Den demokratiska utvecklingen i Sverige i mitten av 1800-talet gjorde att folk kunde börja resa mer. Risebergarörelsens folk ville ha en landsomfattande bibelväckelse i Sverige eftersom de ansåg att det fanns få troende i Svenska kyrkan, men miljoner döpta hedningar. Med den nya tryckfrihetsförordningen som kom 1810 så slapp man dessutom smuggla in pietistiska skrifter och så kallade ”kolportörer” kunde istället resa runt i landet och öppet sprida skrifter utan att myndigheterna kunde säga något. Det var fortfarande förbjudet enligt konventikelplakatet att anordna religiösa sammankomster utanför hemmet och kyrkan, men eftersom det inte var förbjudet med nykterhetsmöten, så slog man två flugor i en smäll och anordnade nykterhetsmöten där man propagerade för nykterhet, men även bad, läste Bibeln och sjöng psalmer. Ända sedan konventikelplakatets tid så har nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen gått hand i hand.

Sex kolportörer

Olof Gabriel Hedengren var tidigt eld och lågor för denna verksamhet och snart började han leta efter passande personer som skulle bli hans kolportörer. Redan före juni 1856 hade sex kolportörer ute i verksamhet inom länet. Dessa var lantbrukaren Otto Engström, bosatt i Tiveds socken i Västergötland, snickaren Carl Sigfrid Hedström från Mariestad men bosatt i Kumla, gjutaren Carl Johan Nyvall i Karlskoga, torparen Johannes Johansson på Rocksjömon i Undenäs, spiksmeden Abraham Rehnberg i Lerbäck och korpral A. G. Nord i Sköllersta. Dessa hör i varje fall till de första som nämns i Hedengrens brev. Hedengren fick även till stånd en biträdesförening, vilket innebar att ett tiotal personer hade lovat att bidra till denna evangelisationsverksamhet med tillsammans 1.000 riksdaler. Denna energi imponerade mycket på Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ledamöter, särskilt på Carl Olof Rosenius som i ett brev till vänner i Amerika uttryckt sin beundran för Hedengren och hans missionsiver.

Understödjarna

Men vilka som tillhörde den ekonomiskt stödjande "Biträdesföreningen", står inte att få. Gissningsvis kan man anta att det var någon av Hedengrens vänner som skymtar i några brev, nämligen godsägare Nils Gabriel Roth, förut arrendator på Riseberga, brukspatron Bengt von Hofsten i Valåsen, baron Gustaf Leijonhufvud på Göksholm, fröken Charlotte Lewenhaupt, Säbylund, friherre Robert Montgomery-Cederhielm på Segersjö, greve Fredrik Kalling på Myrö, bruksägare Henrik Dugge i Latorp, brukspatron Gustaf Emanuel at Geijerstam, Frösvidal, och brukspatron R. Ehrenborg i Bohr, Lindesberg. Av här nämnda personer var von Hofsten Hedengrens syssling och uppges ha fått andlig påverkan av hustrun och hennes släkt. Baron Leijonhufvud blev längre fram Fosterlandsstiftelsens provinsombud, liksom Ehrenborg, och stödde en av Hedengrens kolportörer. Ehrenborg var en tid även Stiftelsens expeditionsföreståndare. Montgomery-Cederhielm var på långt håll släkt med Hedengren och hade tagit emot en av kolportörerna på hans vandringar i Östernärke. Enligt vissa antydningar hos Wadström gästade herrarna Kalling, Dugge och af Geijerstam Riseberga under pingsthelgen 1856 då Rosenius predikade. Längre fram var Hedengren också på besök hos greve Kalling och predikade på hans gård Myrö.

Litteraturspridning

Riseberga blev nu en central, från vilken en ström av biblar och religiös litteratur nådde ut till länets alla delar. Hedengren prövade sina medhjälpare, och vann de hans förtroende ägnade han dem mycken faderlig välvilja. Stor åtgång första året hade Luthers Evangeliepostilla och Epistelpostilla, Pontoppidans Trosspegel och Katekes förutom massor av traktater och småskrifter. Hedengren hade också propagerat för spridande av Rosenius tidning Pietisten. Mot slutet av år 1856 började Bernhard Wadström utge tidningen Budbäraren, för vilken Hedengren inom ett halvår skaffade närmare 400 prenumeranter.

Rekommendationsbrev

På Riseberga utrustades kolportörerna med bokpackar och anvisningar om varthän i länet de skulle ställa färden. De första sex hade före Fosterlandsstiftelsens bildande rekommendationsbrev från Hedengren. Men när Stiftelsen övertog dem, fick de kolportörsbrev från dess styrelse. Enligt Stiftelsens instruktioner skulle en kolportör, när han kom till en socken, först uppsöka prästen och visa upp sitt brev, vilket sannolikt bör ha skett första tiden. Kolportörerna borde då och då, helst varje månad, till Stiftelsen avlåta rapport om arbetet, vilket inte var möjligt, då flera var obetydligt skrivkunniga.

Motstånd av prästerna

En del präster var starka motståndare till Hedengrens kolportörer. Det kan tyckas vara märkligt då de ju fick hjälp att sprida evangelium, men anledningarna var flera. Dels ansåg man att de hade monopol på tron, att kolportörerna olovandes påtog sig prästernas uppgifter. Detta menade man stod i strid med den Augsburgiska bekännelsens fjortonde artikel, som skrev; ”ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten”.  Dels tyckte prästerna att kolportörerna ofta sådde misstroende mot dem bland allmogen och på så sätt bidrog till att undergräva deras inflytande. Inte var de heller nöjd med de skrifter som utkolporterades, eftersom de inte alltid överensstämde med Statskyrkans bekännelse. 

Kolportörskola

Hedengren ansåg en särskild kolportörskola av behovet påkallad. En sådan hade också, Hedengren ovetande kommit till stånd i Stockholm genom Stockholms Traktatsällskap. Arvodet för de kolportörer, som helt ägnade sig åt uppgiften, kunde uppgå ända till 300 riksdaler per år, men de flesta hade arbete bredvid som huvudsaklig inkomstkälla och fick nöja sig med betydligt mindre belopp. Men dessa väckelsens redskap hade också till uppgift att uppträda som förkunnare, vilket skedde med större eller mindre framgång. Huvudsakligen blev det vittnesbörd om egna andliga erfarenheter.

Fick predika i bönhuset

Hedengrens kolportörer fick i Riseberga predika för Stiftelsens ledare, som kom ner från Stockholm och deltog i stormötena. Utan dessa medhjälpare hade risebergarörelsen inte nått den omfattning den fick. Några av de första kolportörerna tog Hedengren med sig till Stockholm och föreställde dem för Rosenius.

Hedengrens predikoresor

Hedengrens egen predikoverksamhet vid Riseberga och i hemsocknen var till en början inte alls framgångsrik. På nyåret 1855 skriver han, att han icke ännu kunnat "glädja sig ät något enda tillförlitligt exempel på verkligt troslif " hos sina åhörare. Nästa år heter det visserligen att "allt fler och fler, ej allenast bland de fattigare utan även bland den förmögnare allmogen börja lyssna till ordet som - framställes af mig på söndagarne" och att bönderna i Edsberg, t.o..m. nämndemännen, öppnar sina hus för sammankomster. Men Hedengren måste i början av 1857 konstatera att väckelsen vid Riseberga, där den först började, tycktes gå långsammare än på andra håll i länet. Många, som i början följde med, hade besvärat sig och gått tillbaka. Kort därefter heter det, att folket menade, att kolportörerna "icke besitta de kunskaper, att de tryggt kunna lita på deras ord".

I februari 1857 syntes Hedengren ha börjat resa ut i grannsocknarna och hålla möten, och följande månad skriver han, att han var "kallad att hålla föredrag i 12 kyrksocknar”. Han var nere i Lerbäck och talade under bar himmel till en grupp, som han uppskattade till ett tusental. I Kumla nya skola predikade han för 500 personer. Fram på våren konstaterade han att "det hätskaste motståndet gifvit vika på åtskilliga orter, som jag fått kallelsen att besöka, och gäller detta i synnerhet allmogen, hvilka hysa fördomar mot personer, som ej tillhöra herreklassen, hvilken de tilltro större kunskap i Guds ord". På hösten 1857 medverkade han i Lerbäck vid två stora samlingar. Här fick han nu kontakt med skolprästen G. W. Müntzing, den man, som snart intill Hedengren skulle bli stiftelsens centralgestalt i Närke.

Under 1858 syntes Hedengren, åtminstone av hans brev att döma, inte ha varit så intensiv i sin religiösa verksamhet som förut, detta inte minst på grund av ekonomiska svårigheter. Sommaren 1859 fick han Fosterlandsstiftelsens uppdrag att vara dess reseombudsman, ett förtroende som gladde honom mycket. Fram på hösten 1859 gjorde han en längre resa i Värmland och på våren 1860 en till Västmanland. Enligt en redogörelse för 1860 besökte Hedengren detta år 22 församlingar. ”Överallt blev han mottagen och skaror samlades. Konventikelplakatet ägde bestånd till 1858, men ingen hindrade Hedengren i hans predikoverksamhet.

Han var långt tidigare vida känd och omtalad som jordbruksreformator. Framgångarna fyllde honom ibland med inte litet av stolt självkänsla, "- folket börjar inse att det icke är godt att kämpa mot udden", skriver han hösten 1856. Mer än på närkesslätten vann han insteg i skogsbygden och i bergslagerna. "En hugsvalelse är det att komma ut åt Bergslagen, der folket är enfaldigare och ödmjukare och der hungern efter Ordet är serdeles stark", skriver han 1859.

De fattiga drogs först med i väckelsen

De utsända kolportörerna kunde inte påräkna samma ynnest från allmänheten som Hedengren själv fått röna. Första året syntes verksamheten varit koncentrerad till platser, där några av Hedengren personliga vänner var bosatta: Lindetrakten (brukspatron R. Ehrenborg på Bohr), Valåsen i Karlskoga (brukspatron B. von Hofsten) och Göksholm (baron G. Leijonhufvud) samt i någon mån till Säbylund (Fröken Charlotte Lewenhaupt). Hedengren tänkte sig från början att fem kolportörer skulle stationeras på olika håll i Örebro län och troligen avsåg han då platserna Karlskoga, Linde, Kumla, Lerbäck och Kvistbro.

Kolportörerna hade i regel den uppfattningen att det gick lättare att sprida andaktslitteratur och ordna konventiklar i Närke än i kringliggande landskap. Hedström fann 1856 i Lindestrakten ”mycken kallsinnighet och motvilja för Guds ord, så att det ej var möjligt att i hela byar få sälja ett enda exemplar af Nya Testamentet. I Kumla däremot hade Hedström samma år fått hålla sammankomster var som helst nästan utan undantag i byarna och det hos förmögnare bönder. I Kumla och Kvistbro hade Hedström "verkat betydliga väckelser"'. Engström som var verksam både i Västergötland och Närke, skrev 1860 att "i Nerike synes för närvarande vara ett större andligt lif och mera begär efter Guds ord än i Västergötland.

År 1857 klagade Hedengren att "här på orten finnes ingen enda af de s. k. ”bättre som söka Herren, och 1859 skriver han ”de som söka Herren äro ej rikt folk". I kolportörernas brev och rapporter lyser det igenom, att det i första hand var de fattiga, "småfolket"' de obesuttna, som lät sig dragas med in i väckelsen. Därefter kom så småningom bönderna med. Det var först mot slutet av 1859 Hedengren gjorde den iakttagelsen, att "för närvarande synes ordet mer än förr verka på de så kallade bildade klasserna".

Verksamheten avtar

Risebergaväckelsen och kolportörverksamheten kom under 1859 att minska, dels beroende på Hedengrens försämrade ekonomi, dels på att flera av understödjarna slutade ge bidrag till kolportörsarvoden. Våren 1859 konstaterade han med svårmod att "vi ej kunna få något tillsammans af förmögnare bröder. Sedan jag på ett eller annat sätt fått afslag eller rönt motvilja för dessa bidrag, har jag ej trott, att man borde 'gå utom familjen' att hämta sådana bidrag -". Tiderna hade blivit svåra och penningknappheten stor. Kolportörerna blev inte av med sina böcker och Hedengren råkade i stor skuld till Stiftelsens förlag. Men flera av kolportörerna arbetade ändå vidare mot litet ,eller inget arvode alls.

Text: KG Mattsson

Källor

”Patron på Riseberga”, skriven av Gunnar Olén 1955

”O.G. Hedengren och Risebergarörelsen” av Daniel Harbe 1966.

”Svenska kyrkans historia efter reformationen” av Carl Alfred Cornelius