Festade och dansade med vänner

Olof Hedengren i Stockholm, barnbarns barn till Olof Gabriel Hedengren, har tillsänt föreningen ett antal upptäckter värda att läsa om.

Bland annat en berättelse om Johan Georg Arsénius, (född 1818), en svensk militär och konstnär, som i sin bok ”Johan Georg Arsénius Minnesanteckningar, kulturbilder från 1800-talet” (utgiven på Wahlström & Widstrand 1924) bland annat berättar om ett möte med Olof Gabriel Hedengren. Han skriver där :

”En intressant personlighet i trakten av Örebro, som jag ofta besökte var f.d. löjtnant Hedengren på Riseberga. Jag var där en gång ett par veckor tillsammans med författaren Jo Jo (Johan Jolin). Hedengren var en av de fulaste karlar man kunde se, men ståtlig och kraftig. Sedan han i Paris svärmat för Julia Grisi, varit vän med alla de stora sångarna från den italienska scenens storhetstid, Rubini, La Blache, Tamburini, uppehållit sig en tid på Rubinis villa (jag tror vid Comosjön) och sedermera bjudit sin hand och sitt hjärta till Jenny Lind, gifte han sig med en av de vackraste flickorna i Stockholm, fröken Wigert, som öven var mycket musikalisk.

Hedengren var passionerad för allt han företog sig, arbetade flitigt i lantbruket och gjorde Riseberga till en mönstergård, men lade också ned hela sin förmögenhet där. Vid den tiden jag besökte honom (åren 1850-52) hade han fyra gossar, vackra och lovande, men sistnämnda år kom scharlakansfeber i huset, och den ena veckan dogo två av barnen, följande vecka de båda andra. Det var en sorg, icke lätt att bära, och den ändrade helt och hållet Hedengrens hållning. Han blev en exalterad läsare och reste kring i bygderna för att hålla predikningar. Jag hörde honom en gång i Sanna by, då han höll ett flytande föredrag på två timmar i en liten sal, proppad med folk och där värmen steg till + 40 grader …

 

 Den här laveringen återfinns i Arsénius bok. Den skildrar kretsen kring Gunnar Wennberg när de träffas i Örebro 1850 i ”societetslokalen (Gellerstedts lokal). Från vänster: OG Hedengren, Olof Nordenfeldt, Gunnar Wennerberg (Gluntarnas författare), Johan Arsénius, S.A. Hedlund (redaktör på Örebro Tidning – ”den glada fyren”) samt Törngren (auditör).

På sidan 179 skriver Arsénius: ”Mitt under en av Wennbergs sånger sitter Hedengren helt fundersam och yttrar plötsligt: ”Gud, Vad det är märkvärdigt, att den människan inte är demokrat.”

S. A. Hedlund har till denna plansch skrivit följande rader:

 

Vad i all världen går åt Hedengren,

Se, huru ensam han där borta sitter,

Så mörk i hågen som ett ungewitter,

Med blicken stirrande i rymden hän!

Han hör på Gunnar. Är väl där berusning,

Som detta uttryck åt hans väsen gett?

Väl möjligt, men min själ jag nånsin sett,

Att man så där uttrycker sin förtjusning.

Hans läppar röras stilla till ett prat,

Han mimlar högt, han talar: ”Är det möjligt,

Min Gud!” Han ropar: ”Det är ju omöjligt,

Att denne mannen ej är demokrat!”

 

”Där sutto i all trevnad i Gellerstadts lokal,

Uti det inre rummet, bredvid dess stora sal,

Två vänner ifrån fordom, ifrån akademin,

han kallades för Glunten och stor av själva hin, och namnet känt.

Men med den andre var det ej särdeles bevänt.”

 

De skulle efter balen resa till Stockholm, men fick stanna tre dagar innan vägarna blev farbara: "Vi fortsatte därför, skriver Arsénius, att festa, dansa och sjunga i sista stund, tills vi den 2 februari funno oss inpackade i chibitka som vi fått låna av Hedengren för att draga bort till huvudstaden …"

 

Kibitka

En kibitka var en rysk typ av vagn, en stor vanligtvis stängt ekipage, dragen av flera hästar. Under det ryska väldet användes kibitka till att utvisa vanhedrade adelsmän, som ledde till uttrycket "Kibitkenjustiz" (Kibitkenrättvisa). Källa Wikipedia