Herren är min herde
Jag älskar att orientera. Lufsa fram genom skogen och leta reda på kontroller. Började redan som grabb och håller fortfarande på, även om jag numera mest går, plockar blåbär, lyssnar på fåglarna och pratar med Gud. Jag går alltid utan kompass, hittar bra ändå. Bara en gång gick jag vilse. Gick fel runt ett träd, fick åla mig på en stock över en strid bäck och kröp på alla fyra uppför ett brant berg. När jag kom upp undrade jag var hamnat. Där stod jag mitt i villande mo och hade ingen aning om var jag var.
Så jag bad till Gud om hjälp och började genast nynna på en lugnande melodi. Fick genast en stark känsla av att jag skulle gå till höger, fastän jag länge hade följt vänsterfilen.
Sagt och gjort. Forcerade en massa sly nedför berget och kom efter ett tag fram till en liten stig, men fick en hint om att jag skulle passera den och fortsätta genom snåren. Efter några hundra meter kom jag fram till en ny stig och kände bestämt att jag skulle gå mot kullen som jag såg i fjärran. Efter en stunds lufsande fick jag en känsla av att jag kände igen mig. Helt riktigt! Och jag kunde nu slingra mig målet. Där höll man redan på att packa ihop och var glada att se mig framme. De skulle bara vetat att jag haft hjälp av Gud.
Tack min Vän för hjälpen den gången!
Karl-Gustaf Mattsson
"HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar;
han för mig till vatten där jag finner ro,
han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.
Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont,
ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.
Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn;
du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen."
Psaltaren 23