De flesta av oss har sett hennes vänliga blick någon gång, åtminstone varje gång vi inhandlat något för en femtiolapp. Kvinnan på sedeln hette Jenny Lind och var världskändis på sin tid, bejublad av massorna och omsvärmad av mängder av män.  Men hon var länge hemligt förälskad i en svensk godsägare - i Olof Gabriel Hedengren. (1)

Jenny Lind, som egentligen hette Johanna Maria Lind, föddes i fattiga förhållanden den 6 oktober 1820 i Klara församling i Stockholm. Hennes ogifta mamma lämnade Jenny till en barnmorska och hon lämnades sedan vidare till olika fosterföräldrar. Det berättas att hennes sångbegåvning upptäcktes när hon sjöng i ett öppet fönster för sin katt. Många förbipasserande förundrade sig över de klara, rena tonerna och en piga berättade för sin husmor som var ballettdansös på operan. Det ledde till kontakt med operans sångmästare Craelius och musikalisk utbildning av hovsångaren Isak Berg. Jenny kom som vuxen att turnera mycket i flera europeiska länder. I Tyskland träffade hon bland annat kompositören Felix Mendelssohn som skrev ett oratorium för hennes röst. I England kom drottning Victoria till hennes konserter och historien säger att hon gav Jenny ett smycke med en näktergal som var smyckad med rubiner och smaragder. Hon reste till USA och mottogs med hänförelse, lanserad som "Den svenska näktergalen” grundad på en hyllning av H.C. Andersen. Hennes konserter gick för fulla hus och hon blev med tiden omåttligt förmögen. Men Lind skänkte bort det mesta till välgörenhet.

Kändisfester hos Wigert

Jenny Lind blev redan 1829 som nioåring elev vid Kungliga teatern i Stockholm och uppträdde i en mängd talroller. Här kom hon i kontakt med den då mycket kända skådespelarfamiljen Hjortsberg och blev med tiden inbjuden till dottern Hedda Hjortsberg och hennes man, grosshandlare Severin Wigert. De bodde på Blaiseholmsgatan 4. Här samlades musikfolk och konstnärer till musiksoaréer som arrangerades av hovsångaren Isak Berg, som var gift med en syster till Hedda. Stora matsalen i det wigertska hemmet var ett utmärkt musikrum och Jenny sjöng naturligtvis ofta där, både under musiksoaréerna och i vardagslag. Hon var alltid en välkommen gäst, avhållen av alla lika mycket för sin gudabenådade röst som för sitt okonstlade väsen och sin humor.

Agerade hemligt kärleksbud

Med i kretsen fanns tidigt även en herr Olof Gabriel Hedengren från Riseberga, som 1836 hade börjat gå i sånglära hos Isak Berg. Kanske lärde de känna varandra redan då. Hursomhelst så kom Hedengren att bli kär i Wigerts unga dotter Carolina, Lina kallad, och vännen Jenny Lind, kom med sina täta besök hos familjen att bli hemligt kärleksbud dem emellan. En lång rad brev lär ha sänts, men bara fem finns bevarade, alla från Jenny Lind till Olof Gabriel. Hans brev till henne är borta.

Konfirmerad och vuxen

Varför Olof Gabriel intresserade sig för en så pass ung flicka som Lina kan man fundera på. För det första måste naturligtvis familjen Wigert ha tyckt att unge Hedengren var ett mycket bra giftermål för deras unga dotter. Han var ju välbärgad och hade ett helt gods att erbjuda. Att dottern bara var tolv år var säkert inget större problem, vuxen skulle hon bli bara två år senare när hon konfirmerades. Barn ansågs nämligen som vuxna när de konfirmerats. Nu beskrevs ju Lina som mycket söt, och säkert kunde hon, med sin bakgrund, uppföra sig som det förväntades av unga flickor i de fina salongerna. Något som borde ha imponerat på den världsvane Hedengren, nyss hemkommen efter sina studieresor i Europa. Man får väl också tro att Olof Gabriel och Lina, trots sin stora åldersskillnad tycks ha trivts tillsammans. Olof Gabriel beskrevs ju av samtiden som ”glad, charmig och käck”.

Av Jenny Linds brev till Olof Gabriel får man också den uppfattningen att han inte gör anspråk på giftermål med Lina på en gång. Han verkar ha gett Jenny Lind uppdraget att utforska Linas känslor för honom, mer än att vara budbärare dem emellan. Jenny tycks i olika sammanhang tillsammans med Carolina ha fört Olof Gabriel på tal, betraktat Linas reaktioner, vilka hon sedan förmedlade vidare till Olof Gabriel.

Dubbla känslor förmedlades

För den som vill läsa mellan raderna kan man av breven att döma ana att Jenny Lind hyste varma känslor för den unge godsägaren från Närke. Det var nog inte helt lätt för den romaniska Jenny att bara rapportera Linas känslor för Olof Gabriel, en hel del antydningar visar att hon själv var kär i Hedengren. Men om det fanns något närmare förhållande dem emellan lär vi aldrig få veta.

Första brevet

Det första av de bevarade breven är daterat Växjö 3 juli 1840 och har överskriften ”Min aldra bäste vän”. Jenny ber sin ”söte Olle” att inte mer skriva ”du – av det skälet, att vi sedermera i Stockholm möjligen kunde glömma av oss”. Hon berättar vidare om sitt möte med familjen Wigert i Operans avantscen i mellanakten av Lucia di Lammermoor. Brevet avslutas med ett P.S. där hon ger Olle sin ”marschroute” – Växjö, Kristianstad, Malmö, Köpenhamn – och ber honom vara så ”gruvligt snäll” att skriva till hennes Malmöadress.

Andra brevet

Det andra brevet är daterat 10 september – men det måste ha funnits många brev i mellantiden. Det har den högtidliga överskriften:

”Brukspatron Högädle Herr O Hedengren, Örebro och Riseberga.

Kunde nu Olle se in i mitt aldra innersta skulle Olle se att ånger är där den mest rådande känslan. Jag har varit verkligen bra obarmhärtig mot min vän, men som Olle själv skrev i sitt sista brev – inte bör man misstänka varandra för köld, därför att tystnad för en tid inträtt! Vad vore vänskap – om man då skulle kunna ge någon känsla det ljuva, heliga namnet – om man vid första sken till misstanke trodde sig föranlåten att tvivla på det, som minst av allt förtjänade något dylikt!

Jag säger därför inte att icke det är rätt förlåtligt om till äventyrs dessa tvivel verkligen funnit väg till Olles hjärta, ty inte kan väl Olle så precist veta att han i mig – just i mig obetydliga varelse – äger en verklig och oegennyttig vän? Men så är det ändå. Förlåt mig att jag tar upp tiden med upprepande av dylika fraser, men, ser Olle, jag vill sätta mig i säkerhet för vidare misstankar. Ack, ni är mig så kära båda två att jag väl kan få vara fredad för era mindre goda tankar. Vore jag Linas mor så skulle nog Olle få se.

Nu till det som Olle utan tvivel rätt gärna vill lyssna till, eller hur? Jag fick ej se någon av den förrän i förra veckan, då jag var ute på Drottningholm, vilket Olle vet. Mitt hjärta klappade, men mest på Olles vägnar. Jag kom backen utföre. Vem var mig till mötes på vägen om inte hon? Hennes milda, förklarade ögon lyste lika klart som fast. Endast en viss blekhet har gjort henne mer förklarad än förut. Dessutom tycker jag mig finna den där övergångsperioden från barn till fullt utbildad kvinna, icke en sådan som var och blir, då man börjar ana livets mening, utan som den där bereder sig ett medelst religionen och en fast vilja genomgå alla lidanden. Vore jag poet skulle jag göra den härligaste sång jag vore mäktig hennes ära, så skön finner jag hennes inre varelse.

Hon är så utvecklad! Jag tror, vet Olle, att hennes moster Linas bortresa har mycket härtill bidragit. Visst hoppas och tror jag att också en annan persons bortavaro skakat henne, dock har jag ej plägat att göra mig härom underrättad. Lina är mycket sluten just i detta ämne, och just därför har jag gott mod, ty tordes hon ofta tala om Olle, så kan jag försäkra att Olle inte vore något mer för henne. Jag har först samtalet på min vän, eller vår vän, jag menar henne och min, för att se vad verkan det skulle göra, och jag har alltid fått belöning. Merendels har hon då tryckt mig ömt eller med en liten handtryckning låtit mig blicka in i helgedomen. Ack Olle, jag har sannerligen varit så lycklig de ögonblicken, att ingen utom Olle själv skulle ha varit det mer.

Gud s frid och välsignelse över er båda! Lyckas det Olle att en dag sluta henne såsom maka i sin famn, så bed Gud om nåd och styrka att göra henne så lycklig hon förtjänar. Utveckla hennes rena ädla själ till Hans behag, och vi skola hoppas att allt går oss väl i händer. Summan av det är ändå att hon håller av Olle – jag tror det så säkert – men, Olle, bygg dock ej hennes jordiska lycka härpå. Det är hårt att säga så, men man vet ju aldrig vad som kan hända. Gör dig beredd på allt. Jag tror hon är för god för denna värld, om vår Herre tager henne till sig istället för Olle. Älska henne därför på så sätt att det egentligen blir ett bättre liv än detta. Där får ni varandra åtminstone, trogen kärlek blir visserligen belönad.

Många gånger talade hon ändå om Olle, när vi var på tumanhand. Jag tog vara på vartenda hennes ord, alla till Olles fördel… Men Olle, jag vågar ju säga vad jag tänker? Sätter han rätt värde på den skatt han äger? Jag älskar henne så högt att jag kanske därigenom låter honom, ehuru ofrivilligt, bli några grader mindre förträfflig. Stjärnan har hon inte glömt, hon talar så ofta om den. Tills nästa brev jag skriver skall jag bjuda till att få något av hennes uttryck att glädja min vän med – men på ett villkor, bliv inte stygg emot mig, utan var snäll så skall jag berätta. Skriv nu mycket snart, min vän ."

Tredje brevet

Det tredje brevet är daterat 14 september, bara fyra dagar efter det andra. Hon tackar Olof Gabriel för ett vackert svarsbrev och citerar ett par rader ur det: ”Stackars Jenny, så jag ser Jennys förvåning att träffa på tredje arket, men ännu inte slutet på mitt brev…”

”Är det nu, beskedligt”, utropar Jenny, ”det vill jag fråga? Och då skall jag sitta här och tänja ut orden med flit, på det att mitt nöje skall räcka så mycket längre. Nej! Otack är världens lön!”

Hon berättar vidare om ett besök hos Wigerts och skildrar lilla Lina som spelar fyrhändigt på piano med en magister Fryckstedt och gör sig samtidigt lite lustig över Hedengrens förmenta svartsjuka. Brevet avslutas med orden: ”Välkommen någon gång till mig. Frukta bara inte att möta någon Far. Han kommer aldrig att bli synlig, Olle. Ingen gratulation kan jag ha äran acceptera – blott det att kalla mig Olles sant tillgivna Jenny.”

Fjärde brevet

I det näst sista brevet, som är odaterat och saknar överskrift, tackar Jenny Lind översvallande för det förtroende som visats henne och säger: ”Jag kan ej tänka mig större glädje i livet för närvarande än den att få vara ert hemliga kärleksbud.” Litet längre fram heter det: ”Jag skriver, som Olle ser, i poetisk stil, vilket jag omöjligt klarar ut och måste således försöka med det prosaiska. Jag tror att det lyckas mig bättre, ifall Olle skall kunna begripa något av vad jag skriver.”

Så kommer hon till sin rapport om lilla Lina. Hon skildrar med alla detaljer sitt söndagsbesök hos Wigerts. Det som inte öppet uttalas tror hon sig läsa i Linas blickar medan de tillsammans spelar fyrhändigt av Beethoven. Och det är inte lite den romantiska Jenny läser i 14-åringens ”genombrytande” ögon!

Brevet slutar: ”Men jag måste säga farväl. Jag innesluter er alla, alla i Guds mäktiga beskydd ännu en gång. Gud välsigne Olle, bliv lycklig gör lycklig – ingen kan efteråt glädjas mer än Vännen Jenny”. Och i ett PS ber hon honom enträget skriva med nästa post.

Femte brevet

Det sista av de fem bevarade breven är också odaterat och börjar: ”Hygglige Olle! – Jag skriver hygglig därför att han är allt bra hygglig när han skriver.” Och längre ner heter det: ”Jag är glad åt att min snälle, gode vän snart kommer hit igen. Du behöver inte skriva utan Olle kan tryggt anförtro mig, vad han vill, muntligen ty hur det nu är så faller det dock bra stelt på papperet, inte sant?.... Välkommen hit – lycklig resa, och glöm ej den som aldrig upphör att vara bådas er sanna vän

J…”

Om Jenny var en smula förälskad i Olof Gabriel Hedengren eller inte, det kommer eftervärlden aldrig att få klarhet i. Men visst finns det små antydningar i breven om att hon kanske var en smula kär i sin ”aldre bäste vän” som hon ibland kallar honom. Jenny fann sig i alla fall utan bitterhet i att bli ställd åt sidan för lilla sköna Lina.

Jenny mot nya glansroller

I slutet av 1840, Jenny Lind var då nyss fyllda 20 år, tycks sångstudierna i Paris ha tagit alla hennes krafter och intresse i anspråk. Vid avskedsföreställningen på Stockholmsoperan hade hon sjungit en av sina glansroller ”Norma” och skördat rosor som aldrig förr. När hennes fartyg sedan lade ut från Skeppsbrokajen vinkade täta jublande folkmassor av henne.

Fyra år senare, den 3 januari 1844, gifte sig Lina som fyllt 18 år med Olof Gabriel Hedengren i det wigertska hemmet på Blaiseholmen. Jenny kom flera gånger att besöka vännerna på Riseberga och då hon delade deras tro på Gud är det väl rimligt att hon någon eller några gånger också sjöng i bönhuset.

Jenny själv hade flera förhållanden men kom att gifta sig först 1852, i USA med pianisten Otto Goldschmidt. De fick tre barn tillsammans Walter, Jenny och Ernst. Familjen flyttade senare till England där Jenny blev kvar till sin död 1887, i sitt sommarhem i Melvern, Worchestershire.

Lina levde ända till 1911. Som änka styrde och ställde hon på Riseberga med tillhörande utgårdar och bevisade sannerligen att hon var av gott virke.

Text: KG Mattsson 

Fotnot

1) Enligt en senare inkommen uppgift var det tvärtom, att det var Olof Gabriel som var kär i Jenny Lind. Och det var det visst många som var, världsstjärna som hon var. Till och med sagoförfattaren H. C Andersson lär länge ha svärmat för den sköna. Men det påstås att Olof Gabriel och Jenny en tid var förlovade och att alla som kände till förhållandet trodde att de skulle gifta sig. Men Jenny ställde tydligen sångkarriären framför ett stadgat familjeliv på Riseberga.