Roparrörelsen anses vara den väckelse som banade väg för folkväckelsen och frikyrkorörelsen i Sverige. Roparna förekom mest i Småland, Västergötland, Värmland och Närke. Sitt mest intensiva stadium upplevde väckelsen i början av 1840-talet. I huvudsak försvann företeelsen 1843, men i Närke hade den efterdyningar flera år senare. Rörelsen var lite av en ungdomsrörelse, från tonåringar uppemot 30 årsåldern. Olärda pigor, barn, bonddöttrar och unga män höll under lugna eller hänryckta skakande domspredikningar, vilket samlade stora skaror.

Uppstod spontant

Även om man anser att roparrörelsen till viss del har sin bakgrund i hoofianismen, som gick tillbaka till Johan Otto Hoof i Svenljunga, så uppstod den spontant och oförklarligt. Den var en reaktion mot den tidens lastbara leverne. Förkunnelsen innehöll dom och straff över all slags lögn, flärd, hyckleri och det extremt utbredda fylleriet, samt hänvisningar till förlåtelse och nåd hos Gud. Predikningarna var många och kunde variera mycket i längd. Vid samlingarna ställdes ofta krav på förändringar av både kyrkligt och världsligt slag.

Fängslades och torterades

Roparna mötte hårt motstånd av präster som tog polis och landshövdingemyndigheter till sin hjälp, eftersom samlingarna ansågs vara brott mot konventikelplakatet. Läkare föreskrev olika medikamenter för att få slut på "predikosjukan" och det förekom att roparna blev fängslade och torterade, särskilt de som uppnått straffmyndig ålder.

Religionskriget i Kvistbro

Kvistbro i Närke kom att bli lite av centrum för roparrörelsen. Hit anlände midsommaren 1843 tre vandrande ropare från Västergötland. Det var Adam Smedberg, Johan Magnus Vigerell och Johannes Ljungholm. Vid detta möte hade omkring 3 000 personer samlats. Adam Smedberg stod uppe på en hästskrinda och talade. Efter ett par timmars predikan skall han ha fallit baklänges av skrindan och låg sedan som död på marken. Då hoppade den 14-årige Johannes upp och fortsatte att predika tills Smedberg kvicknat till igen och kunde fortsätta. Det berättas att även flera av åhörarna föll till marken och låg avsvimmade. Detta blev för mycket för landshövdingen i Örebro, som sände ut manskap för att gripa Smedberg, vilket resulterade i häftiga sammanstötningar med massorna, som tog ställning för roparna och beväpnade sig med påkar och bössor. Efter tre dagars slagsmål och palaver kunde Smedberg och 14 andra gripas. Händelsen har kallats för "religionskriget i Kvistbro". Smedberg och ett 20-tal andra dömdes till böter och fängelse. Smedberg blev nedbruten av bestraffningen och predikade aldrig mer, han dog 1892 i Hova fattighus, Skaraborg.

Engström knöt kontakterna

En annan förkunnare vid namn Carl Otto Engström som räknades till roparna i Närke, kom våren 1854 i kontakt med Hedengren och uppmanade godsägaren att sluta högläsa ur Bibeln och andaktsböckerna och istället börja förklara texterna med egna ord. Snart kom Engström att bli en av de viktigaste brobyggarna mellan väckelsefolket i Närke och Hedengren. Redan på sommaren 1854 började han locka ropare och läsare i närbygderna att gå till Riseberga och höra Hedengren predika. Kusken Pettersson skrev; ”Denna sommar blev brukspatron Hedengren med läsarna”. Engström och skräddaren August Carleson kom sedan att räknas som övergångarna till Risebergarörelsen och därmed till den svenska väckelserörelsen i stort.

Text: KG Mattsson