Gammal förkunnelse blev ny

Förkunnelsen på Riseberga hade influenser från en mängd föregående kristna rörelser. Men alla sammanstrålade de under mitten av 1850-talet i den svenska fromhetsriktningen som kom att kallas nyevangelism. Predikningarna på Riseberga handlade om Guds nåd, Jesus som enda vägen till frälsning, personlig omvändelse och bekännelse, flitig bibelläsning, de troendes ge­menskap och ett av tron präglat vardagsliv. 

Den trosriktning som Olof Gabriel Hedengren 1854 blev en del av kallades då för den nyevangeliska väckelsen. Det var huvudfåran i den svenska folkväckelsen på 1800-talet och kom framförallt att formas av väckelsepredikanten Carl Olov Rosenius, både genom hans predikningar och undervisning i tidningen Pietisten. Nyevangelismen utmynnade 1856 i sin organisatoriska form i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). En väckelse som var lutherskt betonad, inomkyrklig och ickeseparatistisk, vilket innebär att den - till skillnad från den baptistiska och metodistiska väckelsen inte från början skapade egna församlingar.

I Närke kom patron Olof Gabriel Hedengren, bli den självklare ledaren för nyevangelismen och hans bönhus på Riseberga kom att bli centrum för folkväckelsen i länet

 

Väckelserörelse inom kyrkan

Den nyevangeliska rörelsen ville vara en väckelserörelse inom Statskyrkan. Den betonade Guds nåd till frälsning, personlig omvändelse, tro och bekännelse, flitig bibelläsning, det personliga vittnesbördet, de troendes ge­menskap och ett av tron präglat vardagsliv. Hedengren och Risebergarörelsen kom att helt ta till sig denna undervisning, och man kom också att kallas ”EFS högborg i Närke”. Under årens lopp kom en mängd läsarvänliga präster och lekmannapredikanter att förkunna denna nyevangelism i Riseberga bönhus. 

Utgångspunkten var den lutherska läran om tron på Jesus Kristus som den enda vägen till frälsning och evigt liv. Det nya var betoningen av Guds nåd i det som skedde då människan genom tro blev frälst från synd och evig förtappelse. Människorna får komma till Gud som de är, framhöll man. De behöver inte nödvändigtvis följa en sträng ordning med syndaånger, botkamp, sinnesändring och bättring. En sann kristen blir människan dock inte bara genom tro och bekännelse, utan först då hon låter Kristus bli sin viljas Herre. Först då får hon den rätta lusten och kraften att göra goda gärningar, och att vittna om sin tro till andras väckelse och omvändelse.

 

Friare än EFS

I en del skiljde sig dock Risbergarörelsen från Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Man anar en friare förkunnelse än modersamfundet, något som samstämmer med Hedengren liberala livssyn. När man 1860 bildade Sveriges första nattvardsförening på Riseberga ställde sig ledarskapet inom EFS mycket kritiska till detta ställningstagande. Rosenius var rädd att Hedengrens steg skulle leda till en splittring från Statskyrkan. Något som Hedengren aldrig ångrade men till viss del fjärmade honom från Rosenius. Hedengren förebådade i detta steg den gryende frikyrkorörelsen. Med tiden kom nattvardsföreningarna också att ombildas till missionsföreningar och därefter till frikyrkobildande. Men det är en historia som blev verklighet först efter Hedengrens död 1870. 

 

Djupstudier av förkunnelsen

Under efterföljande avdelningar kan du läsa huvudstråken i nyevangelismens, och därmed även Risebergaväckelsens förkunnelse. Och vem är bäst på att predika över dessa ämnen om inte Carl Olof Rosenius själv. Säkert predikade han dem de gånger han besökte Riseberga bönhus. Ämnena är:

-          Guds nåd till frälsning

-          Personlig omvändelse

-          Tro och bekännelse

-          Flitig bibelläsning

-          Det personliga vittnesbördet

-          De troendes ge­menskap

-          Ett av tron präglat vardagsliv.

Gamla och Nya testamentet studerades i Riseberga bönhus.