Si, väckelsen den va alldeles nödvändi
Daniel Harbe var präst på flera håll i Västernärke 1930-1962. Tillika lokalhistorisk författare och mångårig ordförande i Västernärkes hembygdsförening. Han skrev ett antal böcker varav en, ”O G Hedengren och Risbergarörelsen” till stor ligger till grund för denna hemsida. Men förutom de andliga intresse hade han också intresse för bygdens historia, i vilken man för Risebergarörelsen, kan hitta en del matnyttigt i hans bok ”Folkminnen från Edsbergs härad”. I boken tog han vara på minnen av folk i bygden. Alla skrivna på bygdemål.
Daniel Harbe
(1902-1971)
För Harbe berättade bonden Rickard Gustavsson i Holmtorp om Olof Gabriel Hedengren och jordbruket på Riseberga
Jorsbruke va de fälle inte så mycke me, förr i tin, innan mätninga[1] va. I byar hade bönnera teg um teg, å tegar va ryggata, de va djupa fårer milla tegar. De tajte far um, de va i Sälven å i Hidinge. Men ve mätninga vart bönnera tedelt odlingsjol, å när gålar var utflöttat, så börja di odla. Di odla möcke på sexti. Å sjuttitale. Sextiåtta å sextinie va ja me ve Berga å arbeta, vi var en hel hoper kärar, som odla å bröt opp sten å dika. Krikortz på Berga va en rikti jorsbrukare, Norström på Sälven odla möcke han me. Å patron Hedengren på Risberga hade rekti mönstergål. Han for ikreng å talte me bönnera um hur di skulle sköta jorsbruke. Han visa döm hur di skulle dika å ka/ka å göra nyodlingar. Di gamle bönnera va inte så möcke för nymodigheter, men när di såg hur gossägare å patroner stog i å rusta öpp sin gålar, så tog di ätter å gjole likadant. Så de vart liksöm hedersamt för en bonne, när han odla å bröt sten å hade stenröser ur åkrar. Men tockna resskap di hade, när ja va pöjk, å inga maskiner
Rickard Gustavsson berättade också att O G Hedengren var den förste på bygden att skaffa sånings och slåttermaskiner och började med täckdikning . Han berättade om originella människor, men också om andliga folkrörelser i Västernärke. Om roparrörelsen på 1830-talet och Risebergarörelsen på senare delen av 1800-talet. Folkrörelser som i början inte alls möttes av tolerans och förståelse:
”Si patron Hedengren på Risberga feck löv uttå prosten Morenius te predika i Lekytta skola en söndagsattermidda. Å i skolesalen va fullt med fölk. De va ente alla söm töckte om de, att Hedengren feck hålls å predika i ett skolhus. Mens Hedengren stog i katedern å gjole bön, så geck en törpare, Falla-Jan het han, fram mitt för-n å spötta-n mitt i ansikte. Di meste töckte allt, att de va oförskämt å göra på de vise. Men Hedengren va gjole han, jo han bara tog fram en näsduk törka sej me, å så fortsatte han me böna söm inge hade hänt. De va fint gjord av Hedengren. Men Falla-Jan, han feck ju skämmas”
Fröken Schultz på Bälsås kunde fylla i med ett minne kring omtanken för de fattiga:
”Hedengren på Risberga va allt bra hjälpsam å gohjärtat. De var rektia nö-år sextiåtta å sextinie i Kvessbro å många hade lite te å äta. Ja va lita flecka då å stog te vägen här ve Skärlingstörp å såg att de köm körare me sä från Risberga till te di fattia i Kvessbro, drängar frå Risberga körde me oxar. Hedengren skänkte bort sä te mjöl, sa di.”
Kristina Olsson i Övratorp kunde berätta om väckelsen:
”Si väckelsen den va alldeles nödvändi. för uj va di söp, då, här bört i skogen, söp och slogs, å fattit å eländet va de. I millarota va de allt värst, den kalla di ”helvetets unnatag”. Men di vart omvända te Gud mest allihop däer. Ja folke här i skogar va lättrörda å känslia förr. När di satt å hörde Guss ol, älla de va nåen som ba te Gu, så grät di mest allihop. De ä inte så nu”.
Banvakt Hj. Söderberg förtalte om bön och stugmöten
”Di bygde missionshuse i Mullhytta, de va på Hedengerens ti, han var me å invigde-t. Far var me då. Å där predika de på söndagar. Men så hade di möter i stugera og, de va på torsdagar, mest åre um, de kalla di torsdagsbön. Di hölls i stuger å kök, änna nerifrå Saltörp å Ängatörp å oppå te Tryggebo. De hade bockar å planker på vart stäel, di höll te, de tog di in, när de skulle bli torsdagbön, Å då predika di lite te mans å så sang di ur gamle Sionstoer å Ahnfeldts sånger. När di sang, så spele di på hannklaver älla psalmodikon men allri på fiol, fiolmusik,de kunna di inte tåla, den hörde ihop me dans sa di. De va sang, di sang möcke, de va den här; ”Framåt de går igenom ljus och mörker än. Mitt hem är ej på jorden, det är i himmelen”
En gammal man i Edsberg kunde slutligen berätta om Riseberga bönhus
Patron Hedengren på Risberga byggde ett så rart bönhus där ve klosterruin, di sejer de ska va de föchta bönehuse här i lanne. Men sen Hedengren vart dö, ha dödde artanhundrasjutti, så geck [2] gårn ur släkta, å de vart slute me mötera ve Risberga. Å den som köffte Risberga, han drog in resskapp å maskiner å stöllde opp i bönhuse, de var raks söm en aen vagnsbo. Men ätter de vart de ingen tur me någe ve Risberga. Gårn kom i nya hänner igen, rätt me samma. Så en kan allt si, att de ä högre makter som rår.”
I Lekhyttans skola blev Hedengren utsatt för spott och spe. Den gamla skolan rustas idag upp av föreningen Kilsbergskanten och går att bese för den som vill. Huset ligger vid sidan av riksväg E 18 i Lekhyttan, mellan Örebro och Karlskoga.