Rosenius teologi viktig för Risbergarörelsen

Carl Olof Rosenius var en svensk väckelsepredikant som hade stort inflytande på Sveriges religiösa utveckling under 1800-talet. Inte minst för Olof Gabriel Hedengren och Risebergaväckelsen. Rosenius värnande av personligt engagemang i troslivet och lutherska tankar påverkade inte bara den frikyrkliga verksamheten, som han i främsta ledet var med om att skapa, utan också den andliga förkunnelsen.

Rosenius första möte med Olof Gabriel Hedengren skedde i början av juni 1854 i Stockholm. De kom då att samtala om barndopet eftersom Hedengren vid den tiden var dragen åt det baptistiska vuxendopet. Det slutade med att Rosenius så helt övertygade Hedengren om barndopets riktighet, att Olof Gabriel därefter blev en hängiven motståndare till baptismen.

 

Två av EFS grundare

De båda männen blev goda vänner och kom flera gånger att träffa varandra. Pingsthelgen 1856 predikade Rosenius på flera stormöten i Riseberga bönhus, liksom i Örebro och Viby kyrkor. Rosenius samlade under helgen ”trenne fullproppade kyrkor och beredde Hedengren en herrlig och njutningsfull tid.” Den 6 till 7 juni samma år kom Hedengren också att medverka till bildandet av Evangeliska fosterlandstiftelsen. Han valdes in i en kommitté som utarbetade stadgar för den nya organisationen, och blev ett av dess första provinsombud. Troligen kom Hedengren i viss mån att medverka till att Stiftelsen fick det namn den har. Det var i alla fall den nyevangeliska förkunnelse Rosenius stod för som predikades på Riseberga, och under många år kom godset att kallas ”EFS högborg i Närke”

 

Rosenius teologi enligt Hofgren

Under fliken ”I Hedengrens anda” kommer vi att ta upp lite av den förkunnelse som predikades på Riseberga. För att bättre förstå vad Rosenius predikade om låter vi Allan Hofgren, EFS tidigare förlagschef, här berätta om Rosenius teologi:

Rosenius teologi präglades av Martin Luther, herrnhutismen och nyläseriet: Luther från 1500-talet, herrnhutismen från 1700-talet och nyläseriet från 1800-talet. Hos Luther hämtade Rosenius sin syn på rättfärdiggörelsen, hos herrnhutismen, en väckelserörelse från Tyskland, betoningen på Jesu blod och hans död på korset, och hos nyläseriet en ny betoning på Luther och herrnhutismen.

Man har karakteriserat Rosenius teologi med fyra ord: "Kom som du är!" Det behövs ingen lång nådens ordning, omvändelsen kan ske momentant. Man kan på annat sätt uttrycka grundpelarna i Rosenius teologi:
* Bibeln som Guds ord * Försoningen i Jesus Kristus * Nåden och rättfärdiggörelsen
Viktigt var för Rosenius att poängtera att Jesus tog på sig all världens skuld, led straffet i syndarens ställe, "köpte vår salighet med värdet av sitt blod". Rättfärdiggörelsen går till så att människan, när hon av nåd tar emot syndernas förlåtelse, blir förklarad rättfärdig för Jesu skull. Jesus Kristus som ställföreträdare är ett tröstens ord till en botfärdig syndare.

I en av sina sånger skriver Rosenius: "O vilka under helgonen äro: Leva i salighet, sucka så tungt." Detta är Rosenius sätt att uttrycka den teologiska satsen: på en gång syndare och rättfärdig. Helt och hållet rättfärdig i Kristus, men på jorden fortfarande en som syndar. Ingen kristen är i praktiken syndfri, men all synd kan förlåtas.

När det gäller den aktiva helgelsen, betonar Rosenius den inte så starkt. Han var rädd för egenrättfärdighet, men manar till ett heligt och rent liv och stryker gärna under förmaningarna i Nya testamentet.”

 

Överkurs

Rosenius teologi enligt Nygren

Även Tomas Nygrens, lärare vid Johannelunds teologiska högskola, ger sin syn på Rosenius teologi:

”Ett sätt att beskriva Rosenius teologi är att beskriva den som en nyfödelsens teologi. Det innebär att det man kallar för "rättfärdiggörelsens partialaspekt" blir viktig: Något sker i människans hjärta samtidigt som hon förklaras rättfärdig för Jesu Kristi skull. Hon får ett nytt liv, en ny vilja. Nyfödelsen är alltså en reell händelse som placerar människan i en ny situation med nya relationer. Gudsavbilden börjar återskapas. Förutsättningen för att detta skall kunna ske är att Kristus genom inkarnationen kommit människan oändligt nära, och genom försoningen betalat för människans hela skuld. Dock innebär den nya situationen inte att det gamla är försvunnit. Det nya bryter fram i det gamla. Därför är tillvaron tvetydig, paradoxal. Förnuftet och känslan kan inte se den nya situationen. Den kan bara ses med trons ögon.

Rosenius betonar här den enskildes personliga kamp. Eftersom fallet en gång i tiden var individuellt, måste återupprättelsen av människan också ske individuellt. Den sker genom Guds ords tilltal till den enskilde, som lag som avslöjar det gamla och som evangelium som både uppenbarar det nya och skapar det. Evangeliets nya situation innebär inte bara att människan är förklarad rättfärdig inför Gud utan också en inre nyfödelse. En gudsavbild, som är avsedd att bli allt tydligare, skapas i människan. Här talar Rosenius om trons yttre kännetecken som bör visa sig.

Men tvetydigheten gör det omöjligt att vara för tvärsäker. (Rosenius driver därför egentligen inte de yttre kännetecknen annat än som en slags "avslöjande lag" som driver människan till Kristus.) Tvetydigheten finns i människan själv. Denna tvetydighet kommer att bestå till domens dag. Den kristne hänvisas därför till tron! Här kommer anfäktelsen (= brottningen, tvivlet) in. Den hindrar från den farliga entydigheten. Entydigheten innebär att människan bygger åt sig själv och inte förtröstar på Kristus. Anfäktelsen lär människan tvetydigheten i praktiken:

En kristen har - det hon inte har! Hon är - det hon inte är! Hon vill - det hon inte vill!

När nu situationen är paradoxal/tvetydig kan inte teologin framställas entydigt om den skall rymma verkligheten. Tvetydigheten pekar här mot "Gud, den underlige" - som Rosenius gärna kallar Gud. Den pånyttfödda människan beskrivs som "den underlige". Teologin som ska beskriva det motsägelsefulla kallas "underlig". Dess klarhet och entydighet får bestå i att påvisa tvetydigheten, och avvisa illusioner av klarhet. Entydigheten hör evigheten till. Teologin blir en pilgrimsteologi.

Livets spänningar, kristenlivets tvetydighet driver människan till Kristus på korset. De driver med andra ord människan till Guds storhet /underlighet! Detta gör att en anfäktad kristen kan se sina problem som Guds bearbetning! Dimridåerna i livet avslöjas som Guds verktyg för att skapa tro och hopp (eftersom de driver till Kristus). Rosenius har alltså centralt i sin teologi formulerat en egen version av det som kallas "korsets teologi" hos Luther.”

 

Talande psalm

En av Rosenius psalmer sammanfattar på ett utmärkt sätt hans teologi:

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala! Glömmer du alldeles bort vad du har: Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap. Ännu han lever, densamme han var.
Gud är i Kristus ännu din Fader, Sonen är ännu din Broder, som dog, trofaste Anden ännu vid handen städse dig leder. Är detta ej nog?
O vilka under helgonen äro: leva i salighet sucka så tungt, äro så höga, se det så föga, bo i Guds borg, men ha sällan det lungt.
Vandra i trone, se honom icke, detta är regeln, det bliver därvid. Korta minuter känslan åtnjuter vad vi i sanning dock äga all tid.
Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta, glöm inte alldeles bort vad du har. Även den timma tätaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar.

(Svensk psalm 572:1-5)

 

---------

Hofgren och Nygrens texter hämtade från http://www.kristnet.org/rosenius/teologi

Carl Olof Rosenius kom att bli andlig ledare både för Hedengren, Risebergarörelsen och hela den svenska väckelserörelsen.