Fastän Hedengren under sina stockholmsvistelser levde ett om bonat liv hos goda vänner, kände han hur mycket hemmet och fädernegården betydde för honom. De tider han vistades hemma, räknade han dagarna. Hemlivet hade patriarkalisk prägel men rymde mycket av innerlighet och kärlek. Här föddes 12 barn, av vilka 6 överlevde föräldrarna. Den som i hög grad gav hemmet trygghet och harmoni var makan, den tappra fru Lina. Sonen

David säger om henne i sina memoarer; Man kan ej undgå att känna en djup beundran för det alltid lugna och behärskade sätt, med vilket hon arbetade, aldrig ett tecken till oro och klagan, alltid lugn och bestämd, en verklig mor för alla sina underhavande, var tillstädes i varje stuga på godset, när sjukdom och död rådde där. ”

Enkla måltider

En annan av sönerna, överstelöjtnanten Josef Hedengren, har i efterlämnade anteckningar gett några glimtar från föräldrahemmet: "Vid stora runda bordet i matsalen hade min mor hedersplatsen; till höger om henne satt far och sedan barnen efter ålder: Maria, Johannes, David, Josef och Elisabet. Maten var enkel och drycken vatten. Bordsbönen lästes före och efter måltiden, varvid vi stodo med knäppta händer; därefter tackade vi vår mor med en kyss på handen, då hon själv gav de små en lätt kyss. De äldre fattade min fars framsträckta hand, varvid de

bockade respektive nego vördnadsfullt”.

Dagen avslutades med andakt

Matsalen var ett stort rum, ursprungligen avdelat med en mellanvägg; den andra, mindre delen utgjorde min fars skrivrum. I matsalen stod ett dyrbart, pålitligt väggur som bestämde tiden, då godsets vällingklocka skulle mana arbetsfolket till utryckning eller hemkalla dem vid arbetsdagens slut.

- Efter mörkrets inbrott kom min far, sedan han avslutat arbetet nere i sitt skrivrum upp till familjen, som dit var samlad i förmaket i övre våningen. Min far medförde sin fotogenlampa. Hans sonora stämma klarande av strupen och de svarta träskornas ljud i trappan kommo småbarnen att allvarligt sätta sig tillrätta vid sina bilderböcker och leksaker. Dagen avslutades alltid med husandakt, varvid min far med familjen och det närmaste tjänstefolket läste en kort text ur bibeln och alla knäböjde under den avslutande bönen.”

- Ofta gingo mina föräldrar efter småbarnens godnatt på en promenad med varandra i skymningen runt Risebergahöjdens krön, 'Kringlan', eller blott runt anläggningen mellan Västra byggningen där vi bodde och Östra byggningen med gästrum och de äldre pojkarnas rum.

Ibland musicerade föräldrarna i salongen, sedan barnen insomnat. ”Min far sjöng någon gång ackompanjerad av min mor, som också ofta och utmärkt väl spelade stycken av Beethoven, Chopin och Grieg m. fl."

En av minnestecknarna skriver om det hedengrenska hemmet, att "alla som besökte Riseberga blefvo angenämt fängslade af det behagliga lif, som der rådde, i allt erfor man att der bodde en ädel, välgörande och fint bildad familj".

Risebergakoppen

Släkten Hedengren har i flera generationer ägt en särskild porslinskopp, kallad ”Risebergakoppen”. På koppen finns en miniatyrmålning av Riseberga herrgård på 1700-talet.  I bakgrunden av några lantarbetare kan man se den gamla klosterruinen samt gårdens huvudbyggnader. Det stora corps de logiet av trä som revs av Olof Gabriel Hedengren 1840, samt de båda flyglarna av sten, det som sedan blev hans familjebostad och ännu finns kvar på Riseberga. Redan på 1700-talet var det på modet med topografiska motiv på dessa sk chokladkoppar. Koppen finns i dag förvarad hos Dag Hedengren i USA.

Det var ganska vanligt i högreståndskretsar förr att beställa tryckta bilder av sina hemgårdar på porslin. Det var jättedyra tingestar som definitivt bara kunde köptas av rika människor. Dock är denna typ av koppar inte längre så värdefull eftersom samlarna av dem är så få.

-Nyligen ropades tre sådana här koppar ut på en auktion för 500 kronor styck, säger Robrt Wunsch som också kan meddela att Risebergakoppen inte är svensk, utan gjord i Tyskland eller Frankrike. Det vanliga var att beställaren skickade med en kolorerad plansch på sin gård som sedan ritades av och målades i färg, säger Robert Wunsch på Godegårds porslinsmuseum.

En känd planschmålare i Sverige förr var Carl Johan Billmark (1804-1870). Koppmålarna i sin tur var vanliga anställda, inga särskilda konstnärer och heller inte föregångare till gåramålarna.