Omvändelsen

I mitten av 1800-talet var det ont om präster i Närke med någon djupare förståelse för väckelsens budskap. I södra och norra Sverige hade starka väckelser gått fram under både 17 och 1800-talet, men inte i Mellansverige. Mycket tidstypiska är Peter Fjellstedts reflektioner i brev till Baselmissionssällskapet, daterat, den 11 november 1843. I brevet kommenterar han den andliga ställningen i Närke i följande ord: "Närke har hittills varit tämligen oberört av väckelsen, särskilt prästerskapet."  Många av den tidens präster var intresserade av bibelsällskap, nykterhetsrörelsen och folkupplysning. Men när det gällde själavården och den rent prästerliga verksamheten kunde han bara peka på några få. Så när väckelsen kom till Närke var kyrkans prästerskap i allmänhet inte på samma våglängd som väckelsens folk.

 

Likgiltig för kristendomen

Hedengren själv stod långt från en personlig kristen tro. Hans liv dominerades helt av jordiska intressen. Hovpredikanten Gustaf Emanuel Beskow säger i sina ”Lefnadsminnen” om Hedengren under de närmaste åren efter giftermålet, att »han var en lycklig familjefar, en kraftig och arbetsam lantbrukare och för många ett mönster. Men ännu kände han ej Herren”. I det stora hela var han nog under dessa år en i religiöst avseende tämligen likgiltig man. Han läste Wallins predikningar och for ibland till kyrkan.

Det hände dock att han ibland diskuterade andliga frågor med sockenprosten Magnus Morenius. Han tvivlade nämligen på flera av kristendomens huvudstycken. Både försoningen och rättfärdiggörelsen genom tron syntes honom stridande mot förnuftet. Han tyckte det var absurt att tillräkna sig en annans rättfärdighet, och att det inte fanns stöd i Nya Testamentet att Gud skulle fordra blod för att blidkas. En sådan dogmatik ansåg han bara var prästernas påfund. Hedengrens politiska åskådning var liberal och även hans religiösa tänkesätt färgades av liberalismens idéer.

Men han tog djupa intryck när en vän till honom, i en diskussion, invände att han hört en fängelsepredikant berätta, att "ingenting kunde ge frid åt livdömda brottslingar, som visste att de snart skulle ställas inför Guds rättvisa dom, som det glada budskapet, att Gud så älskat världen, att han utgivit sin ende Son till försoning för våra synder, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan hava evigt liv".

 

Katastroferna 1852

Det gick med Hedengren som med så många andra människor, att han först efter lidande och prövning på allvar började lyssna till Guds kallelse.

Under tiden 21 april till den 12 juli 1852 förlorade han fyra barn, tre söner och en dotter i strypsjuka. Det blev en dubbel chock för Hedengren som redan var tyngd av ekonomiska bekymmer. En släkting skrev att Hedengren "lär vara sjuk af sorg och ledsen vid sina många stora företag".

Lina Hedengren böjde sig emellertid stilla under det hårda slaget. Till sina föräldrar skrev hon efter de två äldstas död : "Det finnes en glädje som genombryter all sorg och det är vissheten, att de nu äro de sälla, så hemmastadda, det lilla änglaparet. Herren gifve oss nåd att så vara, tänka, känna och verka på denna jorden, att vi med sann visshet kan hoppas på återseendet. Herren gaf och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn".

Föräldrarna stod där lamslagna vid sina barns gravar. Och frågan kom till dem om vad ”Herren Gud vill säga oss med detta?"

I ett brev till Hedlund i november säger Hedengren, att "denna höst har verkligen varit förfärlig. Skillnaden mellan förr och nu känns bittrare än straxt efter de olyckliga tilldragelserna som gjort detta år till det förfärligaste i min lefnad". Han försökte trots allt hålla i trådarna på det stora godset och sköta affärerna, men hans initiativkraft var borta.

 

Sakta vände vinden

Vid slutet av året glimtade det i alla fall fram ett par ljuspunkter: skörden hade varit god, och i Örebro stod den nya teatern färdig till invigning, där en pjäs, skriven av Olof Gabriels svåger Johan Jolin, skulle uppföras till Hindersmässan i januari.

När julen kom var det i musiken de båda makarna hämtade tröst. Vid den nyrenoverade flygeln övade fru Lina upp sin tidigare skicklighet. Fram på nyåret skrev Hedengren i ett brev, att det som "något minskade den förkrossande tomheten var den härliga boken Onkel Torns stuga som vi läste på engelska och som gjorde oss större nöje än kanske något arbete i den genren."

Framåt våren 1853 började livet och verksamheten för Hedengren återgå i gamla spår. Inom jordbruksdriften inleddes nya försök och experiment, och när Hedengren med sina politiska meningsfränder samlades i Örebro, drack man en skål för "nyvaknande reformsträvanden. ”Med vårens inträdande har nytt hopp ingjutits i själen, och dess energi har återväckts, Gud vare lof", skrev Hedengren i slutet av maj.

Varje dag ägnade sig makarna åt ridsport och duschade efteråt med kallt vatten. Fram på sommaren begav de sig till Marstrand för att bada, först fru Hedengren och därefter maken, sedan han bevistat lantbruksmötet i Lidköping. Från Marstrand skrämdes de dock av koleraryktena, varför de hals över huvud begav sig hem.

 

Andlig nyorientering

Under tiden som vinden vände genomlevde Hedengren en andlig nyorientering. Första gången Hedengren i sina brev till Hedlund tog upp en religiös fråga var den 1 mars 1853, när han bad sin vän skaffa "Andaktsöfvningar och böner till enskilt bruk för tänkande och ömme Christne".  Men det var först den 12 februari 1854 han meddelade att "vad som på senare tid utgjort vår sysselsättning har varit prövande efter sanningen i religiösa ämnen, vartill den nya vackra provöversättningen af Nya Testamentet gav anledning".

 

Omvändelsen

En dag i början på är 1853 läste Hedengren i ortstidningen en annons om att bibelkommissionens provöversättning av Nya Testamentet utkommit och fanns till salu i Örebro boklådor. Han fäste sig vid annonsen och tänkte för sig själv, att kanhända den nya översättningen skulle kunna ge honom ett klarare ljus i Guds ord. Resan kom ske io samband med Hindersmässan, där Hedengren köpte den utkomna bibelboken. 

På hemresan satt han i sin vagn och läste Guds ord. Hans gamle kusk berättade sedan, hur hans husbonde, glömsk av tid och rum fördjupade sig i skriften. Det ord, som han särskilt kom att stanna inför var Romarbrevet 3:28. "Så hålla vi nu före, att människan varder rättfärdig av tron utan lagens gärningar."

Kunde han verkligen ta orden som de stod? frågade han sig själv. I sitt bryderi slog han upp parallellställena i Apostlagärningarna. 13:39 och Rom. 4:5. Ja, det var inget tvivel om den saken. Det stod precis samma ord också där: Rättfärdig av tron.  Inför detta upplevde Hedengren ett andligt genombrott.

Allt detta skedde, när vagnen passerade Ulvgryts stenar i Täby, en plats som Hedengren sedan ofta utpekade för sina vänner som ”ett Betel, där Herren uppenbarade sig för honom”.

 

Hedengren blev läsare

Nu blev det definitivt stopp med de religiösa diskussionerna.

Gamla andaktsböcker letades fram och värderades i den mån de framhöll ”talet om korset". Wallins predikningar dög inte längre till själaföda. Det behövdes stadigare kost. Anders Nohrborgs postilla ”Den fallna människans salighetsordning” studerades och han nya älsklingsförfattare blevm förutom bibeln, Johann Arndt och Carl Peter Hagberg. Men Hedengren fördjupade sig också i Luthers postilla och påverkades starkt av klassisk lutherdom.

Den liberale Hedengren blev snart särskilt förtjust i Paulus och hans kamp för frihet från den judiska träldomen och dess "torftiga stadgar”. Försoningstanken och läran om rättfärdiggörelsen genom tron kom för honom att bli det centrala i bibelns budskap.

Han skrev: "Jag lärde nu att i ordets och Andens ljus känna vad Paulus erfor, när han kallades sig den förnämsta bland syndare, men genom Herrens nåd kunde jag snart tillägga: ”Mig är barmhärtighet vederfaren, och i den tro jag då fann, vill jag både leva och dö.”

Allt tyder på Hedengren mot slutet av 1853 kommit alltmer till klarhet och fasthet i sin trosuppfattning. I breven till vännen Hedlund betonade Hedengren, att han i sitt sanningssökande inte förfallit åt främmande läror, att hans ”religiösa åsikter helt enkelt överstämma med vår statskyrkas grundsatser, i vilka varje barn uppfostras eller bör uppfostras”.

 

Kontakt med Rosenius

I den lutherska lärouppfattningen skulle Hedengren snart ytterligare stärkas. Sommaren 1854 kom han vid ett besök i Stockholm i kontakt med C. O. Rosenius och den så kallade ”nyevangeliska rörelsen”. Den troserfarenheten fyllde honom med ny entusiasm att för andra berätta vad han upplevt och funnit. 

Lina Sandell uppger att Hedengren efter den genomkämpade krisen "gick sin väg nästan ensam fram". Det hade inte "kommit honom i sinnet att förkunna Guds ord för sina medmänniskor eller ens bruka det bland sitt husfolk till gemensam uppbyggelse". Men vissa omständigheter ledde honom till det. Han och Lina hade under flera år bekymrat sig för det stigande superiet och omoralen bland flera anställda samt gårdens ungdom. Men med sin nya livsuppfattning hittade han lösningen på problemen. ”Guds ord ska hjälpa” sa han till sin hustru.

Från den stunden startade en stark iver hos honom att föra ut evangelium bland sina underlydande vid Riseberga och kringliggande socknar. Och liksom man förut varit van att lita på hans synpunkter i jordbruksfrågor, lyssnade man efter hans omvändelse lika villigt och gärna till hans åsikter i andliga ting.

 

----

Bearbetad text från böckerna ”Patron på Riseberga”, skriven av Gunnar Olén 1955, ”O.G. Hedengren och Risebergarörelsen” av Daniel Harbe 1966 samt "Ur väckelserörelsernas historia i Närke" av Carl Lönroth 1936

Gustaf Emanuel Beskow

(1834-1899)

Hovpredikant som tillhörde kretsen kring Carl Olof Rosenius.

Skrev om Hedengren i sina memoarer.

Sommaren 1853 for paret Hedengren till Marstrand för att bada och glömma sin sorg över fyra förlorade barn.

Magnus Morenius

(1811-1864)

Prost i Edsbergs församling.

Positiv och negativ till Hedengren.

Det var på Hindersmässan i Örebro som Hedengren fick tag i det Nya testamente som förändrade hans liv.

Provöversättningen av det NT som gav nytt ljus åt livet för Hedengren.

Vid Ulvgryts stenar i Täby fick Hedengren frid med Gud.