Varma tankar av vännen Wadström

Olof Gabriel Hedengren fick ett särskilt omnämnande i prästen och författaren Bernhard Wadströms dagbok, ”Ur minnet och dagboken” som denne skrev mellan 1848-1897. Efter Hedengrens död 1870 gav Wadstrröm en varm och personlig bild av Hedengren i sin dagbok.

En av Olof Gabriel Hedengrens närmaste vänner var prästen och författaren Bernhard Wadström i Stockholm. Både medverkade vid bildandet av Evangeliska fosterlandsstiftelsen 1856 och kom att under många år föra en livlig brevväxling. Wadström var en ofta sedd gäst hos Hedengren och predikant i bönhuset på Riseberga. Under sin tid som riksdagsman 1866-1870 bodde Olof Gabriel hos Wadström. Här nedan följer den personliga minnesruna Wadström skrev om Olof Gabriels efter dennes död 1870

 

"Ett budskap, som inom de mest olikartade kretsarframkallade den lifligaste rörelse, var det om Olof Hedengrens död den 6 December 1870. Medan den ene företrädesvis saknade den outtröttlige kommunalmannen, en annan den utmärkte landtbrukaren, en tredje den trofaste kristne och nitiske lekmannapredikanten o. s. v., förenade sig alla i uppriktig sorg öfver den Varmhjärtade mannens, den bepröfvade fosterlandsvännens, plötsliga bortgång. Ty icke många män torde ha varit mfer afhållna än Hedengren.

 

Hans personlighet ägde ock denna underbart fängslande makt, som likt en elektrisk ström flödar ut från hvarje harmonisk och klar ande. Hans väsende var i sanning »helgadt», men han satte icke sin yttre helighet i en stel, frånstötande sträfhet och kylande slutenhet, utan han visade den i varm, manlig kärleksfullhet, redbar fasthet och tilldragande öppenhet. En hvar, så att säga, »kände på sig» att där bodde sann tro, kärlek och heder i djupet af denna rika själ, och därför kände man sig också trygg i hans sällskap. Till och med de, som för öfrigt ej delade hans tro och religiösa åsikter, utan för dessas skull mången gång fällde hårdt ogillande omdömen öfver honom, måste dock erkänna, att han var uppriktig kristen, en man som älskade sin Frälsare, som ville det goda och rätta och »lefde som han lärde».

 

I kristligt hänseende hade H. i början af 1850-talet undergått den stora och genomgripande förändring, som skriften benämner omvändelse och ny födelse. Själf yttrade han om denna för hela hans kommande lif så viktiga tidpunkt: »Jag lärde då att i ordets och andens ljus känna hvad Paulus erfor, när han kallade sig 'den förnämligaste bland syndare'; men genom Herrens nåd kunde jag ock inom kort såsom han tillägga: 'Mig är barmhärtighet vederfaren.' Och i den tro, jag då fann, vill jag lefva och dö.»

 

Den frid och glädje, han i sin tro fick erfara, dref nu att äfven för andra förkunna den sanning som frigjort honom själf. Och då han härvid icke fann sig understödd, utan snarare motarbetad, af ej mindre präster än lekmän, byggde han på Riseberga ett eget kapell, där han och med honom liktänkande trosbröder predikade frälsningens evangelium. Därom vittnade kraftigt H. äfven under trägna och vidsträckta resor i kringliggande nejder. Följden häraf blef en vidtomfattande andlig rörelse, som i sedligt hänseende medförde goda och för hvar man uppenbara färändringar i folkets lif. Och många äro de, som nu välsigna H:s minne, såsom den hvilken med sitt enkla kraftiga vittnesbörd om Kristus ryckte dem upp ur syndens dy eller den andliga försoffningens dvala.

 

Hufvuddragen i H:s karaktär voro innerlighet och grundlighet. Dessa egenskaper uppenbarade sig i alla riktningar. Han gick till bottnen i allt hvad han företog sig, men han gick aldrig under. Ty han var genomträngd af den kraft, som kommer ofvanifrån, och denna hjälpte honom att krossa de hinder, som ytlighet, kortsynthet och ondska pläga uppresa för sådana »vägbrytande» andar som han. Hans väsende var genomströmmadt af en brinnande kärlek, och »kärleken är starkare än döden».

 

H. var en praktisk och verksam kommunalman och åtnjöt såsom sådan stort förtroende i sin ort. Äfven för de politiska reformrörelserna hyste han lifligt intresse. När den nya riksdagsordningen blifvit genomförd, valdes H. af sin valkrets till dess representant inom andra kammaren. Vid den första riksdagen utsågs han till suppleant i konstitutionsutskottet, vid den andra blef han ledamot af bankoutskottet, vid den tredje af konstitutions- och vid den fjärde af statsutskottet och utsågs då äfven till statsrevisor.

 

Under de riksdagar Hedengren bevistade, bodde han hos mig och var då som en medlem af min familj, högt värderad af både äldre och yngre. Vi hade då, litet emellan, dyrbara och intressanta samtal, i hvilka H. för mig yppade många af sina lärorikaste erfarenheter. Så t. ex. yttrade han en dag om riksdagserfarenheterna och om det den tiden starka partiväsendet följande: »Jag har nu i tre år varit riksdagsman, och jag räknar det som ett alldeles särskildt drag af Guds bevarande nåd, att jag ännu äger kvar andens vittnesbörd och ett godi samvete, ja, att jag ännu kan räkna mig för att vara 'en hederlig karl.' Ty det är icke lätt att inom riksdagen förblifva en sann kristen och en ärlig man. Där råder ett oerhördt 'kompromissande', hvarvid man för att vinna något af sina önskningsmål, i andra frågor röstar tvärt emot sin bättre qfvertygelse. Men sådant är hvarken kristligt eller ens hederligt. — Det är något helt vanligt, att man litet emellan från olika håll får sådana förslag som detta: 'Om du i den och den frågan vill rösta med mig och mitt parti, skall jag i en annan fråga rösta så som du önskar'. Och dessa förslag framställas helt lugnt, utan blygsel, såsom den enklaste sak i världen, fastän framställaren fullkomligt vet, att hans förslag helt och hållet strider mot den tillfrågades inre öfvertygelse, o. s. v.»

 

Ur skötet af en lycklig och älskvärd familj, från maka och sex barn, blef H. såsom nämdt bortryckt den 6 dec. 1870. Skön som hans lefnad varit, så blef ock hans död.

 

Vid hans frånfälle skref Magnus Elmblad följande sköna verser till hans minne:

 

Stark i sin kärlek, bröt han de vilda,

Steniga bygder, bröt dem i grund.

Mild i det starka, stark i det milda,

Hade med Gud han gjort ett förbund.

 

Därför mot allt det onda i världen

Kraftigt han stred, men likafullt blidt

Blidt? Ja, ty Jesu kärlek var härden,

Hvarest hans goda vapen var smidt.

 

Nu är han borta. Mäktiga viljan

Trotsade ej förgängelsens bud.

Stark såsom eken, Ijuflig som liljan,

Gick han en afton hem till sin Gud.

Stilla, när alla stjärnor sig tände,

Stilla, när nyss han slutat sin bön,

Hem till de ljusa nejder han lände,

Där han skall finna stridemas lön.

 

Du som förstör i mörker och villa

Alla de pund, som Herren dig gaf,

Sluta en stund med leken, och stilla

Bida vid odlar'ns snöiga graf!

Lär dig af honom verka och lefva,

Lär dig af honom äfven att dö.

Då skall ej mer i mörker du trefva,

Oviss och svag som den gungande rö." 

Bernhard Wadström

(1831-1918)

Komminister i Klara kyrka, Stockholm. Deltog i bildandet av EFs. Författare till ett stort antal skrifter och tidningsartiklar