Allt tyder på att ett andligt genombrott skett hos Hedengren mot slutet av 1853 och att han under första halvåret 1854 kommit till alltmer ökad klarhet och fasthet i sin trosuppfattning. Lina Sandell uppger att han efter den genomkämpade krisen "gick sin väg nästan ensam fram". Det hade icke "kommit honom i sinnet att förkunna Guds ord för sina medmänniskor eller ens bruka det bland sitt husfolk till gemensam uppbyggelse", men vissa omständigheter ledde honom dit.
Med oro hade både han och fru Lina lagt märke till det ökande supandet bland de anställda, vilkas antal var omkring 60. Alla försök att med varningar och goda ord råda bot på eländet hade visat sig resultatlösa.
Samlade sitt husfolk
När Olof Gabriel tillsammans med sin maka en sommardag 1853 på nytt samtalade om svårigheterna, gick det upp ett ljus för honom. Och han utbrast impulsivt: "Guds ord skall hjälpa. Det är det rätta botemedlet!" Vägen från tanke till handling var inte långt, och redan samma kväll samlade Hedengren sitt husfolk till andakt i salen i godsets västra flygel, där familjen bodde.
Han läste några böner ur psalmboken och ett stycke av den på den tiden i väckelsekretsar oerhört spridda och populära skriften av den engelska biskopen Newman Hall "Kom till Jesus!" Det var den enkla och anspråkslösa starten till den omfattande andliga verksamhet, som Hedengren sedan kom att stå som ledare för. I tid och otid vittnade Hedengren snart för alla om sin omvändelse och fann det ganska underligt, att människor inte genast omvände sig.
Hyvelbänk blev predikstol
Snart visade sig dock stora matsalen i huvudbyggnaden vara för trång, varför morgon- och aftonbönerna snart förlades till snickarestugan. En hyvelbänk kom att tjäna som predikstol
I ett brev 8 september 1854 berättar Hedengren, att han "sedan någon tid hållit morgon- och aftonböner med sitt folk" och berättar att Torsten Rudenschöld just kom på besök en kväll, då han ”höll aftonbön med hela sin arbetsstyrka efter slutat dagsarbete i slöjdstugan". Rudenschöld hade uttalat sin glädje över ”återinförandet af denna gamla goda sed". Allt tyder alltså på att Hedengrens initiativ inte var något nytt utan ett återuppväckande av en gammal tradition.
Blev allt friare
Hedengren berättade att han på samlingarna brukade läsa en text ur Nya Testamentet, börja och avsluta med Carl Michael Franzéns morgon- och aftonböner, samt på söndagarna läsa ur Luthers och Nohrborgs postillor. Snart blev emellertid hans böner friare och han slutade läsa ur psalmbok och postillor. Likaså började man sjunga gamla andliga sånger. Enligt en uppgift skulle Hedengren vid påsktiden 1854 på inrådan av hemmansägaren och kolportören Carl Otto Engström från Älgarås, ha börjat förklara bibeltexterna med egna ord.
Engström hade vid denna tid gjort många predikovandringar i Närke och särskilt uppehållit sig i Kvistbro, där han genom sin förkunnelse bevarade den 10 år gamla roparerörelsen. Av allt att döma var det Engström som förmedlade kontakterna mellan väckelsefolket på olika håll i Närke och Hedengren, vilket redan sommaren 1854 började rikta in sig mot Riseberga. Tydligen var det nu samlingarna vid Riseberga började uppmärksammas.
Det dröjde inte länge förrän Hedengren blev en allmänt erkänd och omtyckt folktalare. Han talade med en väldig och välljudande basstämma, och hans framställningssätt var bevekande och inträngande. Som predikant skulle Hedengren uppenbarat något av en kreativ mentalitet. Med stor medkänsla frambar han sina ord, och predikade hjärtevarmt och bibeltroget.
Men trots att han blev så populär förblev han ändå en mycket försynt man som tänkte litet om sin egen förmåga. Inom kort hade Hedengren också vuxit in i den nyevangeliska väckelsens tankevärld och förkunnade rättframt och med stark övertygelse evangeliet om den fria nåden i Jesus Kristus.
Här kan du läsa en skriven "predikan" av Hedengren.
Från grannar och socknar
Snart kom åhörarna inte bara från godset och närmaste grannskapet utan från närbelägna socknar. Från Kräcklinge kom rättaren på Höjen, som hette Nilsson, och från Kvistbro en skomakare och hans två lärlingar. De tre sistnämnda hade av sina sparslantar köpt aktier i Betlehemskyrkan i Stockholm, och av allt att döma gällde bekantskapen skomakaren E. Eriksson i Beatelund, Kvistbro och hans två lärlingar Joh. Jonsson och J. Pettersson. Genom dessa nyvunna vänner hade Hedengren fått kännedom om Krummackers böcker ”Elias och Elisa” samt en bok av Boos, vilken litteratur han mycket prisade.
Roparna kom till Risberga
Från Kvistbro och Viby socknar kom en liten kvarleva av ropare från det s. k. religionskrigets dagar i Kvistbro. Det var vid det tillfället som roparnas främste profet drängen Adam Smedberg från Dala i Västergötland tillsammans med fjorton ropare efter en regelrätt batalj med myndigheterna togs till fånga och infördes till slottshäktet i Örebro. Det skedde den 27 juli 1843. Roparerörelsen var förebudet till den kommande, varaktigare väckelsen. Dessa gamla läsare samtalade med Hedengren om Guds verk mitt under strider och prövningar. Och han fick av dem mycken uppmuntran och hjälp.
Väckelsevindar över närkeslätten
Väckelsens vindar började blåsa och svepte fram med mäktig kraft inte bara i hemsocknen utan vida omkring på närkeslätten. Och Hedengren var centralgestalten i denna väckelse. Med sin auktoritet och sitt inflytande fick han snart vågskålen att svänga över till de föraktade läsarnas förmån. Sommartid höll man till i Guds fria natur och möten anordnades i den gamla klosterruinen.
Dessa friluftsmöten och andliga samlingar pågick en lång tid. Ibland kunde deltagarna uppgå till tusentalet.
Många besökande upplevde här sitt livs stora förvandling. De fick möta Gud på allvar och gick hem med visshet om sina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull och med jubel och glädje över frälsningen. ”Brännvinsflaskan utrotades mer och mer ur torpar- och bondstugorna under det stora godset och i stället för råa visor hördes den andliga sången.”
En allt vidare predikoverksamhet
Söndagarnaägnades alltid, med få undantag, åt andaktsstunder i Riseberga bönehus. Men övriga dagar for Hedengrens till andra orter för att predika. I Närkes Kil, Vintrosa, Kvistbro och Örebro, liksom i Karlskoga och Filipstad samt angränsande delar av Västergötland."Guds kyrka" skriver han, "är en stridande kyrka och måste vara beredd på kamp och strid mot otron och mörkret, tills den blir en triumpherande kyrka i evighet".
I Lutherska Missionshuset i Örebro var Hedengren en efterlängtad gäst till vilken man gärna lyssnade både då han talade och då han satt vid orgeln. I gården Klostergatan 3 i länsstaden hyrde han halva trädgården, och om sommaraftnarna kunde man där få lyssna till hans härliga sång och gitarrmusik
Fick många vänner
I Lerbäck fann Hedengren 1856 en av sina bästa vänner och medhjälpare i skolprästen, senare komministern i Viby Gustaf Wilhelm Müntzing, som upplevde en allvarlig omvändelsekris och helt slöt sig till läsarnas föraktade skara. I Glanshammar och Ringkarleby fick Hedengren en annan själsfrände i greve Fredrik Kalling på Myrö. Greven inbjöd Hedengren att predika på sina domäner och anordnade en gång till och med en stor bjudning för ortens ståndspersoner, varvid som "efterrätt" bjöds på predikan av Hedengren.
I Kumla bodde en annan av Hedengrens prästerliga vänner, den kände prosten, filosofie doktor Anders Peter Falk, en man av stor bildning och intelligens. Under sin lektorstid utgav Falk tillsammans med två kollegor en ny översättning av Nya Testamentet. Den har fått namnet lektorernas översättning, han var i hög grad läsarevänlig.
Läs även
- ett utdrag av Hedengrens predikotankar
- bok om den yttrersta tiden
Text: KG Mattsson
------
Bearbetad text från böckerna ”Patron på Riseberga”, skriven av Gunnar Olén 1955, ”O.G. Hedengren och Risebergarörelsen” av Daniel Harbe 1966 samt "Ur väckelserörelsernas historia i Närke" av Carl Lönroth 1936