Guds nåd till frälsning 

Huvudfåran i nyevangelismen var budskapet om Guds nåd till frälsning. Att räddningen från döden beror på vad Gud gjort för oss genom Jesus, inte vad vi själva klarat av eller presterat. Allt beror på Guds kärlek till människan. 

Betraktelsen är hämtad ur Carl Olof Rosenius andaktsbok”Betraktelser för hwar dag i året”, den 13 september;

 

"Af nåden ären I frälsta genom tron; och det icke af eder, Guds gåfwa är det. Eph. 2:8. 

Nåd är ett wigtigt hufwudord i salighetsläran; derföre må wi wäl betrakta det. Det tyckes wara mycket lätt att förstå, så länge det ännu blott gäller att tänka och tala derom; men så snart det gäller tillämpning, när wår ewiga salighet eller fördömelse beror deraf, då är intet ord swårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd. Läran om nåden är en wigtig del af läran om Gud. Men att rätt känna Gud uti hans nåd, det är ewinnerligt lif. 


Först är hela werlden i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den wara något sådant, som att Gud icke skall wara så nogräknad med menniskan, efter hon är swag och icke kan wara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar icke så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med hwilken den gamle ormen söfwer och bedrager hela werlden. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning uti hans domar. Men något annat lärer Skriften om Guds nåd. Något annat skall du lära wid Christi blodswettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan ock wid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som derwid öfwergick Guds egendomsfolk, då likwäl ingen fågel får falla till jorden Honom förutan. Guds nåd är icke eftergift eller flathet. Gud har wisserligen uti sitt hjerta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan icke utöfwas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom äro hans stols 
stadfästelse; nåd och sanning äro för hans ansigte." Ingen kan få Guds nåd utan i den fullkomligaste öfwerensstämmelse med hans rättfärdighet. Christus kan gråta öfwer Jerusalem, men kan icke frälsa det, då det icke will höra hans röst. 


Tala wi om Guds förlåtande nåd, hwarigenom menniskan upptages i hans förbund och wänskap, så måste wi alltid weta, att denna nåd aldrig gifwes utom Christus. Men är hon i Honom och eger allt, hwad Han för oss gjort och är, då är der ock en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta wänskap och kärlek. Ty likasom utom Christus gifwes ingen nåd, utan blott efter förtjenst, så gäller twärtom ingen gerning, ingen synd, ingen owärdighet hos dem, som äro i Christus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt afseende gerning och förtjenst. Detta är en mycket wigtig anmärkning, om man will förstå, hwad nåd är. Apostelen säger: Är det nu af nåd, så är det icke af gerningar annars wore nåd icke nåd. Är det ock af gärningarna, så är det nu icke nåd, annars wore gerning icke gerning." Och åter säger han: "Honom, som håller sig wid gerningarne warder lönen icke räknad af nåd, utan af pligt." Der blifwa nåd och pligt ställda emot hwarandra såsom motsatser. Och åter: "Af nåden ären I frälsta genom tron; och det icke af eder, Guds gåfwa är det; icke af gerningar, på det ingen skall berömma sig." Af alla sådana ställen märka wi, att nåd och gerningar, nåd och förtjenst, äro alldeles motsatta ting, så att det ena nödwändigt utesluter det andra. När det i Skriften läres, att menniskan warder rättfärdig och salig blott af nåd, så blifwa de, hwilka åtnjuta denna nåd, betraktade, såsom de der icke blott ingen rätt ega till denna gåfwa, utan twärtom såsom sådana, hwilka blott förtjent Guds straff och wrede och ännu, så länge de lefwa på jorden, ingenting annat förtjena, om Gud skulle handla efter wår förtjenst, emedan den fullkomliga rättfärdigheten kräfwer en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd. 

 

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det gäller blott läran derom; men när Gud besökt och wäckt en menniska ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndaförderfwet i själens innersta wäsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjertat alltid will den orätta wägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, hwilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en swår konst att förstå, det nåden är sådan, att allt detta förderf icke det minsta hindrar och rubbar den. Ty när lagen dock är skrifwen i menniskans wäsende, och Guds stora bewista nåd gör alla dess kraf så mycket mer billiga och wigtiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer owärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla menniskan i sömn och säkerhet, är det ock hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, hwartill han nu anwänder alla medel: först att beständigt uppwäcka den qwarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och idkeligen framhålla Guds helighet och wrede öfwer synden.

 

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en wisdom, som öfwergår allt menskligt förstånd. Måtte då Gud bewara hwarje christen från den försoffningen, hwarigenom han skall blifwa utlärd i detta ämne! — då likwäl alla sanna helgon alltid häruti förblifwit späda lärjungar, såsom wi wäl se uti all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, hwarom wi läsa i Davids psalmer och alla heligas historia. 


Pris dig, o Gud, som lärt mig 
Ditt råd att nu förstå, 
Och säker grund beskärt mig 
Att nu få hwila på: 

På nåden i ditt hjerta, 
Den Jesus bragt oss fram, 
Då Han för oss i smärta 
Blef död på korsets stam." 

 

"Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand." (Joh. 10:28)