Att alla var välkomna i Nattvardsföreningen på Riseberga 1860 visar medlem nr 77. En utstött kvinna som beskrevs som fånig av prästen i Edsberg.
Johanna Andersdotter (1837-1875) bodde med sin mamma och sju syskon i en litet torp på Riseberga ägor. Hon var döv och kunde inte tillgodogöra sig den undervisning som hörande barn kunde få. Därför beskrevs hon som dum av prästen och omgivingen. Henne far dog redan när hon var tre år, så honom lärde hon aldrig känna. Det blev modern Stina Persdotter (1802-1869) som fick ta hand om barnen, och gjorde så tills de blev vuxna nog att flytta hemifråm.1861 bodde Johanna ensam kvar med sin mamma i torpet.
Nu är ordet ”fånig” något vi reagerar starkt på idag, en beskrivning på ointelligens. Men på den tiden betydde ”fånig” inte i första hand en nedsättande rubricering på en människa, utan ett ord man använde för att beskriva en funktionsnedssättning. Trots det kan man nog ändå ana att en människa som beskrevs som ”fånig” av prästen också sågs lite över axeln av sin övriga omgivning.
En annan som kom med i nattvardsföreningen var fyllbulten Karl Erik Zeloff. En alkoholist som suttit som fånge i Landskronafängelset för stöld. I polisregistren var han ”för alltid berövad medborgerligt förtroende”. Men i Riseberga bönhus var han välkommen, liksom många andra av dåtidens samhälle ringaktade människor, tiggare, stataränkor samt medellösa pigor och drängar. I den kristna gemenskapen var inte Johanna löjlig, utan fullvärdig nog att bli medlem nr 77 i Sveriges första nattvardsförening. Här gjorde man inte skillnad på folk, alla var lika mycket värda. Ett förhållningssätt som gäller än idag.
Framtida nattvardsmöte för ättlingar
Arbetet med att sammanställa en skrift om Nattvardsföreningen på Riseberga pågår. Sveriges första nattvadsförening bildades i bönhuet en kall janauridag 1860, tack vare Olof Gabriels Hedengrens enträgna arbete med att påverka den dåtida regeringsmakten att avskaffa sockenbandet. Ett band, en lag, som var till för att hindra folk att ta emot nattvarden på annat ställe än i den socken där man bodde. Nattvarden var ju då också en obligatorisk plikt för alla svenska medborgare att följa. Men tack vare avskaffandet 1860 kunde Olof Gabriel samla sitt väckelseolk och 1860 bilda Sveriges första nattvardsförning. Snart spred sig hans initiativ till andra delar av Sverige, och nattvardsföreningar dök upp på snart varje ort. Dessa kom med tiden att omvandlas till missionsföreningar och till sist frikyrkor, vilka vi än idag kan se frukten av.
I den första nattvardsförningen kunde man i all fall inräkna 170 medlemmar, de flesta från Edsberg, Kräcklinge och Hackvad. Ett arbete pågår nu att se vilka dessa medlmmar var och hur det gick för dem, samt att leta reda på deras ättlingar. Forskningen har hittintills visat att en hel del av deras avkomlingar stannat kvar i frikyrkans led. Förhoppningen är att någon gång i framtiden, när skriften är klar, kunna samla nattvardsföreningens ättlingar till ett nattvardsmöte i Riseberga bönhus. Återstår att se när det eventuellt kan förverkligas. En del av forskningen kan du i alla fall se redan nu, under rubriken Rörelsen/Nattvardsföreningen.