Man får ofta det intrycket att väckelsens pionjärer brände sitt ljus i båda ändarna. Men de hade inget annat val. Väckelsens vindar blåste med makt. Överallt samlades folk i stora skaror kring väckelsens budskap. Det var en förunderlig hunger efter Guds ord i de dagarna. Samtidigt var det ont om predikanter. Den som var villiga att gå ut och förkunna Guds ord blev överhopade av bön om predikohjälp. Rosenius dog i sina bästa år bara 52 år gammal, och Hedengren blev inte mer än 58 år gammal. Dödsbudet kom helt oväntat genom en stroke när han stod mitt uppe i sin betydande verksamhet, med händerna fulla av arbete. Familjeidyllen i Risebergahemmet skulle skakas i grund, när husfadern en dag hastigt och utan förvarning rycktes bort från de sina.

Predikade om den yttersta tiden

Hedengren, som en stor del av året 1870 vistats i Stockholm, hade på hösten kommit hem till Riseberga och gladde sig mycket över gemenskapen med familjen under den stundande julhelgen. Andra söndagen i advent, den 4 december, höll Hedengren sin sista predikan vid eftermiddagsgudstjänsten i Riseberga. Texten var den gången hämtad från söndagens evangelium i Luk. 21:25-36, och predikan handlade om de yttersta tiderna. Särskilt underströk talaren Jesu ord: ”Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning”. Det blev stor rörelse bland de samlade i bönhuset vid dessa ord. Både han själv som de andra kände sig starkt gripna. Det var som att han anade, att hans tid inte skulle bli så lång därefter. Som avslutning spelade han själv på den vackra piporgeln och sjöng de tre sista verserna av Elle Andersdatters psalm "I hoppet sig min frälsta själ förnöjer". Sista strofen lyder:

O Jesu Kristi, kom dock snart,
om det dig så behagar.
Jag gläder mig åt tidens fart
och mödans flydda dagar,
ty med var dag, som går, jag vet
att du mig till din härligbet
allt närmare ledsagar.

De sista dagarna

Under de båda sista levnadsdagarna var det evighetsfrågorna som sysselsatte hans tankar. På söndagskvällen var han tillsammans med de sina i den förtroliga familjekretsen. Och den aftonen blev för dem alla en outplånlig stund, som de efteråt ofta påminde sig. Han samtalade med sin fru om den stora förmån som kommit honom till del att få förkunna Guds ord i hemmet och i de för honom så kära stunderna i bönhuset. Hans äldsta dotter spelade på pianot sånger utan ord av Mendelsohn. Han tog också de två minsta barnen och satte dem på sitt knä och talade med dem om den gode herden. "Veten I, mina älskade små, att det är så roligt att vara Guds barn." Han gladde sig som ett barn över den stundande julhelgen och talade om, hur skönt det skulle bli att få hem de stora barnen från skolan i Örebro.

På måndagen var han strängt sysselsatt hela dagen med en omfattande korrespondens. Hela dagen fördrevs vid skrivbordet. Bland annat skrev han brev till flera vänner med maningsord att vara redo när Herren kommer. En av vännerna fick brevet efter att tidningarna haft notis om dödsfallet. Och han skriver: "Jag tog dessa maningsord som ett från min Gud särskilt uttalat giv akt!"

Mot kvällen klagade Hedengren över tyngd i huvudet. Han antog att det var en följd av det ansträngande skrivarbetet, varför han gick ut för att få sig lite motion i friska luften. Han inspekterade ett nyss utfört reparationsarbete i ladugården och tog sedan emot en resande från Göteborg och avslutade en affärsuppgörelse med denne. Därefter genomgicks posten, då han särskilt studerade tidningarna med färska nyheter från det pågående fransk-tyska kriget. Efter vanan läste han högt för familjen. Men illamåendet ville inte gå över och huvudvärken tilltog. Efter kvällsmaten samlades familjen och husfolket till den sedvanliga aftonandakten.

Husfadern bad allra först en fri bön och läste sedan en betraktelse ur Luthers skrifter. Efter läsningen böjde hela församlingen knä och familjefadern bad ännu en gång med stort allvar och innerlighet för alla de sina, både närvarande och frånvarande och slutade med Amen. Och så fortsatte han att särskilt för den stundande natten be om Herrens nådefulla beskydd. I sina böner medtog han också sitt husfolk, alla sina underlydande, konung och fosterland och uttalade än en gång ett kraftfullt Amen.

Sedan de närvarande lämnat rummet, såg hans fru, att han såg klen och sjuk ut. Hustrun frågade om han inte ville gå ut på en promenad för att se om det kunde hjälpa. Efter blott några steg beklagade han sig dock över trötthet och yrsel och återvände till hemmet, där han inom kort drabbades av ett slaganfall och miste talförmågan. Eftersänd läkare fann honom sittande på soffan i salen. Sedan han förts upp till sängkammaren och intagit sängläge var han ännu en stund vid full sans. Han hördes framviska några bönesuckar. Hans hustru frågade honom, om hans själ nu vilade trygg hos Jesus. Men han kunde inte uppfatta frågan, ännu mindre ge något svar på den. Vid femtiden på morgonen den 6 december utandades han sin sista suck. Det sista hörbara ordet var ett kraftigt Amen.

Sorgen över det oväntade dödsfallet var stor och allmän. Hustru och barn sörjde förlusten av en god make och far. Och de talrika läsarna och vännerna bland höga och låga sörjde sin andlige fader, som oförtrutet genom ord och exempel visat dem den rätta vägen.

Många på begravningen

Begravningen ägde rum i Edsbergs kyrka, fredagen den 16 december. Tillslutningen var stor och deltagandet  allmänt. Kistan ställdes på bår i bönhuset. Och där höll prosten A. P. Falck en gripande dödsbetraktelse. Kistlocket var avlyftat, så att alla de närvarande kunde få se en sista skymt av den bortgångne andlige märkesmannen. Ansiktsdragen hade inte förändrats särskilt mycket. Det vilade ett förandligat uttryck av stilla frid över honom. Mer än en begravningsgäst viskade till sin granne: "Han kan inte vara död.", och några måste känna efter, innan de kunde tro det.

Sedan kistlocket påskruvats satte sig en väldig procession i rörelse mot Edsbergs kyrka. Utom de närmast sörjande och vännerna märktes i sorgetåget alla husets tjänare och godsets underlydande, samt en stor skara från när och fjärran. Kistan bars av åtta av Hedengrens torpare och arrendatorer, vilka han räknat som sina förtroligaste vänner och bröder i Herren. Vid framkomsten till kyrkan förrättades jordfästningen av kyrkoherde F. T. Hagberg. Och vid nedsättningen i familjegraven talade lektor P. M. Elmblad några kraftiga trosstärkande ord.

Hedengrens familjegrav på Edsbergs kyrkogård

Utförliga minnesrunor

Hedengrens bortgång omnämndes i utförliga minnesrunor i så gott som hela svenska pressen, och i ett stort antal tidningar och tidskrifter hyllades hans minne. Nerikes Allehandas redaktör Arvid Gumaelius skrev: "Vårt land och vår ort har nu ett varmt hjärta, en god förmåga, en aktningsvärd medborgare mindre. Och det är en stor förlust."

Vid Örebro läns Hushållningssällskaps första sammanträde 1871 prisades "den rastlöse, viljekraftige och mångsidige mannens verksamhet", och Hedengren nämndes som "Örebro läns främste jordbrukare". Sex år senare lät nämnda sällskap till hans minne prägla en guldmedalj, vilken på ena sidan upptog Hedengrens bröstbild och på den andra ett rikt vetefält, i vars bakgrund synes Riseberga klosterruin. Medaljens inskrift lydde: "Odlarens skördar vårda hans minne." Den överlämnades till fru Hedengren av sällskapets ordförande Nils Gabriel Djurklou.

I Evangeliska Fosterlandsstiftelsens årsredogörelse för 1870 omnämndes Hedengren tillsammans med hans samma år bortgångne vän greve Adolf Stackelberg "de voro säkerligen väl kända och kära för hvarje swenskt hjerta, som älskar Ordet. De voro bland de icke rnånga, som Herren kallar bland de wisa, mäktiga och ädlingar (1 Kor. l;26), de voro intill slutet oförtröttade i det medarbete, hvartill de kallades redan samtidigt med Stiftelsens grundläggning”. Hedengrens helhjärtade uppslutning i de föraktade och förföljda läsarnas led är ett gott föredöme. Och hans energiska andefyllda verksamhet kom utan tvivel bära en rik skörd för evigheten.

Text: KG Mattsson 

------

Bearbetad text från böckerna ”Patron på Riseberga”, skriven av Gunnar Olén 1955 och ”O.G. Hedengren och Risebergarörelsen” av Daniel Harbe 1966.

                                                                             Edsbergs kyrka