Från 1840-talet framstod den nyevangelismen som en rörelse i Sverige. Den grep vida omkring sig och samlade tiotusentals och med tiden hundratusentals människor till sina missionsmöten och konventiklar. Missionsmöten anordnades, missionärer sändes ut och landet genomkorsades av rörelsens kolportörer och predikanter vilka spred kristna traktater, böcker och tidskrifter och så småningom började de också predika.
En svensk blandning
Rörelsen var en blandning av lutherdom, herrnhutism, metodism, norrländskt läseri och den internationella evangelikala rörelsen, vilken kännetecknades av betoning av personlig avgörelse för Kristus och mission. Samtidigt var man lojal mot Statskyrkan och ville inte bryta med den, utan hoppades bli en väckelserörelse inom dess gränser.
De nyevangeliska tankegångarna ledde senare fram till bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet. Till stor del påverkade den även Statskyrkan.
Ledande gestalter
Rörelsen kom att ledas och inspireras av flera olika ledande gestalter, främst lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius vars predikningar och texter spreds över hela landet. Men även prästen Hans Jacob Lundborg, kolportören och predikanten Carl Johan Nyvall, brukspatronen Olof Hedengren, hovrättsnotarien Thor Hartvig Odencrants, psalmförfattaren Lina Sandell, tonsättaren, predikanten och sångaren Oscar Ahnfelt, vilka alla satte sin prägel på rörelsen.
Rörelsens betoningar
Centrum för förkunnelsen låg i den fria nåden och man betonade vikten av personlig omvändelse bekräftad i förbättrat leverne. Den nyevangeliska förkunnelsen hade den enskilda människans salighet som mål. Man betonade
Text: KG Mattsson
-------
Texten är ett sammanfattande utdrag av Torbjörn Larspers akademiska avhandling från 2012; ”Konfessionalitet och medbestämmande, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens struktur och den nyevangeliska väckelserörelsens regionala nivå fram till 1922”