Olof Gabriel Hedengren hade en fascinerande och särpräglad personlighet, både kraftmänniska och känslomänniska. En viss excentrisk, för att inte säga nervös läggning uppges vara ett fädernearv. Det konstnärliga temperamentet skulle ha kommit in i släkten från Värmland.
Häftigt temperament
Lina Sandell, som hämtat sina uppgifter från Hedengren närstående personer, troligen fru Lina Hedengren själv, säger att han "af naturen hade ett något despotiskt lynne, häftigt uppbrusande, lätt oroadt och försatt ur jämvikten. samt var stundom även benägen att försjunka i dysterhet och plägades ej sällan af nervös retlighet". "Detta", säger hon, "var ett arf från hans fader och dennes syskon, hvilka tidtals lidit af svår sinnessjukdom".
Men genom sin gudstro fick han kraft att övervinna naturärvda svagheter. Vredesutbrotten, som "han sjelf räknade som sina svåraste synder, försvunno nästan alldeles. Han blev fördragsam, kärleksfull och mild". Denna hans väsens mognad ,hade hans äldsta dotter, Maria, lagt märke till. I ett brev till sin moster, fru Tilda Jolin, samma dag fadern dog heter det: "Det känns skönt att påminna sig, att Pappa merendels varit så glad denna sommar och vänlig och kärleksfull mot oss".
Viljestark och handlingskraftig
Hedengren hade en ovanlig vilje- och handlingskraft, redo till insatser och uppoffring. "Han gick till botten med allt vad han företog sig. Någon utpräglad affärsbegåvning var han kanske inte, men hade så mycket mer av idérikedom. Han kunde tala framgång utan att bli dryg. "Men om sina gåvor sorn andlig talare hade han icke synnerligen höga tankar." Hans avsaknad av personlig ärelystnad hör till de vackraste dragen i hans personlighet.
Det pietistiskt-asketiska draget i hans personlighet, vilket han skaffat sig vid sitt andliga genombrott, rnildrades med åren. Han blev, säger sonen i sina memoarer, en "livlig och underhållande sällskapsmänniska i kretsen av i bildning och livserfarenhet jämbördiga, och muntrades upp att komma fram med sin gamla, ungdomliga glättighet. Därvid förfelade han ej att göra ett ganska djupt intryck på sina umgängesvänner".
Text: KG Mattsson
Uttalanden om Olof Gabriel
Angående Hedengren som person finns en del samtida röster att tillgå.
”Hans väsen var genomströmmadt af en brinnande kärlek och såsom ett helt verkade hans personlighet med denna underbart fängslande makt, som likt en elektrisk ström flödar ut från hvarje harmonisk och klar ande. Hans väsende var i sanning helgadt men han satte icke sin yttre helighet i en stel, frånstötande strävhet och kylande slutenhet, utan han visade den i varm, manlig kärleksfullhet, redbar fasthetoch tilldragande öppenhet. En hvar, så att säga kände på sig att där bodde sann tro, kärlek och heder i djupet av denna rika sjäI, och därför kände man sig ocksä trygg i hans sällskap. Till och med de, som för övrigt ej delade hans tro och religiösa åsikter, utan för dessas skull mången gång fällde hårda ogillande omdömen öfver honom, måste dock erkänna, att han var uppriktig kristen, en man som älskade sin Frälsare, som ville det goda och rätta och levde som han lärde. Huvuddragen i Hedengren karaktär var varm innerlighet och djup grundlighet. Dessa egenskaper uppenbarade sig i alla riktningar. Han gick till botten i allt vad han företog sig”.
Bernhard Wadström, predikant i Stockholm och god vän
”Hedengren var en av de fulaste karlar man kunde se, men ståtlig och kraftig. Hans resliga gestalt imponerade, men än mera den djupa och själfulla blicken. Den kunde låga av vrede, men också utstråla kärlek”.
Johan Georg Arsenius, överstelöjtnant vid Livregementets husarkår, god vän med Hedengren
”Hedengren kunde ibland plågas av en nervös retlighet, ett arv från hans fader och dennes syskon. Utan religionens hjälp hade han säkert dukat under till kropp och själ för samma själssjukdom.
Lina Sandell Berg, sångförfattare och god vän
”Till Hedengren fädernearv hörde en viss excentrisk läggning, en lättrörlig känsla, som vävdes samman med det religiösa inslaget. Under en tid var han dragen till Swedenborg och studerade dennes skrifter”.
Axel Ringström, publicist
"Min far hade en stor begåvning i alla riktningar och dessutom var han ytterst energisk och livlig med starka artistiska böjelser och en ovanlig inbillningskraft. Eftersom han dog då jag var endast 12 år gammal, kunde jag naturligtvis ej hava så stor personlig kännedom om honom, men även vid dessa unga år kände jag mig ytterst imponerad av honom, och han hade den förmågan att med gammaldags sträng disciplin förena den största kärleksfullhet mot oss barn, så att vi alla voro ytterst förtjusta i vår far. Då jag nu vid äldre år kastar en blick tillbaka och jämför min fars kunskaper och allmänna bildning, sådana de erhöllos med den tidens uppfostran, kan jag ej annat än förvånas över, huru en lantjunkare kunnat förvärva en så allsidig bildning. Han talade de vanliga europeiska språken, engelska, tyska, franska och även något italienska, läste om aftonen som en egen uppbyggelse sitt grekiska testamente (Nya Testamentet, min kommentar), ägde stor kunskap om skön konst i allmänhet och särdeles om musik, som han under många år under långa resor utomlands hade genomgående studerat. Han sjöng med en stark, väl övad tenorbaryton, och fantiserade för sitt nöjes skull på pianot.
Ett genomgående drag i min fars karaktär var en viss excentrisk böjelse, vilken nog i viss grad är ett kännetecknande familjedrag inom släkten sedan lång tid tillbaka. Detta kom min fader att med glödande intresse omfatta den pietisktiska riktning, som under mitten av 19:e århundradet gjorde sig gällande i vårt land. En stor familjeolycka, nämligen då de 4 äldsta barnen, inom 3 månader blevo bortryckta och mina föräldrar en tid voro barnlösa, grep så djupt i min fars känsliga sinne, att han under lång tid var djupt nedtryckt och därefter sökte sin tröst i en stark pietism, vilken aldrig senare lämnade honom. Han satte sig i spetsen för denna rörelse i trakten, byggde bönehus, barnhem, och hade såsom medryckande och intresserade andlig talare största inflytande på de religiösa rörelserna i trakten.
Personligen var han en eldsjäl, som nog av sina pietistiska böjelser drogs ifrån sådant umgänge, som kunnat passa hans intresse och begåvning. Under senare år blev hans religiösa, asketiska uppfattning något förmildrad. Från det att livet på Riseberga under äldre tider varit ganska gammaldags komfortabelt och gästfritt, hade ståten betydligt avtagit. Den stora herrgårdsbyggnaden hade blivit nedriven, troligen på grund av aftt den fordrade för kostbara reparationer, och vi bodde i de två gamla flyglarna med ett enkelt levnadssätt, ehuru gästfriheten mot släktingar och vänner hade ganska stor utsträckning.
Till det yttre var han av medelmåttig längd, väl växt med militärisk hållning, bred intelligent panna och skarpa blågrå ögon. Ett familjedrag, som han i hög grad besatt, var en något för utvecklad näsa, som onekligen gav en viss karaktär åt ansiktet, men som ur rent estetisk synpunkt gärna kunnat vara mindre."
David Hedengren, generallöjtnant, son till Olof Gabriel
"Ett framträdande drag i Hedengrens karaktär var hans handlingskraft. Han var verksam, nitisk och grundlig i allt vad han företog sig. I världsligt ting lämnade han inte ifrån sig halvgjort arbete. Hans jordbruk stod på toppen av vad den tiden kunde åstadkomma. Och när det gällde de andliga livsfrågorna var han med djupaste övertygelse engagerad i dem. Och liksom han förut under sin militärtjänst följt det militära tjänste- och exercisreglementet, följde han nu sin, himmelska konungs bud, såsom Bibeln återgivit dem. Orden: "Det står skrivet, var för honom nog. Vad det gällde Guds Ords auktoritet och de väsentliga trossanningarna hade han en gång för alla tagit sitt förnuft till fånga under Kristi lydnad.
Jämsides med den praktiska begåvningen fanns hos Hedengren en stor portion ödmjukhet. Framgångarna som andlig folktalare steg honom aldrig åt huvudet. Han tänkte mycket ringa om sin egen begåvning som talare. Visserligen lade han naturligtvis märke till det stora folktilloppet, när han uppträdde som predikant. Han ansåg att hans kallelse var att framför allt i sitt eget hem eller i den närmaste omgivningen, på stugmöten och i bönhus förkunna ordet om synd och nåd. Hedengren var verkligen en framstående andlig personlighet och en framsynt ledare för den tidens väckelsekretsar. Hans exempel och föredöme är något också för oss väckelsens sentida arvtagare att efterfölja. Give Gud, att vi inte tanklöst förskingrar det arv av gudsfruktan och helig nitälskan, som fromma fäder lämnat oss."
Bernhard Wadström, ur boken "Patron på Riseberga!