Brevet som röjde väg för frikyrkan

Ett brev från Olof Gabriel Hedengren till ecklesiatikminister Hamilton resulterade i att Statskyrkans präster tvingades acceptera den nya lagen om sockenbandets upplösande. Något som möjliggjorde att det svenska väckelserörelsen kunde samlas till nattvard utanför den egna hemsocknen. Och i förlängningen kunde bilda egna församlingar.

 

När lagen om sockenbandets avskaffande trädde i kraft 20 september 1859 skapade det ett massivt motstånd från prästerna. Kyrkans prelater som var vana att styra och ställa med sina sockenbor, såg plötsligt sin maktställning rubbad. Den nya förordningen gav ju folket möjlighet att exempelvis fira nattvard på andra håll än i den egna hemsocknen. Därför var inte kyrkoherdarna särskilt nådiga när läsarna bad om tillåtelsebrev att fira nattvard i Riseberga bönhus. Man tog alla tillfällena i akt att trakassera de troende. Något som väckelsefolket, med den nya lagen i ryggen, naturligtvis inte var särskilt glada åt. Allra minst Olof Gabriel Hedengren som därför skrev ett brev till sin gamle vän, ecklesiatiskminister Henning Hamilton och bad honom förtydliga för trilskande präster, hur lagen borde och inte borde praktiseras.

Ministern gick genast vidare på Hedengrens linje och två månader senare kunde Hedengren och 169 andra bilda Sveriges första nattvardsförening på Riseberga. Något som spred sig till fler orter och senare omvandlades till missionsföreningar och därefter frikyrkobildande i Sverige. 

I en nästkommande artikel ska vi se närmare på hur nattvardföreningen på Riseberga växte fram och utvecklades. Men redan här nedan kan du läsa Hedengrens brev till Hamilton.

 

"Örebro, Riseberga d. 14 nov. 1859.

 

Högtärade Broder !

Den välvilja, jag under fordna dagar fått röna af Dig, äfvensom den öfverseende godhet, hvarmed Du täcktes afhöra, hvad jag ansåg mig böra andraga för Dig, såsom varande konungens rådgifvare i kyrkliga ärenden, då jag fick tillträde sistlidne juni under mitt vistande i Stockholm, föranleder mig att äfven med dessa rader taga Din dyrbara tid i anspråk, fullt öfvertygad såväl genom Dina offentliga handlingar såsom ecklesiastikminister, som Din personliga för mig uttryckta öfvertygelse, att Du af varmt intresse för den vigtiga sak, som utgör föremålet för denna skrifelse, icke illa upptager, hvad jag härmed tager mig friheten i ödmjukhet framställa.

Till en början kan jag ej underlåta att både å egna och likatänkande vänners vägnar förklara, att vi med lifligaste glädje, tacksamhet och lof till Herren erfarit H. M:t Konungens kraftiga åtgärder att efterhand urvägenrödja alla hinder för en allvarligare christendom inom vårt Iand, hvilkabestått uti exclusiva kyrkliga författningar hvilka hittils medfört så mycket betryck och åstadkommit så svåra söndringar inom vår lutherska kyrka, bland hvilka glädjande åtgärder jag serskildt må nämna borttagandet af sockenbandet, hvarigenorn med Guds nådiga bistånd ett af baptismens starkaste skäl för utgåendet ur kyrkan ramlat. Endast bland underhafvandena under denna egendom må jag nämna tvenne personer, från hvilkas sarnveten en tung börda fallit genom denna glada nyhet, emedan de legat i svåra inre frestelser och dragningar till baptismen, ej så myckct derföre, att de anse omdöpning nödvändig, som (icke) mer af den anledningen, att de känna en stark önskan att komma i åtnjutande af den frihet, baptisterna tagit sig med anledning af Apg. 2:16 att inom sig begå Herrans h. nattvard, utan att vara besvärade af verldslikställiga och mot en allvarligare christendom fiendtliga presters handhafvande af såväl detta som döpelsens sacrament, hvilken för dem vigtiga fördel de endast genom omdöpning och fullt upptagande i baptisternas församling kunnat ernå.

För att komma i åtnjutande så snart som möjligt af den stora förmån, som genom den nya Kongl. förordningcn kommit oss tillhanda, och hvaraf en villfarande sekt länge varit delagtig, då sacramentallagen ej kunnat tillämpas, har jag vändt mig till en allvarlig prestrnan i grannskapet med förfrågan, om han skulle vilja då och då besöka oss härstädes för att meddela dem, som sådant önska, i vårt enskilda bönhus Herrans h. nattvard. Det svar på denna min anhållan, som jag af honom emottog och som jag härmed tager mig friheten att i afskrift bifoga, är just, vad som givit mig anledning till dessa rader, för att ödmjukeligen anhålla om några ord till förklaring, huruvida ej meningen med Kongl. Maj:ts nådiga förordning är att lemna tillstånd ej allena att söka en annan församlings lärare en och en i sender utan flere, samt att emottaga besök af honom för att af honom emottaga sacramentet, gemensamt med andra nådesyskon äfven från olika församlingar, hvilkas omständigheter ej tillåta en längre resa för detta heliga ändamål, och som således skulle gå miste om den afsedda förmånen af nämde medgifvande, om det ej hade denna utsträckning.

Jag hoppas och önskar innerligen, att detta måtte utgöra den nådiga förordningens syfte, då deruti icke finnes intagen någon inskränkning till visst ställe eller personers antal, och då det skulle medföra stora olägenheter och mycket knot af de församlingars ledamöter, som funne många främlingar tillströmma till deras nattvardsbord, till stöd hvarföre jag anhåller att få nämna, att de, som känna ett behof att oftare begå Herrans nattvard, ofta få höra den anmärkningen att de begagna för mycket af communionvinet i jemförelse med andra, som lefva mer sobert i detta fall; ja, det hände till och med, att klockaren i i en närbelägen församling yttrade till en qvinna för några dagar sedan, som anmälde sig till den heliga nattvardens begående: "Ni gick ju förra gången, huru kan ni nu åter komma och anmäla eder".

En annan sårande omständighet inträffade i nästa socken härtill för någon tid sedan: en allvarlig skollärare, som på alla möjliga sätt trakaserats af presten i församlingen, derföre att han ville söka inplanta i de åt hans vård öfverlemnade barnen någon insigt uti de ords betydelse, som presenten vill, att barnen utan ringaste förklaring skola framsäga, ända till dess han måst beqvärna sig att underkasta sig denna ochristliga befallning, fann med förvåning, att då han en gång af nämnde prestman erhöll nattvarden jemte öfriga communikanter, han ej hörde de ord utsägas öfver sig vid brödets och vinets anammande, som uttrycka, att derunder meddelas Herrans heliga lekamen och blod. Då han efter gudstjänsten träffade presten i sacristian yttrade denne till honorn för att öfverskyla sin uragtlåtenhet: ”Huru kan ni drista eder att gå fram till nattvardsbordet tvenne gånger på samma dag”, hvilket skolläraren kan med vittnen styrka är en fullkomlig osann beskyllning.

Jag har ansett mig böra anföra dessa fall såsom utgörande kraftiga bevis för behofvet af en länge efterlängtad befrielse från ett sådant samvetstvång, som gör, att mången icke med den glädje och hunger gå; att anamma dessa för det andliga lifvets stärkande och utveckling så dyrbara- och kraftiga håfvor, som den heliga nattvardens heliga stiftare afsett, då han stiftade denna heliga måltid för sina i verlden förföljde och smädade barn, på det att de åtminstone vid detta tillfälle må njuta den frid, som verlden icke gifva kan, och jag vågar i ödmjukhet hemställa såsom ett önskningsmål, att uti ett cirkulär af samma allvarliga art som den skrifvelse, som nyligen afgått till det motsträfviga domkapitlet i Westerås, en förklaring öfver Kongl. Maj:ts nådiga förordning om sockenbandets upplösning i ofvannämda syfte kunde inflyta, jemte en uppmaning till presterskapet att beredvilligt utlemna de uti nämda nådiga förordning föreskrifne prestbevis för rättighet till nattvardens anammande. Till stöd för denna sednare ödmjuka önskan torde det tillåtas mig att få omnämna ett förhållande, som inträffat denna höst, att en ung man, som förstört sin ena hand uti ett machineri, så att han nu mera ej utan svårighet kunde försörja sig med jordbruksarbete och derföre, i den önskan att kunna ibland de små barnen, sökt inträde uti pastor Ahlbergs enskilda läroanstalt för bildande af skollärare och för sådant ändamål begärde prestbetyg af sin pastor, omöjligen kunde erhålla detsamma, då pastor Ahlbergs verksamhet icke behagade nämnde pastor.

I den innerliga förhoppning att detta långa och dock mycket ofullständiga bref måtte röna ett välvilligt emottgande af Dig för den saks skull, som det omnämner, och att ett hugneligt svar derå måtte snart inträffa till glädje för de många, som deraf äro intresserade, och sluteligen tillönskande Dig Guds rika nåd och välsignelse i Christo Jesu till utförande af hans verk tecknar

med sann vänskap och högaktning

ödmjukeligen O. Hedengren!

 

Fotnot

Brevet hämtat från boken ”Församlingstankens framväxt i Närke” skriven av Werner Hermansson 1940

Sockenbandet. Förpliktelsen att för kyrkliga förrättningar anlita prästen i den församling man tillhör. Sockenbandet upphävdes 1859 i fråga om dopet, och samma år medgavs rätt att begå nattvarden i annan församling, varvid dock intill 1910 krävdes prästbetyg ang. hinderslöshet.

Ecklesiastikminister. Den person som från 1840 till 1967 behandlade kyrkliga och prästerliga frågor, kultur, allmän uppfostran, arkiv, bibliotek, akademier, museer, utbildning och forskning. Uppgifter som i det närmaste motsvaras av dagens utbildningsminister.

Ecklesiastikminister Hamilton tog fasta på Hedengrens brev och drog åt tumskruvarna för den nya lagen.