Hedengrens inflytande hos regeringen mot slutet av 1860-talet berodde till stor del på att han gett sig politiken och blivit riksdagsman. Mycket av den liberala grundsynen från kampåren i slutet av 1840-talet hade han nog kvar, men i vissa hänseenden hade han fått en mer konservativ inriktning. Kampen för en representationsreform hade han inte tagit del i, sedan de religiösa frågorna helt lagt beslag på honom. Men när denna reform, som han en gång så energiskt arbetat för, 1866 blivit verklighet, vaknade hans intresse för att åter blanda sig i den politiska leken. Det stora förtroende han hade i orten gjorde att man vid riksdagsvalet 1866 utsåg honom att representera Lekebergs, Grimstens och Hardemo härader i andra kammaren.

Ledande inom lantmannapartiet

Som politiker tillhörde han lantmannapartiet, som hade majoritet i kammaren och avgjorde utskottsvalen, vilket hade till följd att Hedengren, redan från början blev en av de ledande inom partiet, insatt i bevillnings, konstitutions-, och statsutskotten. Under sin sista riksdag 1870 blev han också statsrevisor och ledamot i en kommitté, som utarbetade förslag till en ny fattigvårdsordning.

Hedengren hade, när han nu åter började ägna sig åt politiken, tydligen mognat till större klarsyn i vissa stycken men också till återhållsamhet och försiktighet. Från den vunna positionen såg han småleende tillbaka på de kampglöda ungdomsåren med reformmöten och appeller. I sitt brev till partikamraten Carl Ifvarsson den 16 augusti 1869 framhöll han att ”åren medfört lugn och sans i åsikgter, som i ungdomsåren hade alltför mycket av den nyliberala surdegen i sig”.

Hann inte med allt

Hedengren hann väl inte med allt vad han tänkt sig under de fyra åren som politiker. För de tre första åren utgav han 1869 en kort redogörelse. Jordbruksnäringen låg honom helt naturligt varmt om hjärtat. Han synes också ha intresserat sig för vissa religionsfrågor och för reformer beträffande ordningen för prästval. Trots sin framskjutna ställning inom partiet lade han ibland i dagen sin egen från detsamma avvikande uppfattning som t.ex. i brännvinsfrågan, eller när det gällde försvaret. När han inte var villig att ge främmande religionsbekännare vidgade rättigheter skrev Nerikes Allehanda ogillande: ”Det är ett psykologiskt fenomen, att en man med hans utvecklade frihetskärlek i alla andra fall, kan genom mörka grubblerier i religiösa ämnen förledas till en så uppenbar  inkonseqvens från sina öfriga grundsatser”.

På liberalt håll häpnade man, när han röstade för dödsstraffets bibehållande under motiveringen att "dödsfångar bli så lätt omvända, då däremot lifstidsfångar förhärda sig". Ej mindre beklagades från samma håll hans omdöme i en debatt 1869 om teatern, för vilken han ville minska statsanslaget: "Teatern är till för att roa hufvudstadens bemedlade invånare och förmögna resande, som behöfva f örströelse"

Bodde hos vännen Wadström

Under riksdagarna bodde Hedengren hos sin vän pastor B Wadström, som ofta predikat i Riseberga bönehus. I en minnesruna återgav denne Hedengrens uppfattning i det politiska livet och förhållandena i riksdagsarbetet, troligen utdrag ur ett brev från Hedengren: "- Jag har nu i tre år varit riksdagsman, och jag räknar det som ett alldeles särskilt drag af Guds bevarande nåd, att jag ännu äger kvar andens vittnesbörd om ett godt samvete.

ja, att jag ännu kan räkna mig vara 'en hederlig karl'. Ty det är icke lätt att inom riksdagen förblifva en sann kristen och en ärlig man. Där råder ett oerhört 'kompromissande” hvarvid man för att vinna något af sina önskningsmäl, i andra frågor röstar tvärt emot sin bättre övertygelse. Men sådant är hvarken kristligt eller hederligt.

Värdigt lugn

En annan kritisk bedömare gav Hedengren följande positiva vitsord som riksdagsman: "Den mest framstående af länets representanter och en af kammarens och lantmannapartiets dugligaste män. En ovanligt kärnfull, djupt allvarlig natur; och hans yttranden framfärda med ett värdigt lugn och en viss 'pondus' bära alltid spår af en innerlig öfvertygelse och göra alltid intryck. En af de få hvars stämma utan ansträngning höres öfverallt i kammaren. Hans anföranden om landtförsvaret, riksbanken, mot civiläktenskapet och mot lifsstraffets afskaffande voro bland de bästa sorn afgifvos i kammaren rörande dessa ärnnen. I kyrkliga frågor, hvilka han ägnar det största intresse, är han liberal, liksom i de flesta principfrågor men utan ultraism".

Text: KG Mattsson 

------

Texten hämtad från Daniel Harbes bok "O.G. Hedengren och Risebergarörelsen”, tryckt 1966.