Ingen väckelse tycks starta utan att den först föregås av ett intensivt böneliv. Så även med Risebergaväckelsen som började med enkla bönemöten. Föredömet för dem alla var dess ledare Olof Gabriel Hedengren själv.
Den första kristna väckelsen startade genom bön, då Jesu lärjungar efter 40 dagars bön fick vara med och se Anden utgjuten på den första pingstdagen. Sedan dess har varje ny kristen rörelse föregåtts av mycket personlig bön. Det påstås att Martin Luther och John Wesley ägnade två timmar varje morgon åt bön. Charles G. Finney skrev att en väckelse kan förväntas "när kristna börjar be om väckelse. Bönens Ande förnyar samlingarna och skaror av människor trängs i tacksägelse till Gud. Det personliga bönelivet vitaliseras, man börjar be i familjen, i samvaron med vännerna och särskilda bönesamlingar” Risebergarörelsen var inget undantag.
Startade med bön
När Olof Gabriel Hedengren sommaren 1853 började samla sina anställda till andakter blev bönen en central del av innehållet. Samlingarna kallades också morgon- och aftonböner. Hedengren läste den första tiden först ur färdigtryckta böner i psalmboken av Frans Michael Franzén, men snart väcktes lusten att be med egna ord. Han slutade läsa ur psalmbok och postillor och hans böner blev friare. En tillfällig besökare skrev 1854; ”Andaktsöfningarna vid Riseberga hafva upkornmit genom utvidgning af de bönestunder, titulerade Hedengren började hålla med folket ifrån sitt gods.” När han 1855 lät uppföra sin egen gudstjänstlokal på Riseberga kom den också att kallas bönhus, vilket avslöjar att det var en lokal där man i första hand samlades för att bedja i. Bönen blev också en verksamhet som kom att bestå så länge rörelsen på Riseberga existerade. Så sent som den 3 december 1885, året innan missionsföreningen tvingades flytta vidare till Brännebacken, beslöt man på årsmötet att ”hålla 2 bönemöten i veckan i missionshuset eller dess grannskap, och skulle Johannes Hedengren eller CJA Kihlstedt leda dessa möten”
Bönen blir levande
När det blivit väckelse i människors liv blir bönen personlig, direkt och levande. Skrivna böner uppfattas av de aktiva som död materia. När makarna Hedengren sommaren 1855 for till Marstrand för att bada, passade de på att delta i pensionatets anordnade andakter där två präster bytte av varandra med att hålla bibelförklaringar. Olof Gabriel skrev att ”den ene håller bön i nuet, medan den andre använder böneformulär. Den förste talar Guds Andes språk, och den senare människoförnuftets lära”. Samma åsikt hade Hedengrens kolportörer.
Alla kan be
På Riseberga bads det både långa och korta böner, präster ihop med lekmän, högt studerade tillsammans med olärda. Ibland förvånades besökande prelater över den kunskap och intensitet som tydligen fanns bland bedjarna i Risebergarörelsen. Komminister Müntzing från Viby berättade om sina första intryck, när han och prästen Hofberg från Kumla, besökte ett bönemöte på Riseberga: ”Övertalad att kvarstanna över en bönesammankomst måste jag därvid föra ordet, ehuru alldeles oberedd och i närvaro af flera bildade personer. Sedan jag talat några inledande ord, höll Hofberg en förbön för patron Hedengren och den vid Riseberga stiftade föreningen, varefter en kolportör, en simpel Kumlabonde, höll en slutbön, som bland annat innefattade en förbön för Hofberg och mig, och hvad han sade utgjorde verkligen det skönaste för aftonen. Han talade så, att både jag och Hofberg kommo såsom talare i jämförelse med honom alldeles på skam men funno oss dock rätt belåtna därmed, att han med sitt lif väckte upp oss och hela hopen af bedjande till förökad livaktighet och beredde oss en verklig njutningsstund!’En annan präst skrev: ”När bröderna var samlade till ett böne- och tacksägelsemöte, blev ett av ombuden så glad över att få bedja tillsammans med troende, att han senare sa: O, vad sådana här bönemöten äro dyrbara! Varför samlas aldrig vi präster till sådana? Vid våra möten förekommer mycken och lärd diskussion; men broderlig gemensam bön — inte! Visst håller officianten de föreskrivna bönerna; men en bön på knä, där den ene brodern beder efter den andre, kort, varmt och innerligt, — inte skulle sådant passa vid ett prästmöte!”
Ett bedjande föredöme
Olof Gabriel Hedengren var själv ett föredöme som bedjare. Han bad inte bara på knä i bönemöten, utan i livets alla sammanhang. Det finns berättat att han avslutade alla sorts samlingar med bön, matstunderna fick både förbön och tackbön, och han avslutade ofta sina brev med att be för den han skrev till. Han avslutade också sitt liv med att be . När han på kvällen den 4 december 1870 fick en stroke vid aftonbönen föll han ned på knä och började be ”på det härligaste sätt för sitt land och folk, Guds församling och Kristi rike i allmänhet. Sedan var han tyst en stund. Därefter började han den allra kraftigaste bön för sin familj och slöt med orden: "Amen, i vår herre Kristi Jesu namn, amen!"
Bönen röjer väg
Väckelsefolket på Riseberga bad inte bara om väckelse i sin egen bygd utan att den skulle spridas till andra socknar och landskap. Sångförfattaren Emil Gustavsson skrev långt senare om väckelsen i sin hembygd att den ”föregåtts av att vännerna på Riseberga bett om väckelse i Kräcklinge”. Så kom bönearbetet på Riseberga också att sprida sig vida, i hela Västernärke och ut över Sverige.
Än i dag har vi som kristna genom bönen möjlighet att påverka stora skeenden och små mänskliga förhållanden. Kanske hade Olof Gabriel Hedengren som den artillerikapten han en gång var liknat bönen vid det tunga artilleriet, det bombardemang som röjer mark. Så kan de enklaste av våra böner påverka en hel värld.
Text: KG Mattsson
--------
Texten delvis hämtad från boken ”Väckelsens väg”, skriven av Stig Hällzon 1993, samt ”O. G. Hedengren och Risebergarörelsen”, skriven av Daniel Harbe 1966 samt "Patron på Riseberga", skriven Gunnar Olén, 1955.