker, gamla familjeporträtt, harpor, möbler, statyetter m.m. och av vilka i många fall värderika saker senare renoverades och funno en värdig plats nere i våningen.

Den östra flygeln liknade den västra och var ungefär enahanda inredd samt innehöll flera vackert möblerade gästrum, ävensom platser för tjänare, bagarstuga m.m Senare, när vi blivit äldre, hade vi där våra boningsrum, skolrum m.m.

I min fars ungdom fanns därjämte ett stort corps de logi, vettande åt söder, med vidlyftiga utrymmen inomhus. Detta ansenliga hus i tre större våningar hade av min far rivits, sannolikt såsom för gammalt attt repareras, och på platsen för detsamma var nu en stor gräsplan begränsad å södra sidan av ett kapell eller bönehus, som min far låtit bygga upp.Ett skolhus med tillhörande barnhem låg norr om herrgårdsbyggnaderna, och de många uthusen voro belägna dels på själva kulle, dels på dess sluttningar på tämligen stort avstånd från de av oss bebodda husen. Som ett bevis på hur det gamla corps de logiet hade imponerat på folket genom sin storlek, kan jag berätta, hur ett gammalt original på gården, en kusk, på sitt drastiska närkessätt och målföre, beskrev den stora salen på nedre botten.

"Den där salen var så omänskligt stor, så när en skulle där gå fram vid husförhöre, kunne en rakt å slita ut ett par halvsulor på vägen".

Av denna något långrandiga beskrivning av vårt fädernehem, som dock kanske kan intressera den som vistats där som ett kärt minne och för vilka jag egentligen gjort dessa spridda anteckningar, framgår hur enkelt även jämförelsevis välburgna lantjunkare hade det på den tiden. Att allt, efter rivandet av det stora corps de logiet och skingrandet till stor del genom försäljning av dess gamla möblemang, som nog hade stort artistiskt och affektionsvärde, kom på en betydligt inskränktare fot, berodde nog på, utom de stora alltför brådstörta utgifterna för lantbrukets sättande på en första klassens fot och därav härrörande minskad förmögenhet.

 

David Hedengren om sin fars död

Vår käre far hade dött tidigt på morgonen. Ännu i dag kan jag sätta mig in i hur jag kände det då, ehuru sedan dess 54 år gått, och säkert var denna natt den sorgligaste i min levnad, ty även om sorg kan gå över fort hos ungdomar, kan den med deras livliga känslor göra ett vida starkare intryck än då åldern trubbat av känsligheten. När vi ankommo hem bortåt  kl. 8 på morgonen, mottogos vi på trappan av vår kära moder, som gråtande omfamnade oss och sade: "Hur skall det nu gå med mina stackars faderlösa gossar". Vi fingo höra enskildheterna angående min fars död. Han hade under dagen före sin död varit frisk och kry och i fullt arbete. På kvällen efter aftonmåltiden höll som vanligt en kort andaktsstund med allt husets folk, och observerade min mor därunder, att han några gånger stapplade på målet, ehuru obetydligt, han som annars talade så särskilt klart och tydligt. Han sade att han var tung i huvudet, och att han skulle gå ut och gå några varv runt gården, varvid min mor åtföljde honom, eftersom han såg något egendomlig ut. Efter ett par varv, under vilka han tungt stödde sig på mors arm, sade han att han ej kände sig fullt kry och skulle gå upp och lägga sig, men gick först in i salen på nedre botten, där han sjönk ned i en soffa och syntes förlora medvetandet.

Han bars upp i sängkammaren i övre våningen, avkläddes och lades i säng. Doktor Hofberg (Waldenström enligt Sven Hedengrens notering) , som blivit eftersänd, konstaterade ett slaganfall, och efter en dödskamp av omkring 6 timmar, under vilken tid han knappast hade sansen, var allt slut. Under alla föregående år hade vi aldrig sett vår far sjuk, så att slaget kom så mycket mer oväntat och förkrossande.

Vi gingo nu över till den andra flygelbyggnaden, där min far låg i ett gästrum på nedre botten, mitt på golvet å en tillfällig bädd, överhöljd med ett vitt lakan och med huvudet på en kudde. På grund av att vid slaganfallet blodet drivits upp åt huvudet, var vänstra sidan av ansiktet, som var vänt åt fönstren, färgad av en lätt rodnad, så han såg från denna sida riktigt levande ut, under det att den andra sidan och de korslagda händerna hade dödens blekhet. Om han hade levat till den 14. Jan. 1871, hade han då fyllt 59 år.

 

David Hedengren om kontakterna med familjen von Essen

Bland mera bemärkta personligheter, som någon gång besökte min far å Riseberga, och vilka jag har i livligt minne, var Baron Hans von Essen från Tidaholm i Västergötland, en äldre broder till den allmänt bekante Fredrik von Essen, som var Riksmarskalk under Konung Oskar II. Baron Hans von Essen var en verklig grandseigneur av det slag, som särskilt fanns förr i vårt land. Han var lång och ståtlig med ett särdeles frappant utseende med djupa, melankoliska ögon. Vad som förmådde honom att någon gång besöka min far, som också återgäldade dessa visiter, var att Baron Essen och min far hade liknande religiösa intressen och därjämte gemensamma ungdomsminnen. Bland annat hade de träffats  utrikes och där under någon tid gjort varandra resesällskap.

Det var vid sådana tillfällen, då min far sammanträffade med personer av samma bildningsgrad och upp fattning, som han så att säga levde upp igen och blev, i våra ögon, en helt annan människa. Därvid kom hans naturliga livlighet och glättighet fram, och vi barn lyssnade med spänt intresse till vad dessa ungdomsvänner påminde varandra om rörande gamla upplevelser och muntra, ungdomliga upptåg.

Så minnes jag hur Baron von Essen skildrade ett äventyr, som han hade på Nordsjön under en häftig storm, å ett segelfartyg. Vågorna slogo över bord och vid ett tillfälle spolades han av en våg från däck ut i det brusande, upprörda havet, varvid han ansåg sig för alltid förlorad. Vid skeppets häftiga krängning kom emellertid en rå eller en bom att doppa ned, där han låg och kämpade för livet, varvid han lyckades att haka sig fast därvid, blev upplyftad ur vågorna samt lyckligen med hjälp av andra halad ombord och räddad.

Såsom varande en stor våghals i sin ungdom hade von Essen slagit vad om att han skulle, springande upprätt taga sig upp för en - om jag ej missminner mig - å katedralen vid Münster befintlig spiralgång (ej trappa) utanför katedralens höga torn, som utåt endast hade ett lågt räcke och endast brukade användas av taktäckare i krypande ställning. Försöket, som med häpnad åsågs av många åskådare, lyckades.

En gång hade han och min far i Neapel ingått ett vad, att min far ej skulle lyckas passera ett torg i denna stad med en silkesnäsduk utstickande från en bakficka i rocken, utan att näsduken därvid skulle bliva bortnappad av någon av de många lazaroner, som fyllde torget. Min far fäste med några knappnålar näsduken säkert i botten av fickan och marscherade på över torget med handen fast omfattande en respektabel käpp. Det dröjde ej många steg förrän någon nappade i näsduken och min far utdelade ett ordentligt slag bakåt med käppen och träffade en skrikande lazaron. Nu kommo en massa andra tillhörande samma sysslolösa klass till platsen, och min fars läge blev ganska kritiskt, då han hjälptes av de vadslående resekamraterna och några av ordningsmakten, som egendomligt nog infunno sig.

 

-------------

David Hedengrens memoarer, utskrivna på skrivmaskin, omfattar en rad inbundna band, finns arkiverade på Riksarkivet i det Hedengrenska släktarkivet.

David Hedengren (1858-1946)hade många minnen från livet på Riseberga.