Mötesordningarna i våra kyrkor följer ofta en ganska likartad följd. Men hur gick det till på gudstjänsterna i Riseberga bönhus, hade de annat innehåll?
Det finns ingen särskild dokumentation om hur samlingarna på Riseberga var upplagda, om de förde en särskild mötesordning. Man får läsa lite mellan raderna för att förstå strukturerna i mötena. Men man kan i alla fall ana att samlingarna var betydligt enklare tillställningar i jämförelse med Statskyrkans mycket invecklade och långa ritualer. Läsarna vände sig också från en kyrka vars gudstjänster mer fått formen av skådespel istället för tro och liv. Då Olof Gabriel Hedengren inte heller räknade sig som någon prästman som skulle upprätthålla en kyrklig mötesordning, när han 1853 började samla sitt husfolk till andakter, fick de därför ett mycket enkelt innehåll.
Högläsning och bön
Till börja får vi tro att mötena innehöll mest högläsning. Dels predikningar av dåtida kända prästers predikningar samt läsning av böner hämtade ur psalmböckerna. Det står omskrivet att ”patron på vardagarna brukade läsa någon av Franzéns morgon och aftonböner i psalmboken, fortsatte med en text ur Nya Testamentet och avslutade med ett stycke av den populära skriften Kom till Jesus!" På söndagarna läste han någon av Luthers eller Nohrborgs predikningar.
Andliga sånger
Men i takt med folktillströmningen började Hedengren känna sig allt friare, påhejad av den rest av läsare som kom från roparna i Kvistbro. Han slutade läsa innantill och började förklara bibeltexterna med egna ord. Även om Hedengren själv aldrig såg sig som någon prelat blev han ändå med all sin kunskap snabbt en stor förkunnare. Snart började man också sjunga gamla andliga sånger. Vilka dessa var kan vi bara ana, men det bör ha varit sådana i psalmboken som de själva kände sig uppbyggda av. Senare kom företrädare i rörelsen att skriva egna sånger. Mer därom i en senare artikel.
Långa möten
Snart räckte inte huslängorna på Riseberga till för allt folk som ville vara med. Sommaren 1854 fick man därför samlas utomhus, ofta i den gamla klosterruinen. Det var stora möten, där deltagarna kunde uppgå till tusen personer av den fattiga lantbefolkningen. Behovet av ett eget kapell blev alltmer påtaglig och pingsten 1855 kunde man inviga bönhuset. Med därtill en pampig orgel bekostad av Hedengren själv.
Gudstjänsterna hölls på söndagseftermiddagarna, men hur gudstjänstordningen i dessa möten var uppbyggda vet vi inte. Att de var långa det får vi tro, säkert både två och tre timmar långa. Folk hade ju också gått långt så man ville nog ha nytta och välsignelse för sin promenad. Det står om en gammal kvinna som ”gått hela fem mil, och några män åtta respektive 9,6 mil för att lyssna till gudstjänst i bönhuset, som innehöll utom bibelläsning endast sång och bön”.
Trots att Hedengren själv ansåg att bönhuset hade plats för 600 personer var det med all säkerhet trångt på mötena. Folk både satt och stod i bönhuset. Sommartid öppnades fönstret så att folk utanför kunde höra.
Mötesledare var tydligen inte Hedengren utan andra utsedda lämpliga personer. En besökare beskrev mötesledarna på följande vis; ”Några av de bäst begåvade männen bland folket leder sammankomsterna, öppna den efter sången med bön, läsa bibeltexten och uttala sina tankar och erfarenheter”.
Långa predikningar
Förutom Hedengren predikade även andra. Redan 1854 gav han Carl Otto Engström från Västergötland, mannen som uppmuntrat Hedengren att tala med egna ord, möjlighet att predika. Något som kritiserades skarpt av både länsman och socknens kyrkoherde. Men Hedengren lät sig inte avskräckas utan uppdrog ofta sina kolportörer att predika, liksom en ropare vid namn August Carlesson som under många år höll lekmannapredikningar i bönhuset.
Tidigt gavs även en lång rad lokala och rikskända ”väckta läsarpräster”, möjlighet att predika i bönhuset. Ännu tätare efter 1856 då rörelsen knöts allt tätare till det då nybildade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Predikningarna lär ha varit långa men så andligt engagerande att lyssnarna knappast behövde känna sig uttråkade. ”Alla var närvarande och lyssnade andäktigt” enligt ett vittne. Mer om förkunnarna och innehållet i deras predikningar kommer i en framtida artikel.
Nattvard och barndop
Snart nog ville läsarna på Riseberga ha frihet att både mötas och dela nattvarden med varandra utan att fråga Statskyrkan om lov. Tack vare de nyliberala krafterna, där Hedengren ingick, kom också både konventikelplakatet och sockenbandet snart att avskaffas. 1858 plakatet och 1860, den 8 januari kunde vännerna bilda nattvardsförening och hålla den första fria nattvardsgången i Sverige. En händelse som väckte stort uppseende över hela landet.
Nattvardsgångarna i Riseberga bönehus försiggick på samma sätt som i en församlingskyrka. Den officierande prästen, (alltid en väckt läsarpräst godkänd av Hedengren, någon lekman delade inte ut nattvarden i bönehuset så länge Hedengren levde), följde handboken och framträdde klädd i prästkappa. Psalmboken torde också ha använts. Före varje nattvardsgång hissades den isärtagbara altarrunden ned från vinden.
Enligt ett samtida vittne vilade det "en djup andakt över dessa nattvardsstunder. Det var fromma män och kvinnor ur folkets led som fyllde bänkarna och altarrunden vid dessa högtidsstunder. Man levde ännu i den första kärlekens vårtid. Och var gång Guds eller Kristi namn nämndes bugade sig männen och kvinnorna neg i enlighet med gammal kyrklig sedvänja".
Då och då förrättades barndop i samband med nattvardsgudstjänsterna och några gånger även kyrkotagning av mödrar. Familjerna var stora på den här tiden och tilloppet av barn säkert fler än antalet vuxna. Därför kom det från 1856 också att anordnas parallella söndagsskolmöten under gudstjänsterna. Se mer om detta under fliken Risebergarörelsen/Söndagsskolan.
Text: KG Mattsson
-----
Texten delvis hämtade från ”O. G. Hedengren och Risebergarörelsen”, skriven av Daniel Harbe 1966, "Patron på Riseberga", av Gunnar Olén, 1955, ”Det brinnande hjärtat” ur Risebergaboken 1931, av J. L. Saxon, ”Inre Missionens historia” 1896-1902 av E J Ekman samt ”Ur minnet och dagboken 1848-1898”, av Bernhard Wadström