Gud blev människa

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

 
Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Dessa ord stå i Pauli förra brev till Timoteus, 3 kap. 16 v., varuti, sedan aposteln hade förehållit honom huru han borde skicka sig vid den efesiska församlingens skötande, han lägger grunden till alltsammans medelst dessa ord: Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet - ord av den största vikt. Den Helige Ande trycke dem djupt in i allas våra hjärtan! Gud är uppenbar vorden i köttet, det är, Gud, som var och som är och som bliva skall, Gud över allt, välsignad i evighet, är vorden människa. Och det är hela innehållet, och det är en hemlighet, som är stor: stor i anseende till den store Guden, som är uppenbarad; stor i anseende därtill, att Han, Gud, är uppenbarad i köttet, eller i en så nedrig gestalt; stor i anseende till eviga obegripligheter; vilket förnuft kan fatta det, som änglarna lyster se? Ja, det äro stora ting av alla, att Gud är uppenbar vorden i köttet.
 
Denna stora hemligheten kallar aposteln här en gudaktighetens hemlighet, efter hon med vördnad och högaktning bör fattas och tros, såsom ock emedan denna gudaktighets hemlighet förer till gudaktighet. I Jesu blod renas våra samveten ifrån de döda gärningar till att tjäna levande Gud, så att, var denna hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet, rätteligen tros och anammas, så följer där jämväl gudaktighet i en oskiljaktig påföljd av denna hemlighet. Gud är grunden till en sann gudaktighet. Så säger här Paulus; detsamma säger evangelium i dag, och just detsamma ämna vi på en kort stund betrakta.
 
Herre Jesus, hela världens Frälsare, som oss till salighet är uppenbar vorden i köttet, låt oss nu erfara och känna din Helige Andes gudomliga närvaro och för våra hjärtan in i detta stora och viktiga ärendet. Gör denna stund välsignad och utgjut din nåds Ande över allt kött, som hör detta tal! Herre, detta är din egen sak, och ditt eget folk, som därom beder dig. Fader vår...
 
Evangelium, Matteus 11:25-30
 
Genom Jesu dyra nåd vilja vi som enfaldigast betrakta: den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Och sedan att denna stora hemlighet jämväl är en gudaktighets hemlighet.
 
O dyre, treenige Gud! Skicka allas våra hjärtan, tankar och ord efter ditt sinne; utför alltsammans till detta heliga ändamål och låt vart och ett ord i allas våra hjärtan bliva anda och liv. Amen.
 
Denna stora gudaktighets hemlighet är icke allenast utan förbliver ock i all evighet en stor och outgrundlig hemlighet, så att, när den oräkneliga skaran av alla hedningar och släkter och tungomål hava hunnit vara i himmelen i millioner tusen år, så bliver denna hemlighet för dem alltför stor att begrunda och utrannsaka i all evighet. Nödvändigt så väl som välsignat är dock likväl det, att, så långt vårt svaga begrepp hinner till, vi få veta om denna oundgängliga grunden, varpå hela kristendomsbyggnaden står tillhopafogad. Och således skicka vi oss till vår betraktelses förra del:
 
Om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet.
 
Evangelium säger: Jag prisar dig Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta fördolt för de visa och förnumstiga och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Det är alldeles klart och ovedersägligt, att Frälsaren handlar här om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar i köttet; ty märka vi härvid:
 
1) Varför Gud är uppenbarad  2) Huru Gud är uppenbar vorden i köttet
 
Herren låte oss vid så stora tings avhandlingar vara helt enfaldiga och låte oss vördsamt erfara hans gudomliga verkan, att hans ära och vår salighet må bliva befrämjad!
 
Hör nu varför Gud är uppenbar vorden i köttet!
 
Att de första människor i sitt skapade eller fullkomliga tillstånd voro ganska goda, det är uppenbarat i 1 Mos. 1: "Allt var ganska gott". Kunde icke annorlunda vara, ty Skaparen var ganska god själv. Men att samma människor genom och efter syndafallet blevo och äro ganska onda, det är, benägna till allt ont och obenägna till allt gott, det är likaledes en beklaglig sanning, ja, fallna till dubbelt ont, så väl skyldiga till evigt straff, som i grunden fördärvade. Alltså bragtes saken därhän, att hela det avfallna människosläktet antingen skulle efter rättfärdigheten lagligen döden dö, eller ock efter nåden och barmhärtigheten lagligen återlösas; det senare fastställdes: den fallna människan skulle frälsas. "Dess vare pris i evighet och lov förutan ände Faderns stora barmhärtighet, som oss den nåden sände."
 
I följe av detta sig på Guds eviga kärlek och barmhärtighet grundade råd, skulle nu, som sades, människosläktet återlösas; men sättet blev obegripligt för alla kreatur, ty Herrens heliga lag, som har en oombytlig grund i hans eviga helighet och rättfärdighet, var ock så sträng, oändlig, andelig och oföränderlig, att intet ändligt, ännu mindre ett syndigt kreatur kunde eller kan fullborda honom. Människan förmådde ingenting; ty hon under djävulen fången låg, kunde sig ej själver hjälpa. Hon kunde väl fördömas, men likväl därmed icke försonas; det kostade för mycket, hon måste låta det bestå evinnerligen. Ingenting kunde heller de uti sanningen bestående änglarna; ty det ändliga kreaturet var icke i stånd att betala en oändlig skuld eller brott emot en oändlig Skapare eller Gud; och än mindre förmådde djävlarna, ty de häftade för sin egen skuld, den de med eviga plågor aldrig kunna betala.
 
Hjärtans vänner! vadan skulle då hjälpen kommit för de avfälliga människorna? Tänke var och en efter och föreställe sig hela människosläktet, du och jag ibland dem, utan hjälp, utan nåd, utan salighet, skyldiga till evig fördömelse. Ack, jämmer över all jämmer. Vadan skulle då hjälpen komma? Jo, "Gud av sin barmhärtighet sin ögon till mig vände, han kunde ej lida min uselhet, hjälp ville han mig sända. Ändock vi voro av synder full´, var han för oss en Fader huld och lät sig om oss vårda." Alltså måste själva Frälsaren frälsa sitt skapade verk.
 
Tänk vad för en oändlig stränghet är i lagen, och vad för en oräknelig skuld uti brottet, när det behövdes själva Gud, för att fullborda och betala detsamma. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet; så se nu här både lag och evangelium: stanna nu här. Vem hade kunnat tänka det, att Gud skulle så förbarma sig? Det mänskliga begreppet kunde ju i evighet aldrig träffa denna uträkning, att Gud skulle så förnedra sig. Vad för en stor och evig hemlighet, att Gud går i borgen och betalar en skuld, som han själv hade att fordra? 2 Kor. 5: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Ack, stora och eviga hemlighet, att Gud bliver död och uppå korset dräpen! Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.
 
Nu, Herre Jesus! har du gjort så stort steg att frälsa de arma människobarnen, så förbarma dig ock över oss nu på stunden, att du måtte få se din lust med oss! Låt Herrens uppsåt uti din hand framgång hava, och att vi lika så godvilligt måtte bliva din arvedels får, som du godvilligt så dyrt köpt oss med dina blodiga sår. Denna stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, hölls hemlig i hela fyratusen år, förrän detta eviga kärleksbeslutet gick för sig eller fick sin fullbordan; men såsom det var grunden, varpå så väl gamla som nya testamentets barn skulle rättfärdiggöras och varda saliga, så lät ock Herren genom förebilder och profetior uppenbara dem denna stora hemlighet jämväl i det gamla förbundet. Således blev dem sagt, att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Det låg ock öppet för dem, att försoningen skulle ske genom blod, när de genom kreaturen ledsagades in på Messias´ heliga och dyra blod, varigenom Han skulle på korset tillfredsställa allt, vad i himmelen och på jorden är (Kol. 1). De sågo att en odödlighet, så väl som en dödlighet skulle frälsa, i det de uti de tvenne offerdjuren blevo varse Frälsarens gudomliga och mänskliga naturer, av vilka den förra avbildades genom fribocken, som släpptes i öknen, och den senare genom syndabocken, som skulle slaktas. Vilken hemlighet jämväl syntes klarligen, när Herren befaller Abraham att offra Isak och tillika taga honom till en liknelse (Hebr. 11). Genom fristäderna, de heliga djupa sår, där man liv och hälsa får, och om vilka syndare, som äro nödställda, sjunga: Så är ock min tillflykt fem din sår, Herre Jesu fromme. När synd och nöd tillfoga nöd, jag ro i dem bekomme. Uti det allraheligaste stod j ämväl en föremålning till den nådestol, som Gud haver satt genom tron i Jesu blod. Således fingo gamla testamentets folk uti förebilderna så mycket, som deras svaghet kunde vid handen giva; men ännu klarare är profetians ljus, undervisning och insikt i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud skulle uppenbar varda i köttet, och i anledning varav alla de, som trodde den förväntade Guden i köttet blevo saliga. Därför säger David i Psalt. 51: Si, du haver lust till sanningen, som i det fördolda ligger. Det var under förebilder och offer. Du låter mig veta den hemliga visheten, bestående däruit: Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig väl, att jag må snövit varda.
 
Men nu skynda vi till det andra och sista: Huru Gud är uppenbar vorden i köttet.
 
Vi veta att, när tiden blev fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som under lagen voro. Så hörer du här, det är vår Guds egen evige och enfödde Son, som är uppenbarad; och som Luther säger: jag vet av ingen annan Gud i himmelen eller på jorden än Gud uppenbarad i köttet; Han antog vårt kött och blod, en sannfärdig mandom, i vilken Han införde all gudomens herrlighet (Kol. 1), varom vi ifrån de späda barnaåren bekomma undervisning: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern, och desslikes sann människa, född av jungfru Maria, är min Herre." Han meddelade och förenade den gudomliga naturen med alla sina eviga egenskaper åt och med den mänskliga naturen, så att de i all evighet varken skulle sammanblandas eller åtskiljas, vilka bägge naturer dock utgöra allena en enda person, en profet, som Gud befallde att höras, en överstepräst till att offras, ett oskyldig påskalamm, som således genom sitt blod och sin död skulle ingå i det allraheligaste och finna en evig förlossning, en konung till att regera över allt i hela naturen, nådens och herrlighetens rike i himmelen.
 
Således är nu grunden lagd till gudaktigheten i Kristus Jesus; gudaktighetens hemlighet är stor, Gud är uppenbar vorden i köttet. Se, den ögon haver, se bredden, se längden, se djupet, se höjden av Jesu Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O vad för en evig barmhärtighet! O vilken hemlighet! Herre Jesu, lär jämväl nu att rätt dig till ära och oss till gagna tala om, huru denna stora hemlighet, att du är uppenbar vorden i köttet, tillika är en gudaktighets hemlighet, som är det senare stycket.
 
Hela världen erkänner för sin plikt att frukta Gud, eller att vara gudaktig. Hedningarna veta det; desamma göra det så gott de kunna. Finge världen vara gudaktig efter behag, eller på ett sätt, som kommer överens med människornas eget tycke, så vore väl ingen, som icke bjöde till att, på sitt sätt, vara gudaktig; men sedan Gud en gång hade fastställt den ordningen, uti och efter vilken alla människor böra bliva och vara gudaktiga, vilken ligger i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, så kan, så bör och så får ingen själ söka gudaktigheten utan i Kristus Jesus, om densamma skall vara rättskaffens och för Herren behaglig. Frågan, om man bör vara gudaktig, är avgjord i alla människors samveten; men sättet och vägen, hur man skall komma därtill, är för många obekant. Herre, du vet att det är sanning; lägg detta på de obekymrade människornas hjärtan. Därför vilja vi i anledning av evangelium visa:
 
1) Vad som icke är och
2) Vad som är den sanna gudaktigheten.
 
Vi tala icke om de grova missgärningsmänniskor, ty de äro de, som synda så, att överheten måste lyfta svärdet över dem; det är då ingen konst att se, det en sådan är ogudaktig, samt att han är utan tro, salighet och helgelse, ja, ett otrons barn, i vilket djävulen verkar. Men icke är det allenast detta som bevisar ogudaktighet; det är icke heller allt gudaktighet, som ser så ut och som har ett sken därav; därför märk: 1) Vad som icke är den rätta gudaktigheten. Herre Jesu, styr nu vårt hjärta, tunga och öra till att härom rätteligen tänka, tala och höra!
 
Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att en människa haver sensum numinis, det är, att man vet, det en Gud är till; intet folk är eller kan vara så grymt och fåkunnigt, som icke vet om att en Gud är; men hurudan Han är och hurudan dyrkan Han bör hava, det är för alla människor efter naturen obekant. Visst säger dem samvetet, att ont bör straffas och gott belönas, samt att man i följe därav bör göra det senare och låta det förra; men ingalunda kan och bör likväl sådant komma under namn av någon rätt gudaktighet, såvida det felar kunskap om den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Det kunde frågas, om sådant folk finnas ibland oss, vilka icke gå vidare, än hålla före att Gud är till, som belönar det goda och straffar det onda, ehuru de varken frukta för straffet eller bevekas av nåden? Det är fruktan värt att många, som kallas kristna, icke gå längre i den saken, än de blinda hedningar.
 
Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att blott föra ett utvärtes borgerligt och ärbart leverne: man går och gläder sig med fariseen, att man icke är såsom andra människor; man tänker icke annat, när ingen kan säga annat, än att man lever heligt; man gör var och en rätt efter bästa förstånd, och så kan man ock efter bästa förstånd hålla den för gudaktig.
 
Nå, hör i Herrens Jesu namn, huru härmed hänger tillhopa! Det vill mer till, än blott en naturlig ärbarhet; ty lagen fordrar en fullkomlig helgelse, eller som våra lärare säga: det är över allting, till alla delar, i alla förfäder, ifrån första levnadspunkten och i all evighet att älska; så att, om ett enda ögonblick är i ditt hjärta den allraminsta vårdslöshet, hör, strax är du enligt Guds lag en förtappad och fördömd syndare.
 
Icke heller består den rätta gudaktigheten däruti, att veta mycket uti andliga saker; ty såvida upplysningen föregår nya födelsen, och den förra kan vara hos en människa utan den senare, så är det ock möjligt, att man kan vara vis och hava upplysningen om den i Ordet uppenbarade hemligheten i förståndet, men icke äga kraft därav i hjärtat; så att som detta å ena sidan står fast, att en stor teolog så väl som en olärd bonde kunna veta och tro all den sanning, som står och finnes i profeterna, och likväl icke veta huvudsaken i hjärtat, som är tron på Jesus och saligheten för hans skull, så kan ock å andra sidan hända, att en stor doktor eller någon annan kan vara efter evangelium idag fåkunnig, trogen och saliggjord. Och således kan en syndare, vare vilken det vara vill, stå med huvudet i ljuset att höra, men dock icke förstå med hjärtat.
 
Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att man blott går flitigt i kyrkan och till nattvarden samt betjänar sig av flera kyrkans förmåner, när det sker, utan att i hjärtat genom tron högt värdera den i köttet uppenbarade Guden; ty på det sättet gör man ett blott opus operatum (verkan för verkets skull), varuti alltsammans stannar i ceremonier och självgjorda övningar, varpå man sedan hjärtligen litar och hjärtligen förtröstar, och därpå följer aldrig någon helgelse och förbättring i levernet, utan man syndar dagen efter samma synder som tillförne. Ja, det händer och händer visserligen, att då man i de unga åren går till nattvarden förspörjer man goda rörelser och mycket bekymmer i hjärtat. Men sedan man hållit på i 20, 30 eller flera år och ovärdigen gått därtill, så är man på slutet så van därvid och förhärdad, att man hör "predikas år från år, och Gud ingen bättring av oss får." Ack, att den säkra hopen härvid ville bättra sig och besinna, vad han gör. Men den, som öron haver till att höra, han höre ännu mer.
 
Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att man sätter sig före att avhålla sig ifrån utvärtes grova utbrott i synder, vilket sker, när en osalig människa, som bliver av den helige Ande kallad till bättring, bliver ståndande vid uppväckelsen. Under det hon än med missnöje tänker synda, faller hon vanligen på de egna verksamhetstankarna, att nu underkuva begärelserna, ja, stänga sina syndalustar ifrån utbrott, vilket vore ganska väl, om det vore möjligt, att en syndare kunde vara helig, innan hon genom tron blivit rättfärdiggjord; men som det i anseende till ordningen, så väl som sakens natur, är en evig omöjlighet, i det de göra huvudsak av att strida och kämpa med passioner, innan de äro rätteligen genom tron levande gjorda. Säg till de dödas lik här i grifterna: skynden eder, skynden eder och arbeten! Det är ju en ogörlighet för dem; ty de äro döda och böra, om de skola uträtta något, först uppväckas eller få liv. Och såsom nu en död människa icke kan arbeta eller göra sig själv levande, så kunna icke heller vi av egna krafters verkan omvända oss till Kristus och tro på Honom, icke heller avlåta det onda och göra det goda före rättfärdiggörelsen, ehuru man väl verkar att evinnerligen fördömas, och äro även därtill efter lagen förbundna. Här händer det, att de människor, som häruti leka med det de utan tro och trons liv vilja arbeta och kämpa, komma i mångahanda oroligheter, som uppväcka all begärelse i dem. Budordet är dem till döds, fastän det var givet till liv, Rom. 7. De giva sig tillfreds, så länge de kunde vakta sig för utbrott, men i annan händelse äro de oroliga och rådslöa. Si, huru man lämpar tro och salighet efter sitt eget uppförande och sålunda hemligen tröstar på sig själv; med ett ord: så länge man icke kommit som en fattig och usel syndare till nådastolen Jesus Kristus, så länge får man arbeta, klaga och betungas under syndens välde och fördömelse, i det stället man efter ankomsten till Jesus anser helgelsen för en lustig och lätt börda.
 
Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att genom ett ogrundat invärtes avdöende, rening och luttring samt den gamla människans avtynande och inre samvetskval lägga an en helgelses väg för Herren. Detta är mer än angeläget att betänka: ty en uppväckt själ är till hjärtat likaså fördärvad, som en ouppväckt, och är av naturen ganska fallen för egna och självtagna helighetsvägar, varav händer, att sådana människor hålla tusen andra reningsvägar för rimligare, än vägen rätt fram till nådestolen. Desa äro lika Israels barn, som i samfällda 40 år under Mose anförande gingo i öknen och äntligen efter en så långt tid och snart sagt efter en allmän undergång då först gingo den vägen in i Kanaan, vilken de hade kunnat gå första året, om det icke hade varit för otrons skull (Hebr. 3) Så är det jämväl i andliga saker. Man måste av nåd komma genom tron under Jesu men icke under Mose anförande in i det himmelska Kanaan. Det är oss således klart, att ett människohjärta aldrig på detta sättet bliver rätteligen böjt, omvänt eller gudaktigt. Ty hjärtat är väl ringa, dock står det ej att tvinga, om hela jordens tyngd och makt uppå det bleve lagt. Ej hjälper eldens låga, ell´ väderets förmåga, och ej kan vattnet dåga, att bringa det i annat skick, än det i Adam fick. Fast Moses med sin hammar det stundom slår och kramar, dock förr än han väl slutat har, så är det, som det var. Ett enda medel finnes, varav det övervinnes: av Jesu blod det smälter strax, liksom ett rykand´ vax.
 
Stackare fördenskull den arma själen, som går onödigtvis under en sådan träldom och idoghet, ja, stacker den, som under denna olyckliga belägenheten icke får någon annan tröst, än att härda ut.
 
Och sist är icke heller det den rätta gudaktigheten, att en människa efter begångna synder bliver stående vid en kväljande samvetsoro, vilket härrör av blotta lagens verkan; ty så länge en människa hörer allenast lagens predikan och ingenting om Kristus, så hänger täckelset för dess ögon och hjärta (2 Kor. 3), och hon kan aldrig rätteligen på det sättet känna sina synder utav lagen, utan bliver antingen skrymtare, såsom sagt är, eller ock förtvivlad uti sina synder såsom Judas. Och ehuru en sådan själ skulle än aldrig så mycket gruva och jämra sig, så måste hon dock på slutet tillstå:  Ack si, min blod och all min gråt / kan ej min synd avplana. Således är det nu sagt, varuti den rätta gudaktigheten icke består. Låtom oss nu skrida närmare till vår senare del och bese, vad den rätta gudaktighetens hemlighet är, och därvid först akta: huru man är gudaktig.
 
Så är det nu vår föresats att visa, huru den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet, är en gudaktighets hemlighet även i den meningen, att den förer till gudaktighet. Texten säger: Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder. Tagen på er mitt ok; ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt.
 
Uti dessa Jesu ord ligger allt, vad som till gudaktighet tjänar, hörer och förer; och att uti vår Frälsare Jesus Kristus ligger grunden till alla nådens verk uti en syndares hjärta, som höra till salighetens ordning, det intygar Paulus i 1 Kor. 1: Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vi vilja begynna med den första nådens hemlighet som är kallelsen: varom Jesus säger: "Kommen till mig, hör, ack hör evangelium, och detta sker utan anseende till personen, han vare sig en grov missgärningsman, som varit förhärdad och säker, eller uppväckt och om sitt syndaelände övertygad, eller ock en under självgjord helgelse arbetande och betungad själ; till alla säger Frälsaren: kommen, I syndare alla, under vad numror I vara må, kommen till mig.  Men nu bliver frågan, om Jesus kallar en själ till att bliva arbetande och betungad, innan Han kallar henne till sig? Svaras: Menar man med arbetande och betungad en över sina synder sörjande och bekymrad själ, så är klart, att Jesus kallar till det betungandet, och det ändock genom evangelium, som då tages i sitt vidare begrepp, så att därunder tillika innefattas lagens fordran; men menar man med arbetande och betungad en i egen verksamhet arbetande och trälande själ, så vare långt borta ifrån oss att tänka, det Frälsaren kallar dit, utan alltid därifrån, och det jämväl genom samma evangelium, vilket långt mer förskräcker, i det det ogillar all egen helighet och fromhet. Men som ingen får läkedom utan en krank, så går det jämväl till i andliga saker; ingen vederkvickes utom den som är orolig, och ingen bliver orolig utan att han får se sitt elände, och ingen får se sitt elände utan av Guds ord.
 
--------
 
Ovanstående predikan höll Anders Rutström på Mattie dag i S:t Nicolai kyrka i Stockholm år 1750. Det var den första som ledde till att Rutström blev förhörd av konsistorit. Han fick många anmärkningar.
 
Texten hämtad från hemsidan Rutströms postilla

För Anders Carl Rutström var det varken rätt lära eller rätt ordning för omvändelsen som var det viktiga, utan istället det rätta hjärteförhållande till Jesus.