Olof Gabriel om Olof Gabriel
Lördagen 31 augusti hade vi besök i bönhuset av Olof Gabriel Hedengren. Ja inte den patron Olof Gabriel vi brukar skriva om på denna hemsida, utan hans sonsons sonson, f d bankiren Olof Gabriel Hedengren i Jönköping. I sällskap hade han sin fru samt två bekanta från Jönköping.
Lars-Inge Larsson och Karl-Gustaf Mattsson mötte och berättade bönhuset historia. Resten fyllde Olof Gabriel i själv. Han har nämligen mycket god kunskap både om bönhuset och sin farfars farfar patron Olof Gabriel Hedengren, vilken han levandegjort i sin bok ”Olof Gabriel Hedengren, mannen med det brinnande hjärtat”. Den och boken ”Bibeln, en sagolik berättelse”, har han tidigare skänkt till intresseföreningen.
Nu skänkte han oss även sin självbiografi, ” Den ofrivilliga bankiren”, i vilken han i ett kapitel beskriver sin förfader. Boken utgavs 2014 och är i stort sett slutsåld. Något enstaka exemplar finns dock att köpa av författaren, ifall någon är intresserad. Den kostar 150 kr. Nu är bankir Hedengren inte bara till viss del porträttlik sin förfader, utan har även av sina vänner fyndigt kallats ”mannen med den brinnande hjärnan”, en god travesti på omdömet om förfadern som var ”mannen med det brinnade hjärtat”.
Så här skriver bankir Olof Gabriel om sin förfader i sin nyskänkta bok:
”Den av mina förfäder på min pappas sida som fascinerade mig mest var min farfars farfar som liksom jag hette Olof Gabriel. Han ägde godset Riseberga i Närke, där huvudbyggnaden och flyglarna låg på en kulle med omgivande bördiga fält nära ruinerna efter det cistercienska nunneklostret Riseberga, där bland annat den Heliga Birgittas döttrar hade bott. Olof Gabriel genomgick den sedvanliga militärutbildningen och studerade vid Uppsala där han snabb togs in i Malla Silverstolpes salong, vilket inte var så konstigt då Mallas man var Olof Gabriels morbror.
Olof Gabriel var stilig och dessutom mycket musikalisk. Han utvecklade sin vackra barytonröst hos samma lärare som ”den svenska näktergalen”, Jenny Lind hade gjort. Efter studierna följde en flera år lång bildningsresa till England och kontinenten. Av Olof Gabriels efterlämnade skrifter framgår att han efter en tid drabbades av dåligt samvete efterson han levt i sus och dus och gjort av med en stor del av sitt farsarv, han återvände till Riseberga och valdes så småningom bland annat till riksdagsman och statsrevisor.
Olof Gabriel var liksom jag själv en slarver med det ekonomisk. När det gällde jordbruket var han en nydanare, men kalkylerna höll sällan. Han satt med i agrara akademier och fick utmärkelser men någon lönsamhet på hans eget jordbruk blev det inte, vilket innebar att Riseberga gick vår släkt ur händerna vid ett kommande arvskifte och hamnade hos Paul Urban Bergström, grundaren till varuhuskedjan PUB.
Innan Olof Gabriel gifte sig med en förmögen borgardotter från Stockholm, Lina Wigert, hade han en mycket nära relation till Jenny Lind, den tidens stora stjärna som lade Europas hov och etablissemang för sina fötter. Hon utsågs bland annat till kammarsångerska vid det habsburgska hovet. Som många som snabbt höjs till skyarna var hon dock en olycklig själ, vilket framgår av den brevväxling som finns bevarad mellan henne och Olof Gabriel.
Att vara ”vid teatern” som det hette på den tiden var att befinna sig långt ner på samhällsstegen oavsett hur högt applåderna smattrade. Att vara kvinna vid teatern var naturligtvis ännu värre och man kan bara ana vad en så ung stjärna som Jenny Lind blev utsatt för av sina gynnare. Hur som helst så var hon kär i Olof Gabriel vilket framgår av brevväxlingen och hon kallar honom ”Käre Olle” men påpekar samtidigt att när de träffas i Stockholm inte får försäga sig och dua varandra. Sådan var konvenansen.
Jenny Lind fladdrade snart iväg till kontinenten, men efter en tid kom hennes musik ur modet i Europa. Hon for då till USA på turné där hon med hjälp av en durkdriven manager kom att tjäna de stora pengarna. Hon gifte sig så småningom med den framstående pianisten Otto Goldsmith och bodde i London till sin död.
Jenny Linds mor bodde i det så kallade Änkehuset vid Kungsträdgården i Stockholm. Det påstås att den lilla Jenny satt i ett öppet fönster på sommarmorgnarna med sin katt i famnen och sjöng. Flera morgnar i rad passerade en ballerina från operan förbi på gatan nedanför fönstret och slogs av vilken fantastisk röst den lilla flickan hade. Hon talade med operachefen och propsade på att flickan skulle få komma och provsjunga och så blev det. Operachefen som även han hänfördes av Linds skönsång frågade Jenny hur gammal hon var. När han hörde att hon bara var nio år slet han sitt hår och utbrast: ”Det här huset är inte bara ett barnhem utan den Kungliga Operan!”
Jenny Lind antogs och resten är historia.
Ett antal år senare drabbades Olof Gabriel och hans fru Lina av en tragedi. Under loppet av några månader dog alla deras tre små barn i difteri, eller strypsjukan, som den kallades. Lina födde tolv barn varav endast sex överlevde till vuxen ålder. Detta fördystrade Olof Gabriel till den grad att han fick vad som skulle kunna kallas en religiös knäpp
Resten av sitt liv ägnade han till stor del åt att predika, vilket på den tiden var olagligt på grund av det prästerliga prerogativet. Olof Gabriel riskerade fängelse på vatten och bröd eller ännu värre, landsförvisning. Han erbjöds att prästvigas men avböjde. Dock hade han inflytelserika vänner och släktingar så det hela redde upp sig och snart avskaffades den lagstiftning som Olof Gabriel brutit mot, det så kallade konventikelplakatet och regeln om sockensambandet för nattvardsfirandet.
Olof Gabriel höll uppenbarligen inspirerande predikningar för folket på gården då han försökte komma till rätta med vad han kallade ogudaktigheten och det hejdlösa supandet. Så småningom anslöt sig många åhörare utanför godset och Olof Gabriel lät därför bygga det som blev Sveriges första bönehus. Det står i sin enkla stramhet fortfarande kvar på Risebergakullem. Här gifte jag mig första gången och här har vi också låtit döpa några av våra sex barn. På en minnestavla på bönehusets vägg kallas Olof Gabriel ”mannen med det brinnande hjärtat”, ett vackert eftermäle.”
6 oktober
Landshövding Maria Larsson och Carl Anders Lindstén från Kilsbergsfrämjandet avtäckte minnestavlan
Stenblock minner om möten
En tilldragelse av det ovanligare slaget skedde söndag 6 oktober. En minnestavla vid Ulvgryts stenar i Täby invigdes, den plats där patron Hedengren mötte Gud efter en Hindersmässa i Örebro 1853. En händelse som kom att starta en folkrörelse i Västernärke och indirekt påverka den svenska väckelserörelsen. Bakom initiativet stod Kilsbersfrämjandet.
Text & foto: KG Mattsson
Platsen fick en minnestavla om den uråldriga sagan om jätten Rise och patron Hedengrens andliga genombrott. Ett drygt 100tal personer mötte upp kring den kuriosa tilldragelsen. Landshövding Maria Larsson invigingstalade och avtäckte minnestavlan. Rolf Eriksson läste dikten om Ulvgryts stenar och Lars-Inge Larsson, ordförande i Intresseföreningen för Riseberga bönhus, skådespelade patron Hedengrens banbrytade upplevelse.
-Uvgrytstenarna kan anses som en symbol för Örebro. Stenarna är det mest påtagliga och praktfulla istidsminnet i dessa trakter, sa Carl Anders Lindstén från Kilsbersfrämjandet
Skrällde i öronen
Sagan om Rise skulle ha uppstått då våra hedenhösa förfäder inte förstod hur de stora stenblocken hade hamnat mitt ute på Närkeslätten. Förklaringen trodde de därför handlade om jättar. Således förtäljer sagan att det i Garphytteklint för länge sedan fans en jätte som hette Rise. Han avskydde ljudet från Örebros nybyggda kyrka och kastade därför ofta stora klippblock för att få tyst på klockorna, men ingen av stenarna nådde fram. Till slut gav han sig av mot Örebro med ett klippblock under var arm som han istället skulle släppa på kyrkan. När stadsborna hörde att jätten var på väg blev de rädda. Men en gubbe trodde att han kunde ha en lösning på problemet. Han samlade ihop så många utslitna skor han kunde hitta, slängde dem över axeln och gick för att möte Rise. Vid Ulvgryt i Täby stötte han ihop med jätten. ”Hur långt är det till Örebro, puttefnask?” dundrade jätten. ”Jaa, jag vet inte så noga”, svarade gubben och spelade dum, ”men det är en bra bit, för jag gick därifrån för sju år sedan och har slitit ut alla dessa skor under min vandring.” Så länge ville inte Rise släpa på stenarna utan släppte dem på var sin sida om landsvägen och gick hem. Stenarna står kvar än idag och vrider sig ett halvt varv varje gång de hör kyrkklockorna i Örebro”.
Rätt inför Gud
Liksom det blev helomvändnig för jätten Rise vid Ulvgryts stenar blev det omvändelse för en patron Hedengren som reste hästkjuts förbi stenblocken en kall januridag 1853. Även i hans öron hade det skrällt ett tag. Men inte av kyrkklockor utan av förkunnelsen i Bibeln. Efter ha mist alla sin barn i sjukdom sökte han tröst och svar på frågan om livets mening. Han funderade på om det fanns en Gud som brydde sig om honom och sökte svar i Bibeln. Just när han passerade de stora klippblocken i Ulvgryt läste han Romarbrevet 3:28 där det står; "Så hålla vi nu före, att människan varder rättfärdig av tron utan lagens gärningar."
Kunde det verkligen vara så lätt frågade han sig. I sitt bryderi slog han upp parallellställena i Apostlagärningarna 13:39 och Romarbrevet 4:5. Jo, det var inget tvivel om den saken. Det stod precis samma ord också där. Det var bara att tro på Jesus så hamnade man i rätt förhållande till Gud. Inför detta upplevde Hedengren ett andligt genombrott, och Ulvgryts stenar kom han sedan alltid att kalla platsen där Herren uppenbarade sig för honom”.
Över 100 personer fick höra Lars-Inge Larsson berätta om patron Hedengrens livsavgörande gudsmöte vid Ulvgryts stenar