Kerstin Nilsson Lundell i Kumla har uppmärksammat styrelsen om en intressant forskning som vi inte alls tänkt på. Prästens små kråkor i husförhörslängden döljer ett betygssystem som avslöjade sockenbornas allmänna förstånd och färdigheter.
Vid varje husförhör antecknade prästerna inte bara sina sockenbors personliga uppgifter, om födelse, vigsel, flyttningar och död, nattvardsgångar och omständigheter, utan också läskunskap och förstånd. Under rubriken ”Minnesläsning”, beskrevs invånarnas kunskaper i läsning och skrivning, Luthers läror, seder och plikter, samt vårdat språk och begrepp.
Lägsta betyget var ett streck (-) som stod för den svarandes i stort sett obefintliga kunskap. Nästa steg en punkt (.) betydde att man kunde skriva någorlunda, i bästa fall sitt eget namn. Steg tre var ett halvkors (L) som visade att kunskapen var halvdan. Medan ett kors (+) betydde att man både kunde läsa och förstå. Ritade prästen däremot ett staket (#) var kunskapen utmärkt väl. Då hade man gott förstånd och kunde leda andra i tron.
Svagt intresse
Därav kan vi utläsa om Olof Gabriel Hedengren att han fram till den personliga familjekatastrofen 1852 var tämligen svag i kristendom. Det mesta var prickar. Något som bekräftar hans tidiga ointresse för statskyrkans läror. En okunskap han delade med de flesta av sina anställda på Riseberga.
Olof Gabriels hustru Lina däremot hade idel staket, alltså utmärkta betyg i att läsa, skriva och förstå kristendomens alla slingergångar. En kunskap som hon bara delade med inspektor Bernhard Pihl, som dock avflyttade till Torsåker 1855, och baron Jonas Alströmer, fru och äldsta dotter, som 1858-1860 bosatte sig på Riseberga, och som räddade Hedengrens gård från ekonomiska kollaps. De hade tydligen all kunskap i kristen tro.
Ökat intresse
Däremot förändras Olof Gabriel Hedengrens kristendomskunskaper helt efter 1852. Året då alla hans barn dog, livet kraschade och han började söka Gud. Prickarna är därefter utbytta mot idel staket. 1856 tycks kunskaperna ha ökat ytterligare då prästen trycker i lite extra på Olof Gabriels staket, som då ges mycket fet stil.
Efter 1861 stiger betygen även för gårdens anställda. De får både halvkors och helkors i kanten. Man började mycket väl förstå vad alltihop handlade om. Några får högsta betyg, förutom paret Hedengren de egna barnens privatlärare Agnes Hildegard Frolin, samt befallningsman Jönssons hustru Carolina Josefina. En och annan står dock kvar på prickstadiet. Nyinflyttade, barn och gamla, förhärdade soldater, lagbrytare, förståndshandikappade och direkta motståndare till kristendomen.
Efter 1867 tycks prästen dock anse att familjen Hedengrens och alla anställdas kunskaper i kristendom minskat. De får alla lägre betyg, även Lina Hedengren. Men familjen Hedengren får i alla fall kors, vilket visade att de hade goda, om än inte utmärkta kunskaper. Ingen på gården får 1867-1870 högsta betyg. Månde den kristna glöden ha svalnat under dessa år? Eller kan det möjligtvis ha berott på att Edsberg fick en ny kyrkoherde 1867? Allt dock enligt husförhörslängdernas subjektiva betygsbedömningar.
Inga klasskillnader
Kerstin Nilsson Lundells förfader Per Johan Larsson från Frövi gård i Edsberg, var bonde och tidig medlem i nattvardsföreningen på Riseberga. Insatt som nummer 113 i den 170 personer långa medlemsgruppen.
- Han ville höra präster som trodde på vad de predikade, och kom därför att gå till Riseberga bönhus, berättar Kerstin.
Innan Per Johan blev bonde fick han, tillsammans med andra drängar och pigor i bygden, alltid stå under gudstjänsterna i Edsbergs kyrka. Detta för att det var så mycket folk och få sittplatser. Det var skillnad på folk och folk.
-Men i Riseberga bönhus rådde inga klasskillnader, där fick mans sitta även om man bara var en dräng.
Kerstin har tagit väl vara på minnet av sina förfäder. Hon har släktforskat mycket och upprättat ett eget släktarkiv. Här ingår bland annat den stora släkten Ekestubbe.
Text: KG Mattsson