Ett intressant tidningsklipp har inkommit till föreningen. En personlig berättelse av en Ulla Edstam i Örebro, publicerad i Svenska Morgonbladet 24 december 1954.
Här berättade hon om hur det var att gå i söndagsskolan i Riseberga bönhus i slutet av 1870-talet. En del nyheter framkommer här, bland annat att man tydligen hade någon form av värmekälla i bönhuset under denna tid, och att missionsföreningen efter 1886 övergick till Helgelseförbundet.
Så här skrev Ulla:
”Ett av de första minnen jag har i livet är, då jag första gången var med i söndagsskolan vid Riseberga 1878-1879. Johannes Hedengren, en son till Olof Gabriel Hedengren, hade då övertagit ledningen av söndagsskolan efter sin mor änkefru Hedengren.
Populär barnledare
Johannes Hedengren var då helt ung. Han stod på golvet mitt framför oss och lärde oss sjunga: ”Det blir något i himlen för barnen att få” . Han sjöng första versen för oss ett par gånger, och vi började gnola efter. Det dröjde ej lång stund, förrän våra klara barnröster instämde fylligt och klart.
Söndagsskolan delades upp i klasser, ty vi voro många barn, med en lärare för varje klass. Hedengren ville man ju helst ha i klassen, där man satt, så som vi älskade och beundrade honom. De söndagar han ej kunde närvara, sörjde vi honom faktiskt.
För missionen lärde han oss att ha intresse genom att berätta om missionärernas arbete i Abbessinien (ett av Sveriges första missionsfält), läste upp brev därifrån m.m. En egen missionssparbössa hade vi; att i den lägga en slant för varje söndag var av stort intresse.
Mäktig högtidskänsla
Söndagsskolfesterna vid klosterruinen eller i bönhuset var upplevelser man aldrig glömmer. Ibland hände att några av oss syskon fick gå med mor till Riseberga bönhus på söndagseftermiddagarna för att övervara gudstjänsten, som vanligen började kl 3. Det var också rena högtidsstunder.
Som mitt hem, Boo som gården hette, var granne med Riseberga egendom, hade vi ej så lång väg att gå. Gick man genvägen genom vår egen, södra skog och sedan genom Risebergahagarna tog det bara c:a 20 minuter.
Någon gång hände, att man inte kom fram förrän första sången redan var börjad och man i ingångsdörren möttes av den kraftiga församlingssången, ledd av den stora kyrkorgelns fylliga toner. Jag glömmer aldrig hur man greps av en mäktig högtidskänsla. Ofta sjöngs psalm 50 i 1819 års psalmbok ”Förlossningen är vunnen, Guds son från evighet” samt 66 ”Se Jesus är ett tröstrikt namn”. Då jag som äldre hört dessa psalmer sjungas, har de alltid väckt till liv många kära minnen från barndomen och i samband med Riseberga. Änkefru Hedengren spelade alltid själv orgeln i bönhuset, så länge hon bodde i kvar på Riseberga. Både präster och lekmän predikade i bönhuset.
Rosenius galoscher
Min mor var ung och ogift under många år i tjänst hos Hedengrenska familjen. Detta var under Olof Gabriels Hedengrens tid. Hon berättade följande: Ibland hände att Rosenius från Stockholm talade i bönhuset. På den tiden var det ej så vanligt med galoscher utan ansågs av många som rena högfärden att använda sig av sådana. Som Rosenius använde galoscher, pratade en del gubbar och gummor sins emellan: ”Den där predikanten från Stockholm är allt bra nog högfärdig, som har sådana högfärdigheter på fötterna”.
Det fanns ett litet skolhus vid Riseberga som ägdes av missionsföreningen på platsen. Som bönhuset var byggt av sten och rätt stort, hölls vanligen mindre stormöten i skolhuset, då bönhuset var svårt att elda varmt.
Bönevecka hos torparna
Under böneveckan hölls s.k. stugemöten, ofta hos någon av torparna, som hörde under Riseberga. I mitt hem hölls rätt ofta bönemöten, ty vi hade vid Boo stora rum. Hedengren brukade då vanligtvis leda mötet. En gång vid ett sådant tillfälle kom han i sällskap med en löjtnant Herman Dillner. De voro båda två mycket unga. Dillner ett par och 20, Hedengren 25-26 år. Dillner var då i tjänst som löjtnant vid Sannahed, som var exercisplats.
Han samlade ihop knektar, husarer och beväringar till gudstjänst i en gammal loge. Mycket förföljelse fick han lida för sin gudsfruktan och sitt nit för själars frälsning både av överordnade och kamrater. Som äldre blev han ordförande i Soldatmissionen. Han avled för några år sedan som överste.
Riseberga var både under Olof Gabriel och Johannes Hedengrens tid ett kulturcentrum. Dit sökte sig både manlig och kvinnlig ungdom för utbildning. De manliga gick igenom lantbruksskolan, tvåårig skola, den första i Sverige. De kvinnliga utbildades till mejerskor.
Som får utan herde
På 1800-taletvar det både för lantbruk och bergsbruk dåliga tider. Därför hade också Hedengren stora ekonomiska bekymmer, ty Riseberga bar sig ej ekonomiskt. Han sålde därför egendomen och flyttade till Skeppsta, Södermanland. Att flytta från det färderneärvda och historiskt minnesrika Riseberga gick nog ej utan sorg och smärta.
Det andliga ljus, som i många år strålat ut från Riseberga, och varit till så stor välsignelse över hela Närke, ja långt över dess gränser, blev släckt. Ljusstaken blev tagen från sitt rum. Bönhuset stängdes. Det lilla skolhuset blev av missionsföreningen flyttat till Brännebacken. Missionsföreningen övergick till Helgelseförbundet, som nyligen börjat sin verksamhet.
Hedengren var ju ett föredöme för alla kristna, en ovanligt fin och nobel personlighet. Därför sörjdes han också av alla underhavande, hela traktens befolkning, och inte minst av oss, hans söndagsskolbarn. Vi blevo som får utan herde och hade ej längre något andligt fäste. Jag var då 14 år.
Om några år flyttade Hedengren till Skeppsta, kom åter till sin hembygd Närke, då han köpte Lanna egendom, Hidinge socken, där han fortsatte att predika och verka Guds ord.”
Text: Ulla Edstam
Fotnot
Funderingarna på vem ovanstående Ulla Edstam var, ledde vidare till en Gunnar Edstam i Örebro. Denne kunde i telefon berätta för mig att Ullas far, Gunnars farfars far, hette Per Johan Andersson som en tid varit ordförande i Riseberga nattvardsförening som startade 1860. Per Johan kom dit som lantbrukselev 1860 och blev efter två års utbildning Hedengrens arrendator för gården Bo i Knista. Han gifte sig med godsägarens kokerska Maja Cajsa Jonsdotter och Hedengren kom också att stå för deras bröllop. De fick 9 barn, vilka senare tog sig namnet Edstam. Ättlingarna spred sig ut över Närke, och några av dem blev engagerade i olika frikyrkor. Gunnar och hans närmaste är sedan många år medlemmar i Betlehemskyrkan i Örebro.
Karl-Gustaf Mattsson, Kumla