Varje midsommar samlas en stor del av den svenska kristenheten på en allkristen vecka som heter Torpkonferensen. Den har pågått sedan 1887, året efter Riseberga gick ur släkten Hedengrens ägo. Rötterna till midsommarmötena i Riseberga bönhus är tydliga.
Man kan inte utan viss grund påstå att det kristna samfundet Helgelseförbundet en gång hade sitt ursprung i Risebergarörelsen. Flera av de predikanter och ledare som verkade på Riseberga blev de som med tiden kom att röja väg och istället leda rörelsen i riktning mot Torp i grannsocknen Kräcklinge.
Som vi vet hade Risbergarörelsen ett rikt rotverk i en rad olika väckelserörelser. Både lutherdom, pietism, herrnhutism, roparrörelse, metodism och nyevangelism. En viss tid fanns till och med inslag av baptism. Olof Gabriel Hedengren hade själv närt sådana tankar, men kom efter samtal med Rosenius att vända sig från dem och bli en avgjord motståndare till den baptistiska tron på vuxendopet. Istället blev Risebergarörelsen en väckelserörelse inom Statskyrkan, tillhörande Evangeliska fosterlandsstiftelsen. En rörelse man själva till viss del varit med om att forma.
Två nyckelpersoner
Mot slutet av sin levnad lär Hedengren ha mildrats i sin inställning till baptismen, vilket kanske förebådade de friare tongångar som senare kom at ta över alltmer efter hans död 1870. Två personer som särskilt kom att få ett stort inflytande på fortsättningen var skräddaren och bonden August Carlesson samt komministern i Edsberg, Carl Johan Axel Kihlstedt.
August Carlesson föddes i Kvistbro, grannsocken till Riseberga, och dog på gården Ramsta i Vintrosa 1919. Vid 23 års ålder blev han väckt genom roparrörelsen, varefter han under fyra års tid ”arbetade på att upprätta sin egen rättfärdighet” som han senare berättade. Tills han en söndagseftermiddag 1860 hörde godsägare Hedengren predika i Riseberga bönhus över orden ”Saliga äro de fattiga i anden”. Då fylldes han av frid, ”ja överväldigades av salighet”. Augusts son Aron kom 1951, i uppbyggelsetidningen Förbundshälsning att ge en intressant och utförlig bild av händelsen:
"Efter ha hört patron Hedengren predika blev far då helt plötsligt glad och uppfylld av sådan salighet, att han inte kunde sitta stilla. Han darrade i hela kroppen som ett asplöv för vinden. Han vågade inte lämna bänken, där han satt av fruktan för att falla omkull. Han lät alla de andra åhörarna gå ut före sig. Så reste han sig, men hela vägen till dörren stödde han sig på bänkryggarna för att inte falla. Utkommen på gården, gick han rakt fram till ett körsbärsträd och slog ena armen om dess stam för att inte störa den ljuvliga, högtidliga stillhet, som rådde bland mötesbesökarna, bland vilka Guds Ande mäktigt arbetade. Han höll fast i träder så hårt, att det kändes i armen flera dagar efteråt, så har han själv berättat för mig. När åhörarskarorna skingrats efter mötet, kom församlingsmedlemmarna fram till far och talade med honom. De sågo att något särskilt hade inträffat med honom. Far förundrade sig att icke fler den gången fick del av pingstens Heliga Ande. Församlingsmedlemmarna bådo honom enträget igen att nu predika för dem. Och han kunde inte längre säga nej. Han lovade predika, eftersom han nu förstod, att der var Guds vilja.
August Carlesson började nu snart predika och blev alltmer anlitad som lekmannapredikant. En tid var han reseombud för Örebro läns Ansgariiförening och predikade under en lång följd av år, en söndag i månaden i Riseberga bönhus.
Den andra välsignelsen
Några år efter Hedengrens död kom Carlesson att börja studera den amerikanske metodistpredikanten William Boardmans bok ”I Andens kraft”. Helgelselängtan låg i luften . Nyevangelismen hade betonat omvändelse, men de andligen nyfödda kände behov av ytterligare kraft, som skulle hjälpa dem att leva ett liv i seger över sina snedsteg och svagheter. Carlesson och hans vänner hade med smärta upplevt att de kommit bort från sin första kärlek till Jesus. Deras studier, andliga erfarenheter och bönegemenskap blev till välsignelse och Carlessons predikningar fick en allt djupare klang.
Andedopet, eller ”den andra välsignelsen” som man talade om, kom därefter att få allt starkare uttryck i Riseberga bönhus. En av de närkebönder som kom att bevista dessa möten hette Edvard Hedin och var arrendator, senare godsägare, på Torps gård i Kräcklinge. Denne hade kommit till tro i Granhammar 1883 men fick kort därefter, vid ett besök i Riseberga ”mottaga välsignelsens fullhet, som gjorde honom överflödande av himmelsk fröjd, kraft och kärlek”. Han började snart vittna om sin upplevelse och kom med sina starka ledaregenskaper med tiden att bli centralfigur i den nya helgelserörelsen.
Vid den här tiden ägdes Riseberga av dödsboet efter Gabriel Hedengren och förvaltades av dennes son Johannes. Denne tycks dock ha känt att hans tid inte räckte till för att både driva det omfattande jordbruket och vara ledare för missionsföreningen på Riseberga. Ordförandeskapet överlämnades därför 1885 till Carl Johan Axel Kihlstedt, en nyinflyttad komminister i Edsberg.
Kihlstedt var södermanlänning, född i Kila 1850. Efter teologistudier i Uppsala blev han präst på flera orter. Han ägde en levande tro på Gud och fick föra många till tro, både konfirmander och sina församlingsbor. 1885 kom han till Edsberg och blev snart en del av kretsarna på Riseberga. Med sin andliga vishet fick han nästan genast som ordförande, få stabilisera oro i lägret. Den 18-23 november 1885 hade nämligen en metodistpredikant från Göteborg, genom en serie möten på Riseberga väckt stort uppseende i bygden då han menade att Kristi återkomst var nära förestående. Han angav till och med en viss bestämd dag. Allas nerver var på helspänn, det påstås att några kvinnor till och med sytt vita klänningar för att vara beredda på himmelsfärd. Men tack vare Kihlstedts lugnande ord stillades oron.
Året efter kom Hedengrens dödsbo dock att sälja Riseberga. Gården gick till nya ägare och missionsföreningen hamnade i lilla Brännebacken. När det blev dags för det stora ekumeniska midsommarmötet fanns ingen plats för den mängd av människor som tidigare hade samlats på Riseberga. Det var i den vevan som Edvard Hedin samlade ledare från Riseberga och meddelade att han till nästa år ville upplåta sin lada på Torp för kommande midsommarkonferenser.
Första Torpkonferensen
1887 hölls den första Torpkonferensen, en veckosammankomst som fortfarande består. Samtidigt bildade man Helgelseförbundet, en idé som fötts redan några år tidigare, i en samling hemma hos August Carlesson på Ramsta. Ordförande blev Hedin, Carlesson vice och Kihlstedt sekreterare. Därtill bestod styrelsen av några släktingar till Hedin samt sångförfattarna Emil Gustafsson och Erik Bergqvist samt en evangelist som hette Nelly Hall. Därmed kom Torp att överta Risebergas betydelse som centrum för närkeväckelsen. Helgelseförbundet fortsatte där Risbergarörelsens tog slut.
Kihlstedt som nu var ordförande i Brännebackens missionsförening och medlem i Helgelseförbundets styrelse, hamnade i samvetsbetänkligheter till sitt arbete som komminister i Edsberg. Han begärde avsked från sin tjänst 1 november 1889 och blev istället något av Helgelseförbundets andlige ledare. Han ledde bibelkurser på Götabro evangelisthem och blev 1890 redaktör för HFs tidning Trons Segrar. Nyckelfiguren August Carlesson fortsatte predika, driva sitt Ramsta och stod från 1878 till sin död 1919 som ordförande i Vintrosa Missionsförening. Åtskilliga andra personer från den Hedengrenska väckelsetiden kom också att ansluta sig till Helgelseförbundet.
För några år sedan gick Helgelseförbundet ihop med Örebromissionen och Fribaptistsamfundet och bildade Evangeliska frikyrkan, med huvudsäte i Örebro.
Här kan du se en film från Torpkonferensen 1967 eller en predikan 2014 av EFK tidigare mssionsledare Daniel Norburg
Text: KG Mattsson