Hedengren förebådade Svenska Missionsförbundet

Det har ibland påståtts att om Olof Gabriel Hedengren hade fått leva några år längre så hade han kanske blivit missionsförbundare. Tankarna om ett fritt kristet samfund, helt skilt från Statskyrkan, skymtade då och då fram i hans tankegångar. Relationerna mellan honom och EFS knakade nämligen i fogarna ju längre åren gick. Själv avled han sju år innan Svenska missionsförbundets startade, men medarbetare i hans närhet kom att få stor betydelse för det nya frikyrkosamfundet.

När väckelsen på Riseberga låg i sin linda fann Hedengren och Carl Olof Rosenius varandra. Den förre hade hamnat i bryderi kring dopfrågan när hans dotter Maria föddes 1854. Baptistiska rörelser var i omlopp och Hedengren visste inte riktigt vad han skulle tro, inte förrän Rosenius övertygade honom om att barndopet var det enda rätta. När bönhuset invigdes 1855 var Rosenius också hedersgäst och snart omtalades Riseberga bönhus som EFS högborg i Närke.

 

Nattvardsföreningen

Men trots att båda var starkt påverkade av liberalismens tankevärld blev det snart tydligt att de hade helt olika åsikter kring EFS koppling till Statskyrkan. Medan Rosenius verkade för ett bibehållet förhållande så hade Hedengren en friare inställning. Inte minst märks detta när Hedengren 1859 började arbetade för att avskaffa sockenbandet. Folk som sökte sig långväga till Riseberga kunde nämligen inte fira nattvard tillsammans på grund sockenbandet. En lag som tvingade folk att enbart fira nattvarden i sin egen hemsocken. 

Hedengren tog kontakt i frågan med sin vän ecklesiastikminister Henning Hamilton, vilken även ansvarade för de kyrkliga ärendena i landet. Hamilton lät sig övertygas om att avskaffa den bindande lagen och informerade kungen, Karl XV. Denne gillade det hela och medverkade till att ärendet påskyndades. Bara tre månader senare avskaffades sockenbandet. Dock till förargelse bland de konservativa i EFS.

 

Het debatt

En het debatt uppstod i EFS tidning Budbäraren. Nattvards-föreningen på Riseberga ifrågasattes vilket slutade med att Hedengren började fundera på om han alls skulle stå kvar som EFS provinsombud längre. Något han ändå gjorde ända till sin död. Men Hedengrens förhållande till EFS och Statskyrkan blev nu alltmer oklar. Han hade inte vänt dem ryggen, men ändå innebar hans fria nattvardsförening i viss mån separatism från kyrkan. 

Hedengrens inställning till Rosenius svalande också kring läromässiga frågor. I ett brev 1858 till sin vän och meningsfrände Hans Henrik von Essen på Tidaholm skriver Hedengren, att Rosenius i sitt framställningssätt var ensidig, skev och kall. Istället framhåller han teologerna Scriver och Pontoppidan som ”härliga författare och rikt utrustade Gudsmän, företrädare för rent Lutherska åsikter”. Båda var utpräglat reformvänliga och var emot all formalism och religiöst tvång. I ett brev två år senare, till boktryckaren Abraham Bohlin i Örebro var han inne på samma problem. Han tar avstånd från den lagiska inriktning, som han tycker sig se hos både norrlandsläsarna och Hoofianeran i Västergötland. Hedengren började söka sin egen väg.

 

Waldenström

Det är tveksamt om Hedengren någonsin kom att träffa Peter Paul Waldenström, Rosenius efterträdare för tidningen Pietisten. Mannen som, genom sin debatt om ”försoningsläran”, blev orsaken till SMFs bildande 1878. Hedengren nämner aldrig Waldenström i sina brev, och Waldenström omskriver heller aldrig Hedengren i sina dagböcker. Vilket han väl borde ha gjort om de träffats. När Rosenius avlider 1868 är Waldenström bosatt i Gävle, medan Hedengren tillträder som riksdagsman med långa vistelser i Stockholm. Kanske att de träffades på något av EFS årsmöten. Men om Hedengren hade något inflytande på Waldenströms tänkande är osäkert. Båda var högst upptagna män på varsina håll och Hedengren tycks under sin riksdagsperiod ha överlämnat det mesta ansvaret av den andliga verksamheten på Riseberga, till Lerbäcksprästen Gustaf Wilhelm Muntzing. 1870 avled Hedengren och den fortsatta utvecklingen mot ett fritt samfund fick han aldrig uppleva.

 

Nyvall

En person som dock tagit starka intryck av Risebergarörelsen, och som kom att få stort inflytande på Svenska Missionsförbundets tillblivelse, var Hedengrens kolportör Carl Johan Nyvall i Karlskoga. Denne berättar i ett brev att han såg Hedengren som sin ”andlige fader”. Carl Johan blev redan 1856, tillsammans med fem andra män, en av Hedengren underhållen litteraturspridare och resepredikant. Detta skedde innan EFs bildades, vilket också imponerade stort på Rosenius som nämner Hedengrens missionsiver i ett brev till Amerika. Läs mer om Nyvalls liv här.

Nyvall var en mycket ivrig predikant som fick leda många människor till tro på Gud. För detta fick han också möta en hel del motstånd, vilket gjorde att han inte hade mycket till övers för Statskyrkans prelater. När den första nattvardsföreningen startade på Riseberga 1860 kom Nyvall att gå i täten för att bilda fler sådana på de orter han verkade. Han skymtar fram både här och där i protokollen när fria nattvardsföreningar bildas i början av 1860-talet, tydligt i Karlskoga 1868 och Filipstad 1873.

Men eftersom EFS inte såg med helt blida ögon på skeendet kom Nyvall mer och mer att glida bort från både dem och Statskyrkan. Han blev en av initiativtagarna till Värmlands Ansgariförening som bildades 1868, en sammanslutning för de fria nattvards- och missionsföreningarna i länet. Nyvall blev sedan dess ordförande. 

När Evangeliska Fosterlandsstiftelse 1878, genom Waldenströms försoningslära, splittrades blev Carl Johan Nyvall en av ledarna som gick i täten för en ny organisation. Förutom honom fanns Waldenström, prästmännen Erik Jakob Ekman i Ockelbo och Axel Per Falk i Kumla samt några till med. De inbjöd 1876 de kolportörer, predikanter och präster som delade den nya försonings- och nattvardssynen till ett predikantmöte, i Betlehemskyrkan i Stockholm. Dessa föreslog året efter stadgeförändringar i EFS om lättnader för de som stod för de nya tankarna. Men EFS avslog och året efter träffades de till nytt predikantmöte, och bildade 2 augusti 1878 Svenska Missionsförbundet. Till ordförande valdes Ekman medan Nyvall kom att sitta som styrelseledamot fram till 1889. Han var distriktsföreståndare för SMF i Värmland och snart även rektor för det nya samfunds missionskola i Kristinhamn. 

 

Equmenikayrkan

Det nya förbundet kom nästan att explodera medlemsmässigt. Under de första två åren begärde 80 missionsföreningar, fria församlingar och distriktsorganisationer inträde i SMF, tio år senare 500 och på 50-årsjubileet 1928 kunde man räkna in 115.000 medlemmar i omkring 1600 församlingar. Därtill fanns ett stort antal söndagsskolor och ungdomsföreningar. Under åren har man bedrivit omfattande mission i andra länder och ordnat konferenser samt återkommande mötesserier i Sverige, exempelvis Hönökonferensen utanför Göteborg. Flera av Risebergarörelsens efterträdande små bönhus har också kommit att tillhöra SMF.

2011 gick Svenska Missionsförbundet samman med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige och bildade Equmeniakyrkan. Något som inte var första gången. Dessa sistnämnda samfund fanns med i diskussionerna redan vid Svenska Missionsförbundets bildande 1878, men avböjde då. Huvudsätet ligger i Bromma och består av 750 lokala församlingar i Sverige med tillsammans 65.000 medlemmar

Svenska Missionsförbundet ombildades 2011 till Equmeniakyrkan.

Kommentar
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)