Genom en kristelig och rätt ånger varder vårt leverne dageligen förbättrat och densamme gör människan skickelig till Guds rike och befordrar henne till det eviga livet.

Den rätta och sanna kristendomen består allena uti en ren tro, uti en oskrymtad kärlek och uti ett H. leverne. Men detta H. levernet kommer utav en sann bot och ruelse och utav vars och ens människas egen kännedom, så att en människa kan dageligen känna sig själv, det är sina egna bräck och fel, och med dem avstå såsom ock bättra sig och genom tron bliva delaktig utav Jesu Kristi rättfärdighet och helighet.

Skall nu detta alltså ske, så måste du, gode kristne, stå stadigt uti en rätt gudsfruktan (såsom lydige barn, underdånige och hörsamme undersåtar ägnar och böre) och icke göra efter din egen vilja och godtycke, evad som helst dig lyster och såsom köttet behagar och väl likar. S. Paulus säger.

"Jag haver makt till allt, men det är icke allt nyttigt. Jag haver makt, men ingen ting skall taga mig fången. Lika såsom ett barn som är uti sin faders hus, det får intet sin egen frihet, det får intet göra allt efter sin egen godtycke, utan det måste alltid frukta sig för fadren och med sina ögon se noga och flitigt till, huru det skall kunna något göra eller tala honom till behag."

Alltså måste ock en sann kristen och Guds den himmelska Fadrens barn bevara sina sinnen uti tukt och kristeliga seder, intet förutan en sann gudsfruktan tala eller göra. Det är, även såsom ett välupptuktat barn håller sig vackert (som sagt är) och skickeligen emot sin jordiske fader. Alltså skola ock vi, som hava kristeligt namn, fastmer framställa vårt tal och våra gämingar med stor fruktan och bävande uti största ödmjukhet till den evige och himmelske Fadren uti alla våre livsdagar.

Men si, meste parten ibland människorna begiva sig gemenligen till denna timliga fröjden förutan någon gudsfruktan, söla sig uti allahanda världslige välluster, bättra sig intet, hålla det intet att vara så gott att (tukta innerliga och utav allt hjärta, såsom hava alltid fröjd och vällust uti denna timliga världen. Guds rätta fruktan ar ett ursprung till mycken gudelighet och till stor vishet. Men genom den lättfärdige världens fröjder förlorar man den gudomliga visheten och allan gudsfruktan.

Genom dagelig ruelse och köttets dödande varder människan dageligen förnyad, såsom skrivit är: "Ändock vår utvärtes människa förgås, så varder ock den invärtes förnyad dag ifrån dag och förer med sig en andelig och himmelsk fröjd, vilken är outsäglig, god, nyttig och livlig, men tvärt om, världens fröjd föder framdeles utav sig en hjärtans bedrövelse, en förgiftig orm och bestialisk uti hjärtats ve och plåga."

Om så vore, att människan visste och kunde nu med sig dageligdags betrakta och överväga den outsägliga skadan, som omsider flyter utav denna världens fröjd och köttets vällust till hennes käre själ, i det att hon därigenom förlorar och bortmister den himmelska gåvan och eviga fröiden, då fruktade han sig visserligen därföre och svårliga förskräcktes dageligen och droge sig så småningom ifrån allahanda världslig förgängelig fröjd och glädje.

-------

Arndts predikan hämtad från boken "Vårt kristna arv, från Ansgar till våra dagar" av Per-Erik Lindorm