Risebergarörelsen betonade vikten av en individuell, genomgripande omvändelse. Egot och den yttre religiösa självgodheten skulle bortdrivas och ersättas av en underordnad, nära relation till Gud.
Vi låter Carl Olof Rosenius lägga ut texten, hämtad från hans andaktsbok ”Betraktelser för hwar dag i året”, denna gång den 11 maj
"Hwad fattas mig ännu? Matth. 19:20.
Mången är religiös, utan att ens wara wäckt, mycket mindre en christen. Mången är wäckt och på wisst sätt omwänd — nemligen wänd från werldens wanliga fria, gudlösa wäsende till en allwarsam gudaktighetsöfning — men är likwäl ingen rätt christen, d.ä. en i Christus frigjord och salig menniska.
Falsk tro
Mången tror och bekänner äfwen Christus wara wår rättfärdighet, wisdom, helgelse och förlossning, emedan han wet, att Christus skall wara allt detta, samt att man så skall tro och bekänna för att wara en fullständig christen, men midt under den tron och bekännelsen har hjertat i tysthet sin tröst och lit i något annat, såsom i bättringens allwar, i ånger, bön och kamp; ty då dessa äro, som de böra, då är man så tröstad och troende — i Christus? — men om dessa brista, kan man icke tröstas med endast Christus, då betyder Han intet. Der är då en smygande egenrättfärdighetsorm, en falsk tro, emedan den icke werkligen i Christus har sin tröst, sin hela tröst. Såsom ett skönt och träffande uttryck af dessa sanningar läsa wi uti 1 Kon. 19:11—13 följande: "Och si, Herren gick der framom och ett stort, starkt wäder, som bröt berg och sönderbråkade hällar inför Herren; men icke war Herren i wädret. Efter wädret kom en jordbäfning; men icke war Herren i jordbäfningen. Och efter jordbäfningen kom en eld; men icke war Herren i elden. Och efter elden kom ett ljud af ett sakta wäder. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansigte med sin mantel och gick ut och steg i dörren af kulan."
En inre förändring
I denna majestätiska underbild såg profeten icke blott en målning och uttydning af sin egen ledning utan ock af Guds allmänna hushållningssätt inom nåderiket på jorden. Stormen, jordbäfningen och elden utgjorde nemligen en träffande målning af lagen, dess tid och dess werkningar; då deremot ljudet af det sakta wädret rätt wackert afbildar evangelium och dess tid — först i stort och i det yttre, föreställande gamla och nya testamentets olika tider och regeringssätt, och sedan i smått, i det enskilda inre hos hwar och en, der äfwen alltid en gammaltestamentisk tid med dess lagar, twång, mångoffertjenst och wäntan föregår Christi ankomst och nådefulla uppenbarelse — en gammaltestamentisk tid, som hos den ena är längre, hos den andra kortare.
Jordbävning
Hos mången själ uppkommer nemligen ett slags stormwäder af andliga upptäckter, insigter, föresatser, andliga ord och företag, så att han äfwen sjelf börjar i Herrens namn storma på andra, börjar "bryta berg och sönderbråka hällar inför Herren", och der är mycken mening, men föga sinne och sans, föga egen erfarenhet; han är sjelf icke ens werkligen uppwäckt, ty han har mycken tröst i sig sjelf och stora förhoppningar på sin bättrings framgång. Der är blott wäder, stort, starkt wäder; "men icke war Herren i wädret." Men widare. Det kommer längre med honom. Han blir werkligen uppwäckt, der blir i hans inre en jordbäfning, der blir en hjertbäfning, han får se, att han med all sin storm icke sjelf werkligen är och gör, hwad ordet innehåller — han förskräckes, han griper sig allwarligt an att nu göra och blifva, hwad han bör, men det blir icke af, der är ingen kraft, der är blott jordbäfningens förstörelse, "ty Herren war icke i jordbäfningen". Twärtom blir det wärre och wärre, ty "af budordet får synden lif och uppwäcker i honom all begärelse" och blir wäldigare än förut. Häraf uppkommer en eld, en pinande ångesteld, samt en brinnande ansträngningseld, men allt lika förgäfwes. Ty "icke war Herren i elden". Nu faller modet, alla försök äro fruktlösa, alla förhoppningar äro felslagna, allt är förloradt, och nu börjar det ämnet, som brann, blifwa förtärdt, nemligen det egenrättfärdiga jag, jag måste, jag skall, jag borde ju! Och jag wardt död, säger Paulus.
Intim med Herren
Och si nu, nu kommer det sakta wädrets ljud, evangelii hugswalande, fridgifwande och saliggörande röst wäl till pass för det förtwiflade hjertat; nu smakar det godt att höra om en alldeles oförskylld nåd öfwer det alldeles förtappade, i sitt blod liggande menniskobarnet nu, då all tröst war ute, nu om någonsin, får den rätta trösten rum i hjertat; nu stilla sig de stormande tankarna, qwalen och begärelserna. Der är nu nytt lif, fröjd, frid, kärlek, enfald, förtrolighet med Herren, milda ögon, glada ord, nya andliga krafter — der är nu Herren, der skyler man sitt ansigte i salig blygsel öfwer en så oförwäntad hjelp, en så oförskylld nåd, och säger: Detta tänkte jag wäl aldrig, det förstod jag icke, att det skulle gå denna wäg, att jag skulle af idel nåd få nåd, då jag war som allraowärdigast. Eller förstummas man i salig skam öfwer den stora nåden, såsom det står i Hes. 16: "Du skall tänka derpå och skämmas och för skam skull icke djerfwas upplåta din mun, när jag warder dig förlåtande allt, det du har gjort, säger Herren."
Underordna sig Gud
Dä Elia wid det sakta wädrets ljud förnam Herrens närwaro, då "skylde han sitt ansigte med sin mantel och steg i dörren af kulan", liksom för att uttrycka sitt för Herrens wilja undergifna: "Tala Herre, ty din tjenare hörer till!" Nu först är man en christen och skicklig att föra det nya testamentets embete, icke bokstafwens utan Andens; nu är ock den stummes tunga lös till att lofsjunga, till att rätt bekänna Christus, hwilken ordning äfwen David uttrycker: "Jag tror, derföre talar jag, men jag warder swårligen plågad."
Fattas något, du wet ej hwad, Fly till Jesus blott!
Om du än ej förstår dig sjelf, Han förstår dig godt,
Han som gåfwor för alla fått, Han din Goel ock blifwit;
Men om du ej Honom har, så har du icke lifwet.
Text: KG Mattsson