God vän skrev minnen om Hedengren
Bernhard Wadström (1831-1918) hette en herre som tillsammans med Olof Gabriel Hedengren och andra var med och bildade Evangeliska fosterlandsstiftelsen 1856. De båda blev nära vänner och Wadström som var präst. kom då och då att predika i Riseberga bönhus.
När Wadström blev äldre skrev han en minnesbok, ”Ur minnet och dagboken, anteckningar från åren 1848-1898 ” som han kom att kalla den. En dag 1855 blev Wadström bjuden på middag hos Carl Olof Rosenius, och berättar så här
På middag hos Rosenius, fick jag höra talas om brukspatron Hedengren i Nerike. Jag börjar bli nyfiken att lära känna den mannen. Denna min önskan blef inom sinom tid uppfylled. Den 1 Juni hälsade jag på professor Huss, som föreskref en badkur under sommaren. E. m. var vi uppe på Ev. Alliansen, där brukspatron Olof Hedengren talade, utmärkt godt. På hemvägen sällskap med Hedengren. Ändtligen har jag fått göra denne, så mycket omtalade mans bekantskap.
Wadström kom senare att besöka ett lantbruksmöte där Hedengren talade. En samling som dock stördes av en flock unga pojkar, och så här skriver Wadström om det
Mötet var natuligtvis endast afsedt för äldre personer; men en mängd större och mindre pojkar hade trängt sig fram för att begapa talaren. De framfusiga ungdomarna blefvo slutligen så närgångna, samt pratade och skrattade så, att de störde både Hedengren och hans åhörare. Några af de äldre sökte att mota bort pojksvärmen, men detta var förgäfves. De flesta stodo kvar, och de som veko undan för ett ögonblick, kommo strax tillbaka. Då fick Hedengren en god idé. Han gjorde en plötslig paus i sitt föredrag, såg en stund skarpt på pojkhopen, och sade därpå med sin väldiga basstämma:
»Go’ vänner! Finns här någon bland er, som händelsevis har en katekes på sig, så skall jag ställa några frågor till den här församlade ungdomen?»
Detta tog skruf. Platsen vardt inom några ögonblick rensopad från pojkar, och Hedengrne kunde i ro afsluta sitt föredrag.’
1856 var de både herrarna med i bildade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
Den 6:te höllos förberedande öfverläggningar i Lundborgs dåvarande bostad, n:r 4 & 6 Stora Humlegårdsgatan. Vid dessa öfverläggningar voro närvarande: Rosenius, lektor Elmblad, landshöfding Liljencrantz, baron J. Alströmer, assessor Adlercreutz, brukspatron O. Hedengren, doktor F. Melander, kyrkoherden F. Sjöström, pastor G. Forsberg, myntmästaren Seb. Tham, häradshöfding K. Humble, direktör J. F. Georgii m. fl. Efter mycken bön och rådplägning blef på onsdagsaftonen den 7:de maj i Herrens Jesu namn beslutadt att bilda en förening, som skulle heta: Fosterländska stiftelsen för evangelii förkunnande (sedermera på mitt förslag förkortadt till: Evangeliska Fosterlandstiftelsen.) Till dess styrelse valdes hrr Adlercreutz, Alströmer, Cassel, Elmblad, Georgii, Humble, Liljencrantz, Lundborg, Melander, Rosenius, Rudenskökl och Wennersten, samt till suppleanter hrr Cronvall, Tham och Welin. Hedengren avböjde. Följande dag, den 8 maj, hade den nyvalda styrelsen sitt första sammanträde i samma rum, där den bildades
Några år senare.fick Wadsytröm ett brud som hsn inte ville höra.
Ett budskap, som inom de mest olikartade kretsar framkallade den lifligaste rörelse, var det om Olof Hedengrens död den 6 December 1870. Medan den ene företrädesvis saknade den outtröttlige kommunalmannen, en annan den utmärkte landtbrukaren, en tredje den trofaste kristne och nitiske lekmannapredikanten o. s. v., förenade sig alla i uppriktig sorg öfver den varmhjärtade mannens, den bepröfvade fosterlandsvännens, plötsliga bortgång. Ty icke många män torde ha varit mer afhållna än Hedengren.
Hans personlighet ägde ock denna underbart fängslande makt, som likt en elektrisk ström flödar ut från hvarje harmonisk och klar ande. Hans väsende var i sanning »helgadt», men han satte icke sin yttre helighet i en stel, frånstötande sträfhet och kylande slutenhet, utan han visade den i varm, manlig kärleksfullhet, redbar fasthet och tilldragande öppenhet. En hvar, så att säga, »kände på sig» att där bodde sann tro, kärlek och heder i djupet af denna rika själ, och därför kände man sig också trygg i hans sällskap. Till och med de, som för öfrigt ej delade hans tro och religiösa åsikter, utan för dessas skull mången gång fällde hårdt ogillande omdömen öfver honom, måste dock erkänna, att han var uppriktig kristen, en man som älskade sin Frälsare, som ville det goda och rätta och »lefde som han lärde».
Wadström kom att leva betydligt längre, ända till 1918 då han var 87 år. Han kom ihop sig 1875 med EFS styrelse och lämnade samfundet efter en meningsmotsättning. Han fortsatte som komminister i Klara församling i Stockholm till sin pension. Wadström utgav under senare delen av 1800-talet ett stort antal skrifter och tidningar med historiskt och andligt innehåll. Bland annat gav han under åren 1870 - 1891 ut tidskriften Förr och nu - Illustrerad läsning för hemmet. Wadström samlade ihop en mycket stor porträttsamling av gravyrer och tryck, över 280 000 blad. Han var gift två gånger, först med Helga Westdahl och från 1883 med Tekla Lovisa Broberg.
