Risebergarörelsen förkunnade om tron och bekännelsen. Det nya livet i Kristus förde med sig en önskan att berätta för andra om vad Gud gjort i ens liv. En bekännelse som också ledde till evigt liv, enligt Jesu egna ord i Romarbrevet 10:9. 

Åter låter vi Carl Olof Rosenius lägga ut texten, hämtad från hans andaktsbok ”Betraktelser för hwar dag i året”, denna gång den 5 juli

"Om du bekänner med din mun Jesus, att Han är Herren, och tror i ditt hjerta, att Gud har uppwäckt Honom ifrån de döda, så warder du salig. Rom. 10: 9. 

Här säges uttryckligt, att du warder salig genom detta enda: Om du i ditt hjerta tror och med din mun bekänner Jesus, att Han är Herren och är uppwäckt ifrån de döda. Så nära och bestämdt gifwen är saligheten i "det ordet om tron". Fattar du blott detta i ditt hjerta, så att du på ett lefwande sätt tror på Jesus och bekänner Honom, både såsom "Herren", kommen ifrån himmelen, och äfwen såsom din fullkomlige Frälsare, "uppwäckt ifrån de döda", så warder du salig. 

Men låtom oss wäl märka, att då apostelen will uttala den stora försäkran: Du warder salig, uppgifwer han här först ett utmärkande tecken på den äkta tron och äfwen en i wissa afseenden nödwändig utöfning af denna tro. Och tecknet på den saliggörande tron är, att du 
genom denna blir en Jesu wän, som ur hjertats fullhet bekänner Honom och söker att befrämja hans rike. Men bekännelsen blir också en nödwändig utöfning af tron, så sannt den lefwande tron alltid föder i hjertat dels en inre lust och drift att tala om Jesus, som nu blifwit dess skatt, dels ett kärleksnit om hans ära och om själars frälsning. Och att med bekännelsen här menas detta fria, lefwande uttryck af hjertats tro, icke någon sådan bekännelse som kan wara endast munnens, eller den ifrån barndom inhemtade och i templet efterstafwade, hwilken bekännelse också alla otrogna kunna frambära — det förstå wi genast. 

Ty först weta wi, att Skriften alltid menar det allwarligt, med hwad hon talar, att när Skriften talar om en saliggörande tro eller bekännelse, der alltid menas den lefwande tron och den sanna bekännelsen, då "munnen talar det, hwaraf hjertat är fullt". Men dessutom har apostelen här uttryckligt tillagt de orden: Och tror i ditt hjerta. Si, om en sådan bekännelse talas här, att du "tror i ditt hjerta" och derföre talar; såsom redan David säger: "Jag tror, derföre talar jag." 

Och hwad bekänner då den troende själen om Jesus? Att Han är Herren, säger apostelen. Detta är det första, wi måste tro och bekänna, nemligen att den så djupt föraktade, marterade och dödade Jesus är "Herren af himmelen", är "den, som af Gud är tillskickad till en domare öfwer lefwande och döda". Ja, uti det enda, att Jesus är Herren, ligger allt det, som wi tro och bekänna om hans person och wäsende, och hwilket wi icke utan Anden kunna rätteligen tro och bekänna; hwarom apostelen säger: "Ingen kan kalla Jesus en Herre, utan genom den Helige Ande." Om en sådan bekännelse talar här apostelen, hwilken kommer af Andens werk i själen; ty genom Andens upplysning kunna wi redan af hjertat tro, hwad en gång alla tungor skola bekänna, att Jesus Christus är Herren, Gud Fader till ära. 

Men den troende själen bekänner ännu ett wigtigt stycke om Honom. Och hwilket är detta? "Att Gud har uppwäckt honom ifrån de döda." Uti denna korta bekännelse om Christi uppståndelse innefattas allt, hwad den troende själen behöfwer till sin fulla trygghet och salighet. Hwad 
apostelen här säger, att en salig själ tror och bekänner, nemligen att Jesus "är Herren", och att "Gud har uppwäckt Honom ifrån de döda", innebär då allt, hwad den saliggörande tron omfattar. Det är således till saken detsamma, som eljest helt kort heter, "tro på Jesus", "hafwa 
Sonen", "äta hans kött och dricka hans blod". Och om en sådan tro på Christus wittnar ju hela Skriften, att "hwar och en, som tror på Honom, skall icke förgås, utan få ewinnerligt lif". 

Så warder du salig. Betänkom dock, hwad det ordet innebär — salig! "Så warder du salig!" Kan jag warda salig, ewigt frälst och salig i Guds himmel? Wet jag någonting wisst om den saken? Det är dessa frågor, som borde göra oss wår text öfwermåttan wigtig. Här talar apostelen så, som wore det alldeles wisst och afgjordt, hwem som skall warda salig. Så är det ock. Apostelen säger bestämdt, att om du är en sådan bekännare, som blott af hjertats tro lifwas att bekänna din Frälsare (då du äfwen alltid har flera tecken af samma lefwande tro), så är det afgjordt, att "du warder salig". Nu endast några år eller dagar i jämmerdalen, så är du inne i Guds ewiga rolighet! Ja, så alltför stort det än är, må det dock utsägas: Det är i allt Guds 
ord alldeles afgjordt, att så sannt du intill ändan lefwer i denna tro på Jesus, att du blott af tron lifwas att också bekänna Honom, så är du en af dem, som skola en gång stå på hans högra sida och inbjudas att besitta det riket, som är oss tillredt ifrån werldens begynnelse. Märk 
på det eftertryck, hwarmed apostelen i denna vers brukar ordet du, du, din mun, ditt hjerta. Han gifwer dermed hwarje läsare anledning att gå till sig sjelf med den frågan: Är jag en sådan troende? Är i min mun denna bekännelse, som här omtalas? Brukar jag tala om Christus, 
och det blott af mitt hjertas tro? Wi hafwa just så stor wisshet om saligheten, som det är sannt och werkligt, att wi i wårt hjerta tro på Jesus och med wår mun bekänna Honom. 

Hör, o själ, hwad Herren säger: Den som blyges wid mitt ord, 
Se, för honom skall jag blygas inför himmel och för jord; 
Men eho mitt namn bekänner inför mänskor, märk härtill! 
För min Fader och hans änglar jag hans namn bekänna will." 

Text: KG Mattsson