1860-talet var för Hedengrens vidkommande inte präglat av dramatiska händelser som det föregående, men det var fyllt till bredden av uppgifter och idog verksamhet. Livet på herrgården förflöt lugnt och i sparsamhetens tecken. Så hade beträffande de anställda gjorts inskränkningar. Vid jordbruket hade Hedengren måst sluta experimentera, och några investeringar här kunde han inte längre göra. Ledningen av jordbruksverksamheten kunde han med förtroende lägga i den pålitlige och företagsamme arbetsledaren Gustaf Jönssons händer. Den sistnämnde fick också ta hand om de många lantbrukselever som här fick sin utbildning.
Sedan Hedengren vid slutet av 1862 åter blivit ägare till hela godset, kände han sig mer oberoende. Två år senare bortarrenderade han samtliga utgårdar mot ett arrendebelopp av 6000 kronor per år. Ett nytt stamholländeri fick godset 1867. Det vid Riseberga tidigt anlagda mejeriet, det första i länet, blev en framgång för Hedengren. Till detta knöts 1864 en mejeriskola, en av de första i landet. Såväl smör- som osttillverkningen utvecklades. Från 1864 levererades smör varje tisdags- och fredagsmorgon till Vretstorps station för transport till Stockholm eller till Göteborg för export till England och Köpenhamn. Från bönderna i trakten köptes mjölk, smör och grädde, och mejeriet kunde 1869 leverera 500 skålpund smör i veckan. För ostframställningen fick mejeriet avsättning såväl i Stockholm som i England.
Täta resor
Medan godsägaren själv var ute på täta resor i allehanda jordbruksärenden fortgick arbetet på godset, och den duktiga fru Hedengren skötte korrespondens och affärer. Hedengren kallades till lantbruksmöten och kreatursutställningar på olika håll i landet som föredragshållare och prisdomare. I den senare funktionen blev han 1863 av regeringen sänd till den stora internationella lantbruksutställningen i Hamburg.
Ekonomiska bekymmer
Under sin rastlösa verksamhet var Hedengren ständigt tryckt och förföljd av ekonomiska bekymmer. Om han kunnat, skulle han velat sälja huvudgården för att sedan dra sig tillbaka till en lugnare tillvaro, men någon godtagbar spekulant uppenbarade sig inte. Å andra sidan kunde han inte tänka sig lämna släktgården. ”Våra hjärtan äro så fästade vid jorden, hvaraf vår lägre del är tagen, att vi behöfva gå igenom luttringseldar och bedrövelsens ugnar, innan vi på fullt allvar kunna fara efterdet ofvanefter är” heter det 1865.
Två år senare var han åter i stort betryck, och räknade då med ”4 år till ännu med hotande svårigheter”. Det var möjligt att Hedengren också led förluster genom borgenförbindelser. Sonen David Hedengren berättade att han kom ihåg ett tillfälle från sin barndom, då fadern vid underrättelsen om att en person som han gått i borgen för avlidit, utropade: ”Nu måste jag gå från hem och härd!”. 1869 började det ljusna något. Hedengren hade kommit igenom sina bekymmer genom ”flitig bön och betraktande af de tröstespråk, som i synnerhet Dvids psalmer erbjuda i så rikt mått”. Svårigheterna övervanns genom att en förmögen godsägare på en herrgård i grannsocknen trädde hjälpande emellan.
Tillflykt till bönhuset
Från vardagsmöda och ekonomiska bekymmer tog Hedengren sin tillflykt till verksamheten i sitt bönhus, där han och hans husfolk samlades med ”vännerna”. Här uppträdde han var söndagseftermiddag han var hemma. Inför stora folksamlingar predikade han ogärna, säger Sandell. ”Han ansåg sig blott kallad att, helst i sitt hem, i bondstugorna och skolsalarna, enfaldigt tala till sina medmänniskor om synd och nåd”. De söndagar nattvard firades, från 1861 i regel en söndag var månad, kom folk långväga ifrån och alla gästrum blev upptagna. Pingst och midsommar återkom stormötena. Om dessa högtider säger Hedengren 1861 att då var ”den stora allmänheten vidt och bredt häromkring van att höra Guds ords förkunnare från Stockholm”. De stora söndagsskolfesterna vid Riseberga, då söndagsskolbarn med sina lärare från socknarna närmast omkring vallfärdade dit bärande bärande på olika standar, torde ha förekommit redan på 1860-talet”.
Fler bönhus uppstår
På olika håll i Närke uppfördes av det stiftelsetrogna väckelsefolket under detta decennium missionshus, vilka Hedengren kallades att inviga. Så i Mullhyttan, Kvistbro 1861, Tomta i Vintrosa 1862, Lanna i Hardemo 1863, Stenkulla i Viby 1865 samt i Via i Hackvad 1868. När missionsföreningen i Askersund stad 1867 invigde sitt bönhus, var Hedengren också med. Att kampandan mot den andra stora väckelsefalangen i Närke, baptisterna, ännu fanns kvar, vittnade några ord, som han vid det tillfället fällde. Vid sitt framträdande där, bad han till Gud att han skulle ”styra så, att ingen som predikade ett falskt evangelium, måtte få komma in i missionhuset för att förvilla Kristi hjord”. Baptisterna hade dock trott sig finna att Hedengren vid denna tid blivit mera fridsam och försonligt stämd mot dem. Hans gamle antagonist Aron Andersson i Bullltorp, Viby, skrev 1868: ”-De lutherska vännerna visa sig ock mera kärleksfulla än de förr har gjort, detta är förhållandet både i Viby och Hardemo samt Edsberg. Jag har varit nära intill Riseberga och haft sammankomster och flera av Patrons tjänare voro med, och det var mycket uppmuntrande för mig att se att de gamla fördomarna har börjat lossa i sina fogar-”.
Sin trohet mot Stiftelsen visade Hedengren också genom att sluta sig till Örebro läns Ansgariiförening, när den bildades i Örebro 1865. Han valdes in i dess styrelse tillsammans med kyrkoherde A.P.Falk i Kumla, komminister Müntzing i Viby, H.J. Lundborg, nu vice pastor i Grythyttan, hans gamle vän och förtrogne.
Falk tjänade för kärleks skull
Doktor Falk i Kumla var inte för Hedengren någon ny bekantskap, de hade träffats då och då på Stiftelsens sammanträden i Stockholm. Mellan dem knöts vänskapsband som blev av betydelse för dem båda Falk kom till Riseberga och predikade på stormötena där, och Hedengren predikade i Kumla kyrka och vid sammankomster ute i byarna. Fast Falk inte gillade de enskilda nattvardsgångarna vid Riseberga, kom han ändå dit och officierade några gånger, när inte Hedengren kunde få tag på någon präst från annat håll. Doktor Falk utförde denna tjänst mot sin övertygelse ”för kärlekens skull”, för att inte hjorden kring Hedengren skulle skingras.
Mot slutet av 1860-talet torde Hedengren ha haft besök av en ung präst i Västerås stift, Anders Fernholm, tidigt ansluten till den rosenianska rörelsen och svåger med H.J. Lundborg. Enligt uppgift officierade han då och då i nattvardsföreningar. När Värmlands Ansgariiförening 1870 kallade honom att förestå missionsskolan i Kristinehamn och vara föreningens reseombud, måste man göra framställning till Kungl. Maj:t om tjänstledighet från hans prästtjänst i Västerås stift. Domkapitlet avstyrkte, men mot förmodan bifölls värmlänningarnas begäran tack vare Hedengren. Det var underförstått att Fernholm skulle ha möjlighet att betjäna nattvardsföreningar i Värmland och Närke, nu uppgående till närmare ett tiotal. Men Värmlands Ansgariiförening fick inte så mycken glädje av den unge begåvade och nitiske prästen, han gick snart över till baptisterna.
Text: KG Mattsson
------
Texten omredigerad från Daniel Harbes bok "O.G. Hedengren och Risebergarörelsen”, tryckt 1966.