Människosonens tillkommelse
Jag var ut och seglade i Stockholms skärgård med två kompisar sommaren 1994. Bara en av oss kunde segla från början så vi andra hängde bara på. Och det var ju smått riskabelt. Vi utgick från Dalarö i styv kuling , dvs nästan full storm. Men friskt vågat, positivt tänkt. La ankar vid Långviksskär och vaknade efter en skön natts sömn av stillsamt regn. Vi seglade till havs, besökte Sandhamn och Blidö, provianterade på Norröra, där TV-serien Saltkråkan spelades in, gick i land i Furusund, kom på drift söderut och badade bastu i Grinda. Men en sak kommer jag aldrig att glömma.
Efter en stillsam kvällsvard ute till havs satt jag ensam i kvar sittbrunnen denna ljuva sommarnatt. De andra hade gått till kojs och jag tackade Gud för det sköna, då jag helt plötsligt i en syn såg mig ryckas upp i luften, ut bland molnen, passerande månen och planeterna, sögs in i ett svart hål och kom upp på en stor vidd. Längst bort såg jag en gammal man sitta på en tron. Det gick ut blixtar från honom i vitt, rött och guld. Ovanför honom gick ett molnstråk.
Jag flyttades i synen fram mot gestalten, men då fick jag se att molnstråket egentligen var vingarna på en enorm ängel: han stod med fötterna på jorden och jag tyckte mig höra ord från Jesaja 66;1; ”Himlen är min tron och jorden min fotapall”. Jag frågade vem ängeln var och fick svaret; ”Herrens ängel”. Där hade jag velat vara kvar, men sögs genast tillbaka till jorden, förbi planeterna och molnen och fann mig sittande i båten. Något förvånad. Vad ville Gud säga mig?
Kanske visade han bara sin konungsliga makt, kanske sa han något om församlingens uppryckande i Matteus 24 eller kanske var det för att jag skulle skriva det här till dig 32 år senare.
KG Mattsson
”Så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Vaken för den skull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.
Matteus 24: 42-43