En person som med tiden kom att bli lika viktig för Risebergarörelsen som Hedengren var komminister Gustaf Wilhelm Müntzing i Viby. Från början motståndare till läsarna, men efter en personlig omvändelse blev han en av ledarna för väckelsen i Närke.
Gustaf Wilhelm Müntzing föddes i Attersta i Närke 1817. Hans far var en i bygden känd kronofogde som hette Johannes Ludvig. Gustaf Wilhelm var redan som barn intresserad och påverkad av religionen från sitt barndomshem. Redan vid tio års ålder skrev han predikoutkast som han kallade "Försök av G.W. Müntzing". 1841 prästvigdes han då han hade avslutat sina teologiska studier i Uppsala.
Folklig och omtyckt
Första anställningen var som huspredikant hos generalmajor Reutercrona i Köping. Men redan samma år kom han till Lerbäck som hjälppräst. 1845 blev han skolpräst i Lerbäck. I maj 1862 flyttade han till Viby och tillträdde komministertjänsten där. Müntzing var folklig och omtyckt och han försökte möta "konkurrensen" mot läsare i allmänhet och Risebergarörelsen i synnerhet som samlade allt fler och fler människor.
Men Müntzing fick under tiden i Lerbäck upp ögonen för en andlig dimension i läsarnas kristna tro som han insåg att han hade saknat. Han lär ha sagt att "På Lerbäcks predikstol har jag stått i flera år och hållit predikningar om Gud som jag själv inte har trott på, och hotat med straff, under det att jag själv varit den skyldige". Hans andliga uppvaknande ledde till ett nytt sätt att predika och gjorde att folk strömmade till hans kyrka för att lyssna till hans förkunnelse.
Ville ha troende vid nattvardsbordet
Detta betydde också att Müntzing närmades sig läsarna och egentligen stod mer på deras sida än den statskyrkliga i fråga om trosuppfattning. Han gick många gånger till hårt angrepp mot statskyrkan och dess sätt att arbeta. Det gjorde att han fick hård kritik och många anmälningar mot sig från sina ämbetsbröder inom statskyrkan. En anmälan mot honom gjordes då han inför nattvardssamlingar förmanat uppenbart ogudaktiga personer före tillträde till nattvardsbordet, något som skapat oro i lägret. Det blev biskopsvisitation. Men Müntzing var ståndaktig, och då han inte begått någon direkt olaglighet utan bara följt kyrkolagens föreskrifter, kunde han inte fällas.
Müntzing som först var kritisk till Risebergarörelsen blev efter ett personligt sammanträffande god vän med Hedengren. Han for en gång till Riseberga för att varna allmogen för denna okyrkliga anordning, men hamnade istället i en lång diskussion med patron. Snart förstod Müntzing att Hedengren hade Guds ord på sin sida. Och efter den betan blev han den präst som flest gånger betjänade nattvardsgästerna i Riseberga bönhus, trots kritik och många heta duster med både biskop, domkapitel och ämbetsbröder. Ändå fortsatte han till sin död 1870 att verka som präst i Viby kyrka.
Müntzing bidrog även till att Stenkulla nattvardsförening bildades, se mer om dem under flikarna "Rörelsens inflytande/Efterföljarna/Stenkulla missionshus".
Text: KG Mattsson
Litteratur om Müntzing
"Gustaf Wilhelm Müntzing - En märklig Närkespräst i en andlig brytningstid", skriven av Ragnar Redelis. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1967.
"Theser ... vid offentligt disputationsprof pastoralexamen å elementarläroverkets i Strengnäs största lärosal den 2 maji 1857", av Gustaf Wilhelm Müntzing. Finns på Kungliga biblioteket, Roggebiblioteket.
Släkten Müntzing samlade på Stora Hotellet i Örebro hösten 2015