En nära vän till Olof Gabriel Hedengren var prästmannen Petrus Magnus Elmblad från Stockholm. Han deltog i invigningen av Riseberga bönhus 1855 och kom året efter att bli Evangeliska fosterlandsstiftelsen förste ordförande. Han kom ofta bli gäst på Riseberga och uppbyggde då besökarna i bönhuset med sina goda predikningar.
Petrus Magnus, eller Per Magnus som han egentligen tilltalades, var ursprungligen smålänning. Född 1806 i Älmeboda, som son till hemmansägaren och nämndemannen Peter Persson och Maria Helena Nilsdotter. Tog efternamn efter hemsocknen, vars namn då stavades Elmeboda. Vid 12 års ålder började han på Växjö katedralskola och kom där med i en elevgrupp som kom att starta Sverige första nykterhetsförening. Bland grundarna märktes Peter Wieselgren, som med tiden blev en känd nykterhetskämpe. Föreningen inriktning hade en klar kristen kurs. Medlemmarna förband sig att dagligen förrätta gemensam bön och att uppmuntra varandra till fasthet i tro och Herrens kunskap. Förutom från spritdrycker skulle de avhålla sig från svordomar, kortspel, dans och andra tidsfördrivande nöjen. Därefter fortsatte Elmblad till Lunds universitet där han först kom att läsa filosofi, men sedan valde en teologisk utbildning.
Han kände stark för den då pietistiska väckelsen, som dock inte var gillad av skolan och domkapitlet. De tog alla tillfällen i akt att utmåla ”läsarna” som svärmare och läsarpräster höll man kort. Elmblad teg länge, men blev till sist öppet kritisk när såg svågerpolitik vid prästutnämningar. Därav kom han i onåd hos biskop Esaias Tegner i Växjö. Denne tvingades Elmblad att, efter klagomål från kyrkoherde Wetterskog i Jönköping, lämna en väckelseevangelisk verksamhet han påbörjat på orten. Istället förvisades han till en obetydlig tjänst i en församling i Värnamotrakten
Tjänstgöringen där blev dock kort då Elmblad snart begärde tjänstledigt. Betydelsefullt var dock att han här knöt kontakt med det småländska läseriets huvudgestalt; ”Mormor på Herrestad”, fru Emilia Petersen. I de småländska läsarkretsarna fann han hemkänsla och gemenskap mer än på andra håll.
Dock stod den dominerade hågen då till vidare studier. 31 år gammal läste han in en teologisk docentur i Köpenhamn och Lund. Blev vän med en läsarpräst som hette Henrik Cedergren, vars predikningar var schartauanskt färgade. Så när Elmblad kom till Stockholm 1840, hade han fått namn om sig att inte bara vara en »läsaremagister» utan också en schartauan. Elmblad blev först lärare vid Hillska skolan i Barnängen i Stockholm, sedan lektor och till sist rektor vid Stockholms gymnasium
Genom sin tjänst blev han en ledargestalt i den väckelsebetonade inriktningen i Stocksholm. Genom samarbete med metodistmissionären Georg Scott och C O Rosenius. 1847 startade Elmblad i egen regi tidningen ”Fridsbudbäraren” och blev dess redaktör. Han ville som namnet antyder medföra ett fridsbudskap, inte bara till ”de döpte hedningarna” utan också ett rättvisare samhälle”. I sin tidning tog han ofta upp fattigdomsproblemen i Sverige. Lösningen på dem såg han alltid i ett överlåtet kristet liv
Det var i den vevan han kom i kontakt med Olof Gabriel Hedengren, som inbjöd honom och Rosenius att 1855 inviga bönhuset på Riseberga. De båda herrarna kom snart fram till att de hade samma åsikter om det mesta. Däribland att bilda ett fritt samfund vid sidan om Statskyrkan. Vilket de också gjorde 1856 när de tillsammans med Rosenius startade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Elmblad blev vice ordförandem, några år senare ordförande.
Hedengren beskrev Petrus Magnus som en ”Apollos”, (se Apostlagärningarna 18), ”Vältalig, lärd i skrifterna och en brinnande evangelist. Han ägde förmåga att entusiasmera, hade ett evangeliskt tonfall som uppbyggde åhörarna. En känslornas man som förmådde gripa andra.”
Elmbad blev en omtyckt och naturlig ledare i det unga samfundet. Han arbetade mycket för bibelspridning i landet, inte minst genom Hedengrens kolportörer, deltog i bibliska översättningar och blev medlem i en rad olika kristna styrelser