Hedengren banade väg för nattvardsföreningar

Två lagar hindrade den svenska väckelserörelsen på 1850-talet att verka fritt. Konventikelplakatet och sockenbandet. Den första avskaffades under tryck av människor från Sveriges alla landsändar, medan den andra till stor del kom att upplösas tack vare Olof Gabriel Hedengren. En gärning som öppnade upp för svenskt frikyrkobildande.

 

Folkrörelsen som drog till Riseberga i början av 1850-talet gick inte till lugna möten och fridsamma kyrkkaffen. Det var hårt motstånd, från både statsmakt, kyrka och allmoge. Läsarna var ett föraktat släkte, de flesta fattiga torpare och statare, drängar och pigor. Bara någon enstaka hemmansägare, sergeant eller bokförare fanns med. En enda osannolik deltagare fanns ibland dem, godsägare Hedengren på Riseberga. Men med honom bröts fördomarna mot de troende, och tack vare honom och hans liberala åsikter röjdes hindrande lagar snart bort för läsare att mötas till fria kristna möten.

 

Konventikelplakatet avskaffas

Länge hade man med lagens hjälp försökt stoppa läsarna. En sådan stadga var konventikelplakatat som lagfästes 1726 för att förbjuda privata möten kring Guds ord. Ett mäktigt vapen, med vilket fogdar och högkyrkliga präster länge sökt krossa varje försök till andlig frihet bland svenskarna. Bön och bibelläsning utan vigda prästers närvaro gav böter, och när man inte kunde betala; fängelse eller landsförvisning. Den fria rörelsen på Riseberga drabbades också snart av den gamla lagen. Hedengren åtalades 1855 för brott mot konventikelplakatet av länsman Sundström, men friades efter enskilt samtal av biskop Annerstedt. Samma år uppförde Hedengren ett bönhus på sina ägor, det första i sitt slag i Sverige. Därefter började folk från angränsande landskap vandra till Riseberga för att få delta i mötena i det nya bönhuset.

Frihetens fanor vajade. Hedengren startade 1856 kolportörsverksamhet, var med och bildade Evangeliska fosterlandsstiftelsen, och inbjöd Carl Olof Rosenius att predika i bönhuset och runt om i Närke.  Snart var tiden mogen för avskaffande av konventikelkplakatet. Hedengren och andra väckelseledare tog kontakt med Ecklesiastikdepartementet och fick den reforminriktade biskopen Johan Henrik Thomander att driva den motion som upphävde det gamla plakatet. När den avslutades 26 oktober1858 var glädjen stor bland Sveriges alla läsare.

 

Ville dela nattvarden med troende 

Dock blev nu en annan lag tydlig för läsarna på Riseberga. När de ville dela nattvarden tillsammans hindrades de av lagen om sockenbandet. En bestämmelse om kyrkliga förrättningar, exempelvis dop, vigsel och nattvard, som knöt sockenborna till den hemförsamling man tillhörde. Rätten att utdela nattvarden hade endast ordinerad präst i svenska kyrkan, att ge lekmän den rätten var ännu alltför radikalt. Men nattvardsfrågan kom med tiden att bli den vattendelare som skilde statskyrkan och den framväxande svenska väckelserörelsen från varandra.

Det var när de som funnit tro och nytt liv genom Guds ord kände behov av, att inte bara ta avstånd från sitt eget tidigare syndiga liv, utan även det som levdes av folk i gemen. Man fördömde även den statskristendomen, som i regel endast bestod av kyrkbesök och nattvardsgång.  Efterlevnaden var dock inte alltid så stark bland allmogen och man bevittnade ofta dåligt uppförande vid brödbrytelsen. Hedengren själv beskrev kyrkans nattvardsgångar på följande vis; "orättfärdiga av allehanda slag, svärjare, gudsförsmädare, våldsverkare, drinkare, lösaktiga, och i bästa fall beskedliga personer, som dock intet behov ägde av Kristus till rättfärdighet och helgelse, fingo oförhindrat deltaga". Väckelsens folk ville ha ett rent nattvardsbord, man ville dela det tillsammans med andra personligt troende människor. Inte av fariseiskt dömande utan av omsorgen för Guds hus.

 

Tysk pietist gav råd

En tongivande pietist på denna tid var den tyske predikanten Ludvig Harms i Hermansburg. Denne hade skrivit om verksamheten kring nattvarden, att ”även om de troende åtnjuta nattvarden tillsammans med otrogna, så är det dock vida att föredraga att låta giva sig sakramentet av en trogen ledare”. Senare fick Hedengren under besök i Tyskland tillfälle att personligen samtala med Harms om detta. Harms skulle då ha yttrat att det inte bara var de troendes rättighet utan även deras skyldighet att vända sig till en troende präst för att få nattvarden. Han påminde om Jesu ord: den främmande skola de icke följa, utan de skola fly ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst. "Vad mig beträffar", sa slutligen Harms, "skulle jag aldrig kunna taga Herrens heliga nattvard av en otrogen präst." Det blev klara besked för Hedengren som nu for hem med stor målmedvetenhet om att nattvarden fritt skulle få utdelas bland väckelsens folk.

När Evangeliska Fosterlandsstiftelsen höll sitt tredje årsmöte 17-18 juni 1859 i Stockholm sökte Hedengren upp sin gamle vän från officerstiden, greve Henning Hamilton som nu var ecklesiastikminister, för att som han senare skrev, ”söka urvägenrödja alla hinder för en allvarligare christendorn inom vårt land”. Hamilton skred genast till verket, och ärendet kom att påskyndas så pass fort att man redan till hösten kunde lägga lagen om sockebandet till historien. Utan tvekan kan man påstå att detta var på Olof Gabriel Hedengrens förtjänst. 

 

Kungen meddelade Hedengren

Det berättas att det var kung Karl XV som personligen kom att meddela Hedengren om lagändringen. Samma dag som lagen togs, den 20 september, besökte han landshövdingen i Örebro. För att hedra den celebre gästen hade landshövdingen, friherre Åkerhielm, ordnat en fest dit Hedengren och andra förnäma personer inbjudits. Vid ett tillfälle under banketten frågade konungen i samtal med Hedengren ungefär följande:

- Nå, har du sett den nya förordningen om sockenbandets lösande?

När Hedengren nekade svarade kungen;

-Jag tänker, att det där skulle vara något för dig att glädjas åt.

Det gjorde Hedengren och hans läsare. Lagändringen var en stor framgång för dem, nu kunde de få fira nattvard i vilket hus de ville. Dock återstod problemet att endast en prästman hade tillåtelse att dela ut nattvarden. Hedengren tog då kontakt med en läsarvänlig präst i Kumla som hette Carl Johan Hofberg. Denne lovade ställa upp vid de tillfällen man önskade dela nattvarden i Riseberga bönhus. Den allra första nattvardsgången på Riseberga, som för övrigt blev Sveriges första fria i sitt slag ägde rum söndagen den 8 januari 1860. Då bildade man även en nattvardsförening av de 46 närvarande, 37 från Riseberga, 2 från granngårdar samt 7 från Hackvads socken. Händelsen kom att väcka stort uppseende över hela Sverige.

 

Början till frikyrkan

Snart tog andra läsare efter initiativet på Riseberga. Liknande sammanslutningar uppstod i Örebro 1861, Viby 1862, Zinkgruvan 1864, Stene i Kurnla 1866 och Karlskoga 1868. Även om Hedengrens högsta önskan var att behålla ett gott förhållande till Statskyrkan blev det fortsatta bildandet av nattvardsföreningar början till en delning dem emellan. Prästerskapet gjorde livet surt för alla sockenbor som meddelade att de hellre ville ta emot nattvarden på Riseberga istället för i hemförsamlingen, och Evangeliska fosterlandsstiftelsens företrädare framförde kritik mot Hedengrens förening.  Om detta och nattvardsföreningens sammansättning återkommer vi till i en senare artiklar. 

Olof Gabriels nattvardsförening gav andra mod att bilda fler.