En person som fick stor betydelse för den tidiga väckelsen i Sverige, däribland Risebergarörelsen var Carl Olof Rosenius. Han var präst i Stockholm och hans predikningar hade stor inverkan. Han var en dåtida andlig ledargestalt och invigningstalade då Riseberga bönhus invigdes 1855.
Carl Olof Rosenius föddes 3 februari 1816 i Nysätra i Västerbotten, varför hans dialekt lär ha varit norrländska som kanske följt honom hela livet. Son till Anders Rosenius och Sara Margareta Norenius. Carl Olof var det tredje av sju barn och kallades Calle bland sina vänner. Pappa Anders var en känd nyläsarpräst. Nyläseriet var en väckelserörelse som präglades av Martin Luthers skrifter och av de herrnhutiska sångböckerna. Nyläseriet satte djupa spår i Carl Olofs andliga utveckling och tidigt kände han att han ville bli präst. For därför till Uppsala 1839 och studerade till yrket på universitetet- Efter prästvigningen kom han först att arbeta som privatlärare på olika storgårdar innan han kom till Stockholm och blev medhjälpare åt den engelske metodistpredikanten Georg Scott. Rosenius ledde där gudstjänster i Engelska kyrkan, senare kallat Betlehemskyrkan.. Han stod 1842 antecknad som ”stadsmissionär i Stockholm”
Efter några år på Evangelical Society i New York kom han åter till Sverige och övertog Scotts verksamhet, som då lämnat landet. Den svenska pressen hade ställt till upplopp i Scotts kyrka då de ansåg att metodismen var "ett element som inte hörde hemma i kyrkan och staten". Engelska kyrkan stängdes, Scott avtågade och Rosenius kom istället.
Rosenius fick därför först predika hemmen. Han övertog också ansvaret för Missions-Tidning, som Scott grundat 1834, och tidskriften Pietisten. Den senare hade Scott börjat utge för att ge praktisk uppbyggelse utan polemik. Rosenius gav Pietisten herrnhutiska drag. Drev den som ett privat företag vilket hjälpte upp han svaga ekonomi. Rosenius var med och bildade Stockholms stadsmission, var pådrivare för Stockholms traktatsällskap och var 1856 med och grundade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
Året innan hade han under stor medial uppmärksamhet invigt Riseberga bönhus. Han och Olof Gabriel Hedengren gick på samma linje och blev bästa vänner. Långt senare kom det till en brytning om bibelsynen mellan dem. Hedengren föredrog mer av de föresatser som senare kom att bygga Svenska Missionsförbundet. Rosenius kom att besöka Riseberga flera gånger för att predika. Här mötte han det enkla och outbildade folket, visserligen andefyllda och goda bedjare, men kanske något naiva. Det berättas att Rosenius efter en predikan fått besök på rummet i Hedengrens hus av, förvisso tacksamma åhörare men någon betänksamma inför Rosenius uppträdande. Denne hade nämligenn kommit in i bönhuset iklädd galoscher. En av ledarna tog till orda, och sa:
-Jag ville på mina egna och de andra kristna vännernas vägnar fä säga magister Rosenius tack för i afton. Han har predikat ett rent och rätt delat Guds ord. Gud vare tackad därför! Men mitt samvete nödgar mig att säga honom något om synden.
-Vilken synd är det egentligen, som min vän vill tala om? svarade Rosenius.
-Jo, det är allt svårt, ja alldeles för svårt med den myckna högfärden.
-Jaså, är det högfärden, som min vän lider av? Ja, det är en av de allra djupaste och mest fördolda synderna i människohjärtat.
-Åh nej, det är icke om min högfärd jag nu ville tala, utan om magisterns.
-Om min?! Ja, nog känner jag, tyvärr, att i mitt hjärta finns mycket även av det eländet. Men jag kan icke förstå, hur jag kunnat giva eder, mina bröder, något tillfälle att hos mig märka den synden.
-Jo, det är väl icke svårt att se. Han går ju med galoscher om vardagarna!
Rosenius studsade. För ett ögonblick frestades han att le. Men när han såg mannens allvarliga ansikte och ögonens bedrövade uttryck, insåg Rosenius att han här inte hade att göra med en kritisk översittare, utan med ett bekymrat samvete. Därför vände han sig allvarligt och vänligt till männen och förklarade, att det som de ansåg för »fåfänga och högfärd», var inom andra samhällsklasser en allmänt vedertagen sed, som Rosenius varken kunde eller borde bryta. Så småningom ljusnade det för de ärliga, gudfruktiga männens begrepp, att slutligen 'talmannen' sa:
-Kanske magistern icke hade fått komma in i patrons hus med de fina mattorna, om han haft becksömsstövlar såsom vi!
De hade förut yttrat sin stora glädje att se många främmande herremän och fruntimmer i patrons hus. Och när de nu betänkte, att detta kanske icke alls hade fått ske, om ej Rosenius hade haft galoscher, så räckte de honom handen med hjärtlig ursäkt och gick sin väg, lika glada och tillfreds som de hade kommit bedrövade. Men om Rosenius »högfärd» talades det sedan inte mer om på den trakten.
Carl Olof Rosenius återvände till Stockholm där han fortsatte sin predikoverksamhet i Betlehemskyrkan, till sin död 1868. Kända och okända människor besökte hans möten och tog bestående intryck. Några av dem beskrev honom på följande vis ...
”Rosenius såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje.”
August Strindberg
Författare
”Hans stämma var bred, hans dialekt norrländsk. Han lade aldrig an på att uppröra känslorna på sina åhörare.”
Paul Peter Waldenström
Redaktör för Pietisten och senare samfundsledare för Svenska Missionsförbundet
”Han var vänlig, värdig, rakt på sak och kom gärna fort in på andliga ämnen i samtalen. I predikstolen var han lugn och värdig. Istället för det magra, stränga, dystra ’helgonet’ mötte jag en vänlig man, något fetlagd, med vackert, fylligt ansikte, rikt knollrigt hår, ledig och dock värdig hållning, blixtrande ögon, vilkas blickar rannsakande trängde till hjärtat, men - det sade de mig genast – inte bara för att döma utan mest för att hjälpa och gagna.”
Bernhard Wadström
Evangeliska Fosterlandsstiftelsens första sekreterare
Carl Olof var gift med Agatha Lindberg och hade fem ban. Släkten är idag vida spridd. Ett särskilt sällskap finns som uppmärksammar Carl Olof Rosenius livsgärning. HÄR kan du länka till deras hemsida
Som slutprov på Rosenius predikningar kommer här ett utdrag ur hans bok "Predikningar", om hans syn på väckelse
”När jag har läst omvändelseböcker, som komma då och då, och som särskilt uppmärksammats i senare årens litteratur, så har jag sagt mig själv: Ack, om Gud ville sända oss en ny Rosenius, manligare och kraftigare än den förre, men med samma outsläckliga huldhet i själen, med samma kärlek till själarna och med samma förmåga att tala ur hjärta till hjärta, ja, ur Frälsarens hjärta till människornas hjärtan. Ty många gå och trängta i hemlighet ut ur världslivet och ut ur det bundna väsendet. Människorna behöva umgås friare med sin Gud. När skall isen brytas? Vi behöva en väckelse, en ny begynnelse.
Men då inträder också ännu allvarligare behovet av en församling, som kan taga hand om de nyväckta och nyomvända, så att de icke falla för den nya nådeställningens frestelser och efter en salig begynnelse i Anden sluta i köttet. Livet måste, icke blott i en skön ansats, utan på fullt och lugnt allvar inrättas till att bliva en gudstjänst, där själen dagligen helgar sig och sitt åt sin Herre.
Vad är väckelse? Det instängda vattnet bryter fördämningen och brusar fram i yster glädje över sin nyvunna frihet i Guds fria natur. Men om icke den brusande strömmen vinner åt sig en fåra, så kan den bliva både oberäknelig och förödande och förrinna under mycket buller och bång utan gagn och varaktighet. Så är det också med den nyväcktes härliga lyckokänsla. Nu är det väsentliga skett. Porten är öppnad. Själen som varit instängd i världslivet, i syndens och själviskhetens makt, blir frigjord och jublar av lycka, när den kommit ut i solskenet på den fria nådens vidder. Allt annat ter sig lätt som lek.
Men Jesus, själakännaren, har i ord och liknelser omtalat, vad var och en erfaren vet, att när det tager emot, när frestelser påkomma, när omsorgerna, egendomens svek och andra begärelser, särdeles skötesynderna inställa sig, när den gamle Adam försiktigt eller oväntat reser sitt huvud, då gäller det att vara på sin vakt, att vaka och bedja. Det nya andliga livet måste vinna åt sig en fåra, en form. Det måste utgestaltas till en kristen personlighet. Detta svåra och mödosamma arbete under Andens ledning har både en praktisk och en teoretisk sida."