För några år sedan var jag i Sunne för att skriva en artikel om Västanå teater. De spelade då en pjäs som hette ”Lomjangutten”. Den handlade om livet i finnskogarna och en finne som var väldigt duktig på att spela fiol. Döm om min förvåning när jag några år senare upptäckte att han var släkt med mig. Han var ättling till en finne vid namn Per Mattson Ikoinen.

Släkten Ikoinen kom från Finland 1595. På flykt från krig och lockad hit av den svenske kungen Karl IX. Han erbjöd dem 10 års skattefritt om de kunde uppodla hans hertigdöme Värmland. Då rena vildmarken. De enda som klarade denna svåra uppgift var finnarna för de kunde nämligen svedjebruka. Ett särskilt odlingsätt som innebär att man brände ner en del av skogen och besådde den brända marken med säd. Ett mycket besvärligt arbete, men framgångsrikt då det gav goda skördar. De bosatte sig långt uppe i Värmlands tassemarker och byggde där en gård som de kallade för Långtjärn. Jag har varit där en gång och det var inte lätt att komma dit. Bilen skumpade fram över stock och sten.

Den första nybyggaren hette Matts Eriksson Ikoinen och fick tillsammans med sin hustru Kerstin en mängd barn. De i sin tur fick ännu fler och en bit in på 1800-talet var de så gott som oräkneliga  Ingen släktforskare har kunnat reda ut dem. Men släktnamnet Ikoinen klingar på ett särskilt sätt för mig. Lomjansgutten levde 1816-1975 och roade tydligen många med både fiol och ett vackert durspel. Idag ligger han begravd på Gräsmarks kyrkogård. Under en minst sagt märklig gravsten, se höger