Carl Olof Rosenius 200 år

Den 3 februari 2016 är det 200 år sedan Carl Olof Rosenius föddes, en av den svenska 1800-talsväckelsens främsta ledargestalter. Nära vän med Olof Gabriel Hedengren och några gånger medverkande som väckelsepredikant i Riseberga bönhus.

 

Rosenius föddes 1816 i Nysätra i Västerbotten. Son till komminister Anders Rosenius och Sara Margareta Norenius. Fadern var läsarpräst och välvilligt inställd till nyevangelismen, en protest mot gammalläseriet, som präglades av en lagisk anda. Nyläsarna tog starka intryck av Luthers skrifter och av de herrnhutiska sångböckerna Sions sånger och Sions nya sånger. De lade vikt vid syndakännedom och frälsningen genom Jesu blod.

 

Universitetet skapade tvivel

Nyläseriet kom att sätta djupa spår hos Carl Olof Rosenius. När han 1830 studerade i Umeå började han läsa Erik Pontoppidans ”Trosspegel” och fördes in i en lång bättringskamp, som slutade med att han bekände att han blivit "genom Kristi kärlek frigjord och mycket lycklig, glad och salig". Under studietiden började han leda andliga samlingar och kallades av sina kamraterna för "den lille reformatorn". Han fick också venia, som innebar tillåtelse att predika i kyrkorna. Rosenius hade sedan tänkt studera till präst, men vistelsen i Uppsala blev en besvikelse. Studierna intresserade honom inte och han plågades av ekonomiska problem. Teologiskt råkade han också i tvivel och han lämnade universitetet utan examen. Istället blev han privatlärare på en gård söder om Stockholm.

 

Samarbete med Scott

När han åter kom i tvivel uppsökte han George Scott, en engelsk metodistpredikant som kommit till Stockholm 1830 och där samlat kring sig en skara engelsmän och svenskar. Av Scott fick Rosenius hjälp mot sina tvivel på bibelns trovärdighet. Det blev inledningen till ett nära treårigt samarbete mellan de båda herrarna. 1840 kunde Scott inviga Engelska kyrkan, senare kallad Betlehemskyrkan, den första fria kyrkan i Sverige. Där började Rosenius efter någon tid predika.

När Scott våren 1842 måste lämna Sverige på grund av förföljelser från vissa kyrkliga kretsar och från den liberala pressen fick Rosenius fortsätta verksamheten. Engelska kyrkan stängdes dock och Rosenius började predika i hemmen och olika lokaler som uppläts för honom. Likaså övertog han det redaktionella ansvaret för Missions-Tidning, som Scott varit med om att grunda 1834, samt för tidskriften Pietisten. Den senare hade Scott börjat utge i januari 1842 för att ge praktisk uppbyggelse utan polemik. Rosenius gav Pietisten herrnhutiska drag. Publikationsverksamheten drevs som ett privat företag och kom att hjälpa upp Rosenius ansträngda ekonomi.

 

Möte med Hedengren

Rosenius första möte med Olof Gabriel Hedengren skedde i början av juni 1854 i Stockholm. De kom då att samtala om barndopet eftersom Hedengren vid den tiden var dragen åt det baptistiska vuxendopet. Det slutade med att Rosenius så helt övertygade Hedengren om barndopets riktighet, att Olof Gabriel därefter blev en hängiven motståndare till baptismen.

 

Predikade på Riseberga

De båda männen blev goda vänner och kom flera gånger att träffa varandra. Pingsthelgen 1856 predikade Rosenius på stormöten i Riseberga bönhus, liksom i Örebro och Viby kyrkor. Rosenius samlade under helgen ”trenne fullproppade kyrkor och beredde Hedengren en herrlig och njutningsfull tid.” Den 6 till 7 juni samma år kom Hedengren också att medverka till bildandet av Evangeliska fosterlandstiftelsen. Han valdes in i en kommitté som utarbetade stadgar för den nya organisationen, och blev ett av dess första provinsombud. Troligen kom Hedengren i viss mån att medverka till att Stiftelsen fick det namn den har. Det var i alla fall den nyevangeliska förkunnelse Rosenius stod för som predikades på Riseberga, och under många år kom godset att kallas ”EFS högborg i Närke”

 

Delade meningar

Med tiden förändrades dock de båda herrarnas förhållande. Redan 1855 skriver Hedengren i ett brev till vännen Hans Henrik von Essen att Rosenius i sitt framförhållningssätt är ”ensidig, skev och kall”. Rosenius höö benhårt på EFS. Hedengren sökte sin egen väg, mer öppen för nya kristna riktningar. Men livet igenom förblev Hedengren ändå EFS trogen. Deras åsikter gick även helt isär helt när Hedengren i slutet på 1850-talet verkade för fria nattvardsgångar, för enbart troende. Sådant ansåg Rosenius var onödiga samvetsbetänkligheter.

 

Naturlig predikant

Rosenius fick i alla fall kallelser från stora delar av landet. Stora skaror samlades för att höra honom och i väckelserna blev han en centralgestalt. Han var, enligt P P Waldenström, enkel och naturlig som predikant, använde inte högtravande ord eller krystade åthävor: "Han talade till folket. Hans stämma var bred, hans dialekt norrländsk". August Strindberg hörde Rosenis på 1860-talet och fann att han "såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje." Rosenius var också en själasörjare av stora mått. Han fick ständigt besök av människor som ville få andlig hjälp. Även de många själavårdande breven var av stor betydelse.

 

Jubileumsfirande

Ett särskilt 200-årsjubileum om Rosenius kommer att hållas i Roseniusgården i Nysätra, Robertsfors, 3 februari 2016. Det blir föreläsningar om Rosenius liv, musik och sång, kaffe och tårta, samt information om övriga händelser med anledning av jubileumsåret. Det som vill delta och äta middag (kostnad 120 kr) kan anmäla sig till Lars Olov Sjöström, tel. 070-697 00 22, senast den 27 januari. Intresseföreningen för Riseberga bönhus kommer att uppmärksamma Rosenius något i samband med vårt traditionella sommarmöte i slutet av juli

För den som vill läsa någon av Rosenius predikningar finns det att se här.

 

Rosenius galoscher

Bernhard Wadström berättar i sina minnesanteckningar från 1856 då Rosenius predikade på Riseberga en märklig episod.

"En av Rosenius möten hade gjort djupt intryck på åhörarna och när han efter sin predikan dragit sig undan till sitt rum för att vila sig, begärde ett par av ortens mera framstående bönder, allvarliga troende män, att få ett enskilt samtal med R. om själsangelägenheter. Fastän trött, ställde Rosenius ändå upp. Bönderna fick komma in till honom. En av dem, en stor kraftig man förde ordet och nu uppstod följande samtal:

-Jag ville på mina egna och de andra  kristna vännernas vägnar fä säga magister Rosenius tack för i afton. Han har predikat ett rent och rätt delat Guds ord. Gud vare tackad därför! Men mitt samvete nödgar mig att säga honom något om synden.

-Vilken synd är det egentligen, som min vän vill tala om? svarade Rosenius.

-Jo, det är allt svårt, ja alldeles för svårt med den myckna högfärden.

-Jaså, är det högfärden, som min vän lider av? Ja, det är en av de allra djupaste och mest fördolda synderna i människohjärtat.

-Åh nej, det är icke om min högfärd jag nu ville tala, utan om magisterns.

-Om min?! Ja, nog känner jag, tyvärr, att i mitt hjärta finns mycket även av det eländet. Men jag kan icke förstå, hur jag kunnat giva eder, mina bröder, något tillfälle att hos mig märka den synden.

-Jo, det är väl icke svårt att se; det kan var och en strax finna: han är ju vit i bröstet, och går med galoscher om vardagarna!

 

Rosenius studsade. För ett ögonblick frestades han att le. Men när han såg mannens allvarliga ansikte och ögonens bedrövade uttryck, insåg R:s genast att han här  inte hade att göra med en kritisk översittare, utan med ett bekymrat samvete. Därför vände han sig allvarligt och vänligt till männen och förklarade, hur det som bland dem och deras ståndsbröder ansågs för »fåfänga och högfärd», nämligen att begagna öppen väst och galoscher om vardagarna, det var inom andra samhällsklasser en allmänt vedertagen sed, som R. varken kunde eller borde bryta. Så småningom ljusnade det för de ärliga, gudfruktiga männens begrepp, att slutligen 'talmannen' sa:

-Kanske magistern icke hade fått komma in i patrons förmak med fina mattorna, om han haft becksömsstövlar  såsom vi!

De hade förut yttrat sin stora glädje att se många främmande herremän och fruntimmer, som i dag uti patrons fina förmak och sal hade fått höra evangelium för sig förkunnat. Och när de nu betänkte, att detta kanske icke alls hade fått ske, om ej R:s hade haft galoscher, så räckte de R. handen med hjärtlig ursäkt och gick sin väg lika glada och tillfreds som de hade kommit bedrövade. Men om Rosenius »högfärd» talades sedan inte mer på den trakten.

-----

Såsom förklaring på böndernas klagan så gick alla Närkebönder på den tiden med höga västar, knäppta ända upp till  halsen. Endast några yngre, som ville snobba, hade då börjat efterhärma stadsborna i att begagna urringade västar; vilket ogillades skarpt av alla äldre, både män och kvinnor, såsom bevis på sinnets högfärd och fåfänglighet. Likaså bruket av galoscher, annat än till högtidsdräkt om söndagarna eller vid bröllop, begravningar o. d."

Carl Olof Rosenius predikade ofta i Riseberga bönhus.