Personliga sånger sjöngs i bönhuset

Vad sjöng man i Riseberga bönhus när väckelsens vågor gick höga i mitten av 1800-talet? Ja, inte var det, den av konungen 1819 lagstadgade svenska psalmboken. Den var läsarna mycket kritisk till. Istället författade man egna sånger och tryckte nya produktioner på löpande band.

Biskop Nils Bolander skrev en gång att ”det är inte tu tal om att Guds rike lika mycket sjungits in, som den predikats in i världen”. Sången och musiken har i alla tider varit en av grundpelarna i kristendomshistorien, och varje ny väckelserörelse födde sina egna sånger. Så också i Risebergarörelsen.

Det berättas att läsarna i Skåne sjöng när de gick till mötena. Vi kan nog tro att väckelsefolket på väg till Riseberga gjorde detsamma. ”Det var en egen anblick att hvarje sabbatsdag under tvänne somrar, se de långa tåg av menniskor, åkande och gående, som sträfvade upp för vägarne till den långsluttande kulle, på hvilken Riseberga är beläget, att se dem dragas dit av evangelii not”, berättar Lina Sandell. Ju närmare folket kom bönhuset ju fler blev man, att det till slut vandrade små sånggrupper vägen fram.

Och väl i bönhuset möttes läsarna av musikinstrument. Den första tiden ackompanjerade av gårdsnickaren Per Olssons psalmodikon, någon gång kanske av Olof Gabriel Hedengren på gitarr och från 1855 stödda med orgelspel av Lina Hedengren. Paret Hedengren var ju båda musikaliskt och sångligt begåvade. Olof Gabriel välövade baryton lär ha hörts över mängden.

 

Psalmboken lades på hyllan

Men Risbergaväckelsens folk valde sina egna sånger. De var inte bara kritiskt inställda till Statskyrkans förkunnelse och lagar emot den fria församlingsverksamheten, de var även mycket negativa till dess sånger. Främst när det gällde Johan Olof Wallins psalmbok från 1819.

Redan 1849 hade Rosenius givit sin mening om den i sin tidning Pietisten. Han skriver: ”Det är således även från kyrkans höjder offentligen erkänt, att det icke står väl till med psalmboken. Och huru var detta möjligt när hon till en stor del är författad av opånyttfödda lärare och snillen?” Hedengren var inte sämre i sitt klander, i ett brev 1856 skriver han att ”det är svårt att i Kungliga svenska psalmboken, hitta psalmer som inte är anstötliga eller strider mot Guds ord”.  Denna syn på Wallins psalmbok är så mycket intressantare då man vet att Hedengren före sin omvändelse 1853 haft just Wallins postillor som sin egentliga uppbyggelselitteratur. Men då han kom i syndanöd räckte inte längre Wallins predikningar till.

Många ansåg att Wallins psalmer var svårbegripliga ”Den övergår vår menighets fattningsgåva genom att den strävar efter att uppnå Odens eller Hymnens flykt", skrev Hedengren. Wallin var alltför mycket fostrad av den klassiska diktens formella stringens, alltför akademisk i tanke och ton. Johan Olof Wallin missade den ökande skaran av kyrkoförnyare, med dess folkligare och mer enkelt hållna väckelsesånger. Väckelsesångens ideal var ju det motsatta; det enkla kom ur människohjärtat och var det sanna, inspirerat av Anden. Den egna religiösa erfarenheten var det fundament varpå de andliga sångerna, förkunnelsen i ord och ton, skulle byggas.

Främst gällde kritiken ordvalen i psalmboken. Wallins Gud blev ofta mildare än Bibelns, mindre straffande än varnande, mer omtänksam och stöttande än kämpande och stridande. Något som inte stämde särskilt väl överrens med läsarnas hårda vardag. Musikaliskt tycks problematiken också handlat om att melodi- och notläsningskunskapen i Sveriges församlingar inte alltid var så stor, inte ens en anställd organist kunde alltid läsa noter.

 

Gamla sånger blev som nya

Vad sjöng man då istället? Enligt Lina Sandell-Berg sjöng Risebergafolket ”gamla sånger”. Troligen tog man upp guldkornen ur den mer invanda psalmboken från 1695. Man sjöng sånger från de pietistiska och herrnhutiska ådror som Risebergarörelsen hörde samman med. Kanske hördes tonerna från pietisten Johannes Arndts psalm från 1612 ”Svinga dig, min ande opp eller ”Abba, hjärtans fader” ur Mose och Lambsens visor från 1717.  Kanske ”O vad sällhet då skall bliva” ur herrnhutarnas Sions sånger från 1810. Eller varför inte någon av alla de sånger från bokhandlare Peder Syreens sångbok Christelig sångbok, tryckt 1826 och specialkomponerad för sånger på ensträngat psalmodikon.

De sångböcker som dock tidigt kom att omhuldas särskilt av Olof Gabriel Hedengren var Thomander-Wieselgrens nyreviderade psalmbok som trycktes upp 1849 samt Carl Otto Engströms sångbok Klangårets basun, 1857. Rosenius gav i början av 1849 sin mening tillkänna, om professor Johan Henrik Thomander och kyrkoherde Peter Wieselgrens arbete med den alternativa psalmboken. Han skrev: ”Tvenne våra mest utmärkta teologer, doktorer hava ock därföre företagit en rensning i nya psalmboken för att åtminstone borttaga det mot evangelii sanning mest stötande. Deras bearbetade psalmbok torde snart utkomma”. Vilken den också gjorde samma år. Den 1 november 1856 skrev Hedengren till Evangeliska Fosterlands Stiftelsen och rekvirerade 300 exemplar av den Thomander-Wieselgrenska psalmboken. Han bidrog sedan genom sina kolportörer att den spreds vidare i Sverige.

 

Hedengrens kolportör gav ut populär sångbok

En av Hedengrens egna kolportörer, hemmansägare Carl Otto Engström i Älgarås, som haft stor personlig betydelse för patron redan i början av Risebergaväckelsen uppkommande, författade ofta egna poem. Snart nog hade han så många att han bad Hedengren om hjälp att sammanställda dem till en sångbok. Patron meddelade detta i brev till Fosterlandsstiftelsen 22 december 1856 och bad om tillstånd för den genom riksdagsmannen Lars Hjerta. Säkerligen hjälpte Hedengren även sin kolportör med bearbetning av texterna, den enkle bondens språkkunskaper var troligen små. Sångboken gavs namnet Klangårets basun, med tillägget ” i öfverensstämmelse med Guds ord och vår evangelisk-lutherska bekännelse”. Förutom Engströms egna sånger fanns där med några moderniserade från herrnhutarnas Sions sånger. Eftersom Engström ofta predikade på Riseberga finns det därför anledning tro att hans sångbok också kom till användning där. Hans sångbok blev snabbt populär och gavs ut i flera upplagor, 1861 med nya namnet Sions harpa. Men kritiker fanns det också. Den 31 oktober 1857 ondgjorde sig en insändare i Askersunds Tidning och skrev att den hade ”ett ytterst eländigt innehåll”. Så åsikterna var olika.

 

Rosenius och Sandell

Naturligtvis sjöng Risebergarörelsen även sånger av folk knutna till Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Carl Olof Rosenius ”Var jag går i skogar berg och dalar” och ”Med Gud och hans vänskap”,  liksom Lina Sandell-Bergs ännu mycket folkkära psalmer. Lina började skriva i unga år, hon var bara 18 år när hon skrev sin kända sång ”Tryggare kan ingen vara” som publicerades redan 1855 i sångboken ”Andeliga daggdroppar”. 1859 fanns många av hennes sånger med i baptisten Per Palmqvists ”Pilgrimssånger, på vägen till det himmelska Sion”, även 1860 i Oscar Ahnfeldts ”Andeliga sånger” liksom i Bernhard Wadströms ”Pilgrimsharpan” 1861. Den sistnämnda kom sedan att bli EFS officiella sångbok. Lina blev mycket god vän med Hedengren och kom att besöka Riseberga flera gånger under 1860-talet. I sin kalender Korsblomman gav hon en mycket levande minnesteckning av Hedengren och Risebergarörelsen. Hennes sånger var troligen en återkommande del av repertoaren i bönhuset. 

 

Sångbokshistoria i årtal

Then Swenska Psalmboken 1695
Mose och lambsens visor 1717
Sions sånger 1743
Rutströms sånger 1778
Den Svenska Psalmboken 1819
Syreens Christelig sångbok 1826
Wallins psalmbok 1819
Thomander-Wieselgrenska psalmboken 1849
Ahnfeldts Andeliga sånger 1850
Klangårets basun 1857
Pilgrimssånger 1859
Andeliga sånger 1860
Pilgrimsharpan 1861
Sions harpa 1861

 

Sångprov från youtube

Ur Mose och lambsens visor "Abba, hjärtans Fader

Ur Sions sånger "O vad sällhet då skall bliva

Johan Olof Wallins "Var hälsad sköna morgonstund

Carl Olof Rosenius "Med Gud och hans vänskap

Lina Sandell-Bergs "Jag är en gäst och främling

 

Källor

Uppgifter till artikeln är hämtade från ”O.G.Hedengren och Risebergarörelsen” av Daniel Harbe 1966 , ”Väckelsesång och läsarpsalm i den svenska psalmboken” av Lennart Linder 1987, samt Internet 

Andeliga visor sjöng man i bönhuset på 1800-talet, men Psalmboken lades åt sidan.