Välkommen till bönhuset i sommar!

Sommarens arrangemang är spikade och kommer hållas i bönhuset vid ett flertal tillfällen.

Nästa samlingen är vårt traditionella sommarmöte, som denna gång hålls söndag 16 juli kl 18. Lars-Inge Larsson predikar och sånggruppen Korsbandet medverkar.

En särskild sommarpsalmkväll är under planering att äga rum 13 augusti kl 18, men medverkande och innehåll är ännu inte helt klart. Vi ber att få återkomma kring detta senare. Klart är i alla fall att det blir ett ekumeniskt bön- och nattvardsmöte i bönhuset 30 augusti kl 18. Särskild bön kommer att inriktas på Västernärkebygden.

Sommaren avslutas med ”I facklors sken” 6 september kl 20. Arrangör är föreningen Riseberga Rediviva. Liksom förra året inleds samlingen i bönhuset med servering, innan vi går över till ett särskilt klosterspel i klosterruinen.

 

Sommarvisningar

För den som vill lära sig mer om Riseberga förr går det att under sommaren delta i Rediviaguidningar varje onsdag kl 18, mellan 28 juni och 30 augusti. Promenaden leds av Wivianne Högman och innefattar historien kring klosterruinen och bönhuset. Ingen föranmälan behövs. Avgift: 30 kr per vuxen.

 

Hyr bönhuset

För den som vill går det att hyra bönhuset för olika samlingar. På nationaldagen den 6 juni förra året anordnade Sverigebönen, ett nationellt nätverk för kristna i Sverige, en samling där.  Ända sedan Olof Gabriel Hedengrens dagar har man titt som tätt anordnat bröllop i bönhuset. I år kan vi glädja oss åt ett sådant den 8 augusti. För den som vill hyra bönhuset, hör av er till Lars-Inge Larsson. 

 

Fullsatt vårkonsert 

Intresseföreningens första arrangemang för våren hölls 28 maj, med sångaren Tomas Andersson Wij. En samling där biljetterna sålde slut långt innan konserten hölls. Det blev en stämningsfull kväll där Tomas bjöd på gamla och nya låtar. En var till och med nyskriven för kvällen. Det såldes fika och korv före och efter, vilka tillsammans med biljettintäkterna gav gid inkomst. Gott att ha när vi snart ska reparera bönhusets utslitna fönster.

"Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."

                         Psalm 119:105

  

Almanacka 

 

Juli

16/7 kl 18 Sommarmöte i bönhuser

Augusti

13/8 kl 18 Psalmkväll i bönhuset

30/8 kl 18 Bön- och nattvardsmöte i bönhuset

September

6/9 kl 20 I facklors sken. Sammarr. med Risberag Rediviva

 

Senast införda artiklar

Kyrkboken avslöjar
Styrelseprotokoll 
Samtida berättar
Betyg från artilleriet
Osttillverkningen
Riseberga efter 1870
Husandakter

 

Ge ditt stöd till bönhuset!

För dig som vill bidra till att bönhuset lever vidare, går det att bli medlem för 100 kr/år. Kan inbetalas till Intresseföreningen för Riseberga bönhus på bankgiro 5230-1785 eller swisha till nr 123 024 42 02.

 

Register

För dig som söker något särskilt ämne på hemsidan finns här ett register.

  

Stängt i bönhuset

Riseberga bönhus har öppet för sommarsäsongen. Välkommen in, nyckeln sitter i låset. 

 

Nu spelas även Lina Hedengren 

Under lång tid har Lars-Inge Larsson åkt runt och gestaltat Olof Gabriel Hedengren. Nu har han fått hjälp av "sin fru" Lina, Jenny Young Zayed.

För den som vill uppleva en föreläsning om personerna, eller paret Hedengren och Risebergarörelsen kan meddela dem. Föreläsningarna är i teaterform och är 30-60 minuter långa, allt efter behov.

Ring Lars-Inge 019-581566 eller Jenny 076-1615862

 

Vem är Jesus?

Klicka här få du se

 

Dagens andakt! 

Klicka här så kan du längst ner på Kyrktorgets sida om Riseberga bönhus lyssna på Andaktsboken Bibelvis

 

Antalet besökare

Antalet besökare på vår hemsida ökar sakta men säkert. Till den 21 juni 2017 är det totala antalet 31.294 besök.

2011     2400 besök 

2012     5000 besök

2013     5400 besök

2014     4200 besök

2015      7000 besök 

2016      6000 besök

 

Gunnar Hjort spelar i bönhuset

En filminspelning från augustikonserten i Riseberga bönhus finns utlagd på youtube. Det är gitarristen Gunnar Hjort som spelar sin egenkomponerade låt "Smeraldinas polska".

 

Släktforskning

Hjälp till att hitta ättlingar till medlemmarna i Sveriges första nattvardsförening. 

 

Förklara gamla ord

Här kan du se bilder av några av föremål i Olof Gabriels bouppteckning. Hjälp oss gärna att leta reda på förklaringar till ålderdomliga ord. Vad och hur användes de? Hur såg de ut? Bifoga gärna en bild om du har. Och är man en i släkten Hedengren kanske man kan hitta någon av prylarna i sitt eget hem?

 

Tankvärt

"Man måste fatta Ordet med hjertat, då man omöjligen kan fatta dess högsta sanningar med förnuftet."

       Olof Gabriel Hedengren 1854

Faster Ulla berättar om gamla tider

 

Berit Ydreborg i Vintrosa har skickat oss en intressant levnadsbeskrivning, skriven för över 50 år sedan av hennes faster Ulla Edstam. Här berättar Ulla om sin barndom, sina föräldrar, väckelsen och arbetet på Riseberga under 1800-talet. Berättelsen är lång, men ett intressant tidsdokument, varför vi publicerar alltihop.

 

Ulla Edstam, eller Ulrika Wilhelmina som hon egentligen hette föddes 27 november 1872 i Östra Granhammar, Vintrosa. Trots att hon var döv kom hon att verka helt normalt som hushållerska, i Kumla och Örebro. Hon var medlem Betlehemskyrkan i Örebro och levde som ogift fram still sin död 1962 i Örebro. Du kan läsa mer om släkten Edstam på följande sida.

 

Ulla berättar:

”Min far var hemmansägare P J Andersson Vallbytorp Närkes Täby. Äldste sonen till direktör Anders Pehrsson i Kävesta. Född i Ilvanbo 1834, död vid Vallbytorp 1897. Han genomgick Riseberga 2-årig lantbruksskola under Olov Hedengrens tid. Kom till Riseberga vid 24 års ålder, där han träffade sin blivande hustru som var hushållerska i familjen Hedengren.

 

Hedengren ordande bröllopet

Innan far kom till Riseberga skötte han en gård i närheten av Stockholm åt en greve Kalling. Men efter Riseberga lantbruksskola flyttade han till Wedevåg där han var befallningsman ett år. Sedan till greve Kalling på Myrö och Ulriksberg, där han bodde som nygift i huvudbyggnaden. Ulriksberg var en stor utgård som hörde till Myrö. 

I 3,5 år stannade min far i greve Kallings tjänst, då Ulriksberg arrenderades av en löjtnant Gripenberg. Doktor Jansson vid Kävesta folkhögskola blev måg åt denne Gripenberg.  Som avskedsgåva fick far av greven en modern plog. En av grevarna köpte vid den tiden ett stort gods i Småland för vilket far erbjöds att bli förvaltare, men far vågade ej taga emot ett så stort förtroende och ansvar. 

Så tog min far Hardemo prästgård på arrende i fyra år under de åren 66-67 som var så svåra, då svår missväxt härjade i Sverige. Därifrån till Granhammar i Vintrosa som innehades i 5 år, då gården övertogs av arvinge till ägaren av gården. Gårdens storlek var omkring 200 tunnland. Detta var under fransk-tyska kriget då spannmålen stod högt i pris, så min far tjänade upp sig betydligt under de åren.

Från Granhammar flyttade mina föräldrar till Boo i Knista socken 1875 som arrenderades i 21 år. Boo var efter odlandet av ängarna 160 tunnland. Odlandet av ängarna var ca 40 tunnland. Arrendet var 3000 kr. Efter något 10-tal år ändrades arrendesumman nedåt till ca 1500 kr men var och förblev alltför hög, vadan mina föräldrar förlorade mycket pengar på denna egendom, så där omkring 30.000 kronor, mycket pengar på den tiden. Efter sin far fick arvingarna, 15.000 kronor var inräknat det de fått förut. Då arrendetiden av Boo löpte ut 1896 inköpte far Vallbytorp, Täby socken för 20.000 kronor.

Köpet av Vallbytorp var nog en god affär men gården låg i vanhävd och alla hus var förfallna så det blev mycket arbete med jorden att få den i stånd att bära goda skördar, Vallbytorp är nu efter 50 år en finfin gård som väl knappast kan kännas igen. Ger nu utmärkta skördar  och alla hus nybyggda.

 

Hjälpte Hedengren med utdikning

Fjugesta bys å Boo å Knista bys ängar sänktes genom utdikning intill landsvägsbron över näset till Östa bys ängar åren 1878-79. Verkställare voro far och Hedengren på Riseberga. Far var den drivande kraften och upphovsmannen, och Boo gårds ängar skördade första gången 1880.

 

Riseberga mejeri

Till Riseberga mejeri lämnades grädde, som ändrades till mjölk 1882 då två stora separatorer inmonterades, samtidigt även en ångmaskin. Elektrisk kraft fanns då ej att tillgå. Med vilken förundran man fick se hur grädde och mjölk lätt och hastigt skildes åt. För mjölken betalades 5,5 öre levererat vid mejeriet. Den skummade eller rättare sagt separerade mjölken kostade 2 öre litern. Den utmärkta uppfinningen av Lavals separator åstadkom en verklig revolution inom mjölkhanteringen som förut stod på en mycket primitiv ståndpunkt.

Då Johannes Hedengren 1885 sålde Riseberga arrenderades mejeriet i 9 år av August Nordstrand i Nybble. Dåligt betalt var det ju för mjölken liksom för alla andra jordbruksprodukter. 80-talet var en beredelsens tid för det som skulle komma. Det sjöd och jäste överallt. Det gamla måste ge vika, nya tankar föddes och tog form.

 

Ordförande i nattvardsföreningen

Min far ansågs i orten som en auktoritet på lantbrukets område. Under de första åren vid Boo var far ordförande i nattvardsföreningen vid Riseberga samt åtog sig föreningens missionsauktion osv. På mångahanda sätt prövades far. Ett år sjuknade och dog 5 st av de värdefullaste korna, endast med några dagars mellanrum, en förlust av minst 1000 kr. Dessutom härjade tuberkulosen i ladugårdarna och åstadkom stora förluster. Ett år sjuknade hästarna i lungröta, 4 stycken angreps, den ena efter den andra. En mycket besvärlig sjukdom som fordrar så gott som ständig tillsyn och omvårdnad.

 

Veterinär Ekelund

 I Västernärke hade vi fått en ny veterinär som hette Joel Ekelund. Han var ung men ovanligt duglig och intresserad av sitt arbete. Ekelund finge vi hämta varannan dag och efter hans ordination blevo hästarna så småningom friska och det var åter frid och fröjd. Men säg en frid som alltid varar. En vacker dag blev den yngsta av hästarna sjuk, endast en liten fölunge. Då blev det att åter hämta Ekelund, som lyckligtvis var hemma och inne på sin expedition. Då bror Sten kom in och uträttade sitt ärende eller omtalat att det var sjukt hemma i stallet, for Ekelund upp från stolen där han satt och sade: ”Ja nu är faen lös.” Ja många gånger har jag undrat om inte Gud som under Jobs dagar ofta ger Satan frihet att få pröva Guds fattiga barn här på jorden. Denna häst blev också frisk.

Då far bad om räkning på allt arbete Ekelund hade haft med hästarna begärde han 10 kronor samt tillade: ”Denna tid ha för mig varit både intressant och i högsta grad lärorik, så egentligen är det jag som borde ersätta den stora erfarenhet jag vunnit”. Denna Ekelund sedermera utnämnd till professor och med lärarbefattning vid Veterinärsinstitutet. Men han tackade för äran samt sade att han trivdes så bra bland godsägare och bönder. Ekelund var en mycket aktad och omtyckt man, ovanligt duglig som han också var på sitt område. 

 

Sankeys sånger sjöngs vid Riseberga

Min far ägde en mycket god allmänbildning. Läste gärna både böcker och tidningar så mycket som hans tid medgav. Varje höst eller vinter höll bokförlagen bokauktioner ute i bygden. Sådana tillfällen försummade aldrig far helst som man då kunde komma om både goda och bra böcker för ett billigt pris.

 Far ägde en god sångröst samt var intresserad av att sjunga. De söndagskvällarna under våra tidigaste uppväxtår tog far fram handklaveret (något annat instrument hade han ej råd att skaffa) och så spelade han och vi ungar sjöngo Sandkeys sånger, som då sjöngs vid Riseberga. Dessa sånger etsade sig in i minnet att man aldrig kan glömma dem.

Då vi blev äldre tog läslusten mera hand om vår tid. Om vinterkvällarna särskilt söndags- och helgdagskvällarna. Då samlades vi vanligen omkring bordet vid den tända brasan i matsalen. Hade det då nyligen varit bokauktion var intresset på högpunkten. Far som var en optimist innan bekymren pressade honom allt för mycket.

 På äldre dagar ville nog pessimismen lägga beslag på känsla och sinne. Men han ägde i hög grad humorns goda gåva ett ungdomligt sinne, samt lätt att umgås med människor av skilda slag, glad och trevlig i sällskap, med massor av trevliga historier som han berättade på ett mästerligt sätt. Men han hade ett häftigt humör samt ett styvt sinne som ej lätt böjdes.

 Far var en ordningens man som få. På hela egendomen var den största ordning rådande, det var till och med snyggt på själva vedbacken eller skräphögen. 

 Mot oss barn var han sträng  i sin fostran, fordrade ovillkorlig lydnad. Vi hade också den största respekt för honom, det föll oss aldrig in att göra emot. Jag har ändå ej något minne av att någon fick aga eller ris. Leka och stoja fick vi göra så mycket vi ville ty han förstod ungdomen och begärde ej alltid att vi skulle vara som gamla gubbar och gummor. Den mat som sattes fram på bordet måste vi äta, var den inte i vår smak fick vi vara utan. Genom denna fostran lärde vi oss tycka om all mat som är vällagad och om man tål den.

 

Såg Örebro stad brinna

Örebro stad brann 1854. Om denna händelse berättade far många gånger hur han för sin inre syn såg staden brinna, utan att han ägde den minsta kunskap om vad som hände i den. Tidningen gavs ej ut så ofta och telefon fanns ej då. Av sin far blev han ombedd att resa till Örebro ett ärende. Resan skedde efter häst. Under hela vägen såg han hur det brann i staden och kom inte från denna inre syn, utan såg detta likadant som han sett en hel dag förut. Då han kom fram till Almbybacken fick han med sina lekamliga ögon skåda samma syn. 

 Under den tid som far vistades vid Myrö som inspektör eller befallningsman som sysslan då kallades bodde han i en dubblett i själva slottet. En natt då han händelsevis låg vaken hörde han någon komma i det yttre rummet och gå fram till sovrumsdörren och knacka på den, en röst som han tydligt kände igen som sin mors sade: ”Per Johan”, han tände ljus, såg på klockan som visade på två. Som han visste att modern låg illa sjuk förstod han: Nu gick mor över gränsen till en annan värld. Fick sedan höra att så hade skett just på detta klockslag.

                                   Se film om branden i Örebro

Omvänd i väckelsen

Far blev under den väckelse som gick fram under 1850-talet i vårt land, omvänd till Gud. Men som förut är omtalat var ej farfar någon vän av läseriet utan både far och faster Sofi fick i sitt föräldrahem lida förföljelse för Kristi namns skull. Far blev förbjuden att inomhus läsa och bedja. Sitt böneställe hade han i ett gammalt vagnsskjul. En dag då han som vanligt förrättade morgonbön därstädes, hörde han en person som kom gående uppifrån boningshuset ned till vagnsskjulet. Det var ingen snö och marken var hårdfrusen därför hördes den kommandes steg så väl. Då denna person var framme vid ingångsdörren och tog i klinkan, rusade far upp från sin knäböjande ställning för att se vem som kom, öppnade dörren men där fanns ingen.

 Ibland hände det att far under djup sömn hastigt blev väckt och med stark känsla av att gå ut i ladugården. Lydde han ej order utan somnade igen visade det sig att en människohand hade behövts under natten, en ko hade kalvat eller något av kreaturen slitit sig lös eller något dylikt.  Vem väckte honom?

 Vid 62 års ålder avled far i lunginflammation. Jag avgudade min far och sörjde honom djupt. Han hade också varit ung och sett livet som de flesta unga människor gör ligga framför sig, som en enda fager blomsteräng, där solen alltid skulle skina och de fagra blommorna aldrig vissna. Men så småningom kom torka och frost som skövlade de fagra blomstren. Men vi är ej komna till jorden för att endast leva i solsken utan för att fostras för ett rikare och härligare liv på andra sidan livets förlåt.

 En av traktens mest kända personer yttrade vid ett tillfälle till en annan känd person: ”Vill du lära känna en verkligt rättrådig och i handel och vandel fullt ärlig person då skall du besöka Andersson på Boo”. Därför lämnade han också ett aktat och vårdat minne efter sig som är kärt att komma ihåg.

 

Min mor Maja-Kajsa Jonsdotter

Född vid Knutsbol Karlskoga  av gammal bergsmanssläkt. Min morfar fick denna gård skuldfri av sina föräldrar som skänkte samtliga sina barn, 8 st, var sin egendom skuldfri.

Enligt vad jag hört var förmögenheten samlad genom brännvinspengar varav intet bestående värde skapas, så blev även i detta fall. Morfar dog som fattig backstugusittare på Österviks ägor, Karlskoga. Morfars far var rikaste bergsmannen i Karlskoga. Min mormor var från Bjurtjärn, hörde omtalas att hon som gåva från sitt hem, till sin blivande man hade med sig en stut (ung oxe). På den tiden fanns ej så mycket pengar för folk att röra sig med utan pengar ersattes ofta med diverse ägodelar.

 

Blev bekanta på Riseberga

 Far och mor blevo bekanta vid Riseberga då far gick i lantbruksskolan och min mor var hushållerska hos Hedengrens, Mor kom till Riseberga vid knappt 16 års ålder för att hjälpa familjen Hedengren med barnen. Stannade vid Riseberga i 10 år (eller tills hon gifte sig) under tiden avancerade hon till hushållerska.

 Min mor var en mycket duglig husmor men jag hörde aldrig någon säga att hon var duktig, sådant talades aldrig om i min ungdom. Hon födde 9 barn till världen och två stycken dog i späd ålder, men fostrade 7 barn.

 Lanthushållen var stora fordomdags då allt arbetsfolket skulle ha mat. Vanligtvis voro vi ett hushåll på 15-16 personer, dessutom ofta några hantverkare som skulle ha ett extra bord dukat för sig. Långa tider byggnadsarbetare eller snickeriarbetare, skräddare, skomakare, sömmerskor, kopparslagare mm. Ofta extramåltider eller kaffefrämmande. Allt linne som slets skulle vävas, en del material till vävarna skulle spinnas först. Allt bröd som gick åt i hushållet skulle bakas, till och med det stora spisbrödet. Varje höst hade man storbak av hårt bröd. Likaså varje vår. Man bakade då i flera dagar, två stora bak om dagen. Sedan brödet var gräddat och avsvalnat träddes kakorna på spätt samt torkades i kökstaket, förvarades sedan i en stor tunna i matboden.

 

Rågbröd och grisslakt

De år då rågen blev mältad var ej lätt att baka mört bröd, det blev segt och svårt att tugga sönder. Nu för tiden skulle ingen äta sådant, så bortskämda som alla blivit genom det möra bröd som våra stora brödfabriker tillverkar. De år potatisen gav god skörd maldes en del till potatismjöl, ett i högsta grad tungt, otrevligt och tidsödande arbete.

Tre eller fyra svin föddes upp, samt slaktades under hösten och vintern, jämte 1 eller två nötkreatur. Slakten började vid 2-tiden på morgonen. Av blodet bakades paltbröd, av en liten del blod bakades palt som sedan stektes upp och serverades med fläsk och lingon. Utmärkt gott. Av räntan gjordes hackkorv eller stångkorv, underbart god och kan ej jämföras med köttaffärernas. Dessutom tillverkades pressylta, fläskkorv, köttkorv, grynkorv. Talgen och istret smältes, fettet användes i hushållet.                       

 

Salt kött och pepparrotsgädda

Den sämsta talgen behandlades på ett särskilt sätt och av den stöpte man ljus. Fläsket och nötköttet saltades ned i stora salttinor. Året om fick man äta salt kött och fläsk. Någon gång till omväxling slaktades en spädkalv eller fjortondagarskalv.

Under våren eller sommaren kunde man ibland få köpa fisk från någon av traktens sjöar. Vanligtvis var det gädda som man lyckades få köpa. Pepparrotsgädda vilket härligt ombyte av allt det salta sovlet. De grönsaker och rotsaker som behövdes för hushållet sattes och såddes i köksträdgården. Det hade mor ansvaret för och ställde med, liksom det lilla husapotek som på den tiden alltid fanns i välordnade hem.

 

Läkemedelskonst

 Då malörten blommade plockades blommorna av som sedan torkades och plockades ned i literflaskor eller glasflaskor, buteljer. Renat brännvin slogs på till buteljen var full, korkades och förvarades på lämplig pålats. Denna härliga dryck var allmänt botemedel för magont. Fick man ont i magen någon gång vågade man knappast omtala detta, ty då visste man vad som vankades- en sup av detta otäcka malörtsbrännvin.

 Kamomillblomman plockades under blomningstiden, torkades och användes vid behov. Man kokade upp en lämplig del av de torkade blommorna med litet vatten endast så de blev fuktiga. Detta lades på något linne till en kompress som lades på varbildningen eller bölden. Detta enkla medel hade förmågan att driva bort varet.

 Fläderblomman torkades, vid förkylning drack man fläderte, avkok på dessa blommor, svettdrivande och välgörande. Under hösten och särskilt vintertiden blev vi ungar ofta förkylda. Vid sådana tillfällen, var det om kvällarna riktiga höstkonserter i sängkammaren. Men mor hade ett bra botemedel som användes vid dylika tillfällen. Framför kvällsbrasan i sängkammaren fingo vi faktiskt steka våra fötter en god stund, sedan gneds fötterna in med fårtalg. Torra och varma strumpor togs sedan på och något ylle om halsen. Då vi kommit i bädden fingo vi dricka ur en tekopp skållhet mjölk med en matsked honung i. Efter denna huskur somnade man om några minuter och sov hela natten, fast man naturligtvis hostade en eller annan gång i sömnen.  Vilket arbete var det ej att hålla oss alla hela och rena. Än i dag minns jag de stora korgarna med strumpor som jämt behövde stoppas.

 

Pigor och åldringar

Man hade vanligen 2 a 3 tjänsteflickor, men de kommo vanligen från mycket dåliga hem, i de flesta fall okunniga om barn, så de måste först läras upp innan någon hjälp kunde påräknas från dem. En och annan stannade kvar i flera år, men de flesta flyttade efter ett år i tjänsten.

 I min barndom var det illa ställt med försörjningen av gamla och utslitna människor, så dessa människor voro mest hänvisade till bättre lottade människors barmhärtighet. Därför kom det dagligen fattiga gubbar och gummor och tiggde mat och kläder. Mor var snäll och givmild mot alla fattiga. Ingen kom förgäves och bad om mat eller kläder.

 Mor var ovanligt ödmjuk utan några fordringar på livet, ägde ett ljust och glatt lynne, såg mycket bra ut och med en drottninglik hållning. Hon ägde en sann och levande  gudstro och med ett oändligt tålamod med alla svårigheter som mötte i det dagliga livet.

 Tid att läsa hade hon aldrig. Det enda jag såg henne läsa var bibeln, pietisten och Svenska posten.

 Klagade gjorde Mor aldrig, inte ens över att Far ofta låg och läste och samtidigt rökte långt fram på nätterna. Far behövde nog denna stimulans för att någon stund glömma alla bekymren. Mor hade också sina fel, hon var både svartsjuk och inbillningssjuk, som kom till utbrott ibland och blev orsaker till många ledsamheter och uppträden. Detta lade sig som en skugga över hela min barndoms och första ungdomstid och förorsakade mig många mörka stunder och bittra tårar redan i tidigt barndomsår. Barn är ofta skarpsynta och ytterst känsliga för ledsamheter.

 Efter 3 månaders svår sjukdom (hjärnblödning), blev förlamad i ena sidan men var klar och redig i huvudet hela tiden, avled hon den 21 augusti 1893. Ligger begraven på Knista kyrkogård.        

 

 

Söndagsskola på Riseberga

Skolhuset som förut är omnämnt var byggt i två våningar. I övre våningen var en sal som användes till småskola och där även söndagsskolan hade sina möten jämte missionsförsamlingen. Ett rum fanns även för småskollärarinnan. Söndagsskolan pågick alla dagar året om.

En söndag under högsommaren med tryckande värme tog Johannes Hedengren med oss ut i parken där fick vi allesammans slå oss ned i det svala gröngräset. Själv ställde han sig framför oss. Efter bön och sång berättade han för oss om den himmelska staden (Uppb boken 21), så levande och verkligt som endast han kunde berätta, ingen var slö och liknöjd.  Vi satt som ljus varenda en. Detta är ett så vackert minne som man aldrig kan glömma.

Från Riseberga flyttade Hedengren till en egendom, Skeppsta i Södermanland. Men hur det var så längtade han tillbaka till sin hembygd i Närke. I sinom tid köpte han Lanna egendom i Hidinge socken, och där han fortsatte att predika och verka Guds verk. Han vilar på Hidinge nya kyrkogård. ”De förståndiga skola lysa såsom fästet lyser och de som många hava fört till rättfärdighet såsom stjärnor alltid och evinnerligen” Dan 12:3. ”Sedan du har vilat skall du uppstå till din del vid dagarnas ände” Dan12:13.

 

Lång väg till folkskolan

Bortskämda blevo vi ej i vår barndom. Sedan vi gått igenom småskolan vid Riseberga hade vi över en halvmil till folkskolan, i ur och skur, vår och höst i alla möjliga väder och väglag. Det var aldrig tal om överansträngning bland skolbarn än mindre tanke på läxfria dagar, friluftsdagar, skolskjutsar eller idrottslov. Härdad blev man. Om vädret var aldrig så dåligt, kom det aldrig på frågan att man skulle stanna hemma av den orsaken, eller att man fick skjuts hemifrån eller blev hämtad från skolan, så kalla och snörika som vintrarna då alltid var.

Jag minns en gång då det var ett rysligt snöväder. Jag pulsade i snö högt över knäna hela denna långa väg. Det blåste så jag tyckte stundtals att jag höll på att mista andan. Då jag äntligen kom fram till skolan fanns det inte en enda kotte. Jag hade allra längst men var ändå den enda som kom, det var bara att vända om hem igen hela den långa vägen, det var inget märkvärdigt med detta. Så dåligt klädd som man också var särskilt om benen. Galoscher var då ej i allmänt bruk. Jag hade ett par men fick bara använda dem då jag skulle vara fin. Man använde tunna bomullskalsonger som knappt räckte till knäna, dessutom var de öppna bak. Många av flickorna hade inga kalsonger alls. Man hade ju hemstickade strumpor men de gingo knappast över knäna. Strumpeband hade man, men dem knöt man om benet nedanför knät. Kommer ihåg att jag jämt frös så ohyggligt om knäna.  Alla ungar måste ju ha middagsmat med. Matkorgarna fick vi ställa i ett skåp ute i förstugan. Under den kalla tiden var ju både mjölk och smörgåsar stelfruset då vi skulle äta.

Skolsalen, den fick vi stackars ungar städa själva. Vi delade upp oss i grupper, varje grupp hade sin städvecka. Vi voro över 100 barn och man förstår vad damm och sopor det blev för varje dag. Då vi sopade golvet rök det så vi sågo ej varandra för allt damm. Bakterier var ju något som man aldrig hört talas om eller visste vad det var för djur. Golvet skurades två gånger om året men det arbetet hade vi ingenting med att göra.

Detta var i Knista folkskola och därifrån fick jag avgångsbetyg , efter att då jag var 10 år, efter att ha gått den i 2 år, 1 termin i varje klass. Då var jag allt väldigt lärd. Efter något år fick jag börja gå i  Edsbergs folkskola. Fick börja i tredje klass, fick gå 1 år i tredje, 1 år i fjärde klass. Det var en trevlig skola , men med ännu fler ungar. Städa behövde vi ej göra där.

Läraren hette Höglund, en utomordentligt styv lärare. Han fordrade absolut lydnad, flit och uppmärksamhet. Bröt någon mot ordning och föreskrifter var ej långt till rottingen. Han var även mycket musikalisk och lärde oss sjunga efter noter. Sånglektionerna var nog för honom de käraste lektionerna. Någon avgjord kristen tror jag inte han var men höll utmärkt bra kristendomslektioner. En del minns jag än i dag.

En vinterdag med rysligt väder och stark kyla dessutom, strävade vi hemåt på den mer än halvmil långa vägen, genom meterhöga drivor. Det var bara Daniel, jag och 2 barn till. Då vi kommit till ett ställe som heter Högen. Där en urmakare bodde öppnade han dörren och bad oss komma in. Vi fingo stiga fram till den öppna spisen där en härlig brasa brann. Så tog han av oss både skor och ytterkläder som genom den inpyrda snön och den starka kylan voro stela som bark.  Framför brasan fingo vi tina upp våra stelfrusna lemmar. Bud sände han genast hem att de skulle komma och hämta oss skolbarn som voro i gott förvar hos honom. Denna urmakare var en snäll man med hjärtat på rätta stället. Vi voro ju nästan hemma då urmakaren tog hand om oss, vid pass 2 kilometer hade vi kvar, men det var nog i sista stund som vi blev omhändertagna. 

 

Efter konfirmationen

Så fort man slutat skolan och blivit konfirmerad var det att på allvar börja hjälpa Mor med det stora hushållet. Halvsex om morgnarna skulle frukosten vara färdiglagad att sättas på bordet. Kl 12 middag, kl 5 em aftonvard, kl 8 kvällsvard. 

Inte bara det linne som slets skulle vävas utan tyger till alla vardagskläder, trasmattor, gardiner, möbelöverdrag, bolstervarsväv, till och med hästtäcken. Korkmattor fanns ej utan alla golv skulle skuras.

Till belysning inom hus användes fotogen, i stall och ladugård gasolja. I lyktor som man lyste sig med utomhus hemstöpta talgljus. En sådan lyx som vattenledning inomhus fanns inte i en enda gård. Allt vatten måste bäras in från en källa som just inte låg utanför köksdörren. Allt slaskvatten måste man bära ut förstås.

Badmöjligheter fanns inga andra där jag växte upp, än att bada i bäcken som skilde Boo och Fjugesta ägor åt. Men i den var det så litet vatten så man måste lägga sig rak lång på botten för att vattnet skulle nå över kroppen. Varmbad kunde vi någon gång få njuta av. Vatten måste då köras upp i ett stort kar från källan till tvättstugan. En del av vattnet värmdes då upp i bykgrytan. Sen fick hela familjen bada i samma vatten. 

 

Fri sprit

Spriten var fri. Vem som helst kunde gå och köpa av den varan till och med barn. Mor brukade använda brännvin till smörbakelser som hon gjorde till julen likaså till medvursten. En gång skulle hon ha bud för att gå till Edsbergs Sanna och köpa en ½ liter brännvin. Som ingen annan fanns att skicka iväg bad hon mig att gå. Jag var väl bara en 9-10 år. Minns än i dag vad jag skämdes som måste gå till Sanna krogen för att köpa brännvin.

Fast spriten var fri förekom aldrig några suporgier bland ortens befolkning. Det obehag man hade var av de luffare som gick land och rike omkring och kommer mer och mindre ankomna av sprit de förtärt vid Sanna krogen. Ibland blev man nästan vettskrämd av dessa herrar.

Dansbaneeländet fanns inte då på landsbygden. På lördags och söndagskvällarna brukade ungdomen dansa på något vägskäl eller på någon loge. Men då var det bara traktens ungdom som träffades. När cyklar och bilar kommo i bruk kunde ju långväga ungdomar komma. Blev det då spritförtäring blev det lätt gruff och slagsmål.

 

Primitiv sjukvård

 För vår sjukvård var det ytterst primitivt ställt. En höst gick det scharlakansfebern rätt allmänt bland barnen. I mitt hem insjuknade 6 stycken. Det var distriktsläkare Åman från Edsbergs Sanna som skötte om oss. Åman var en mycket duglig läkare. Märkvärdigt nog blev ingen mer i sjuk i hemmet än vi 6 fast vi hade många tjänare. Någon särskild isolering var det ej tal om eller iakttogs. Vår mjölk sändes till mejeriet som vanligt. Sedan vi blivit något så när återställda fingo vi ej gå ut på sex veckor. Det var tålamodsprövande. Denna förordning tillämpas ej numera.

Alla arbetare hade mycket dåligt betalt. Hur skulle det vara möjligt att med denna usla betalning kunna spara en slant för kommande dar. Då de voro utslitna återstod  ingenting annat än fattigstugan. Fattigstugan var verkligen rätta namnet på de försörjningshem som fordomdags funnes till. 

 


Knista fattighus

 

Fattigstugan i Knista

I Knista socken där jag växte upp fanns en fattigstuga som jag många gånger gick förbi och såg de bleka sorgsna ansiktena innanför de små ej alltför rena fönsterrutorna.  Stugan byggdes 1756 och tjänade sedan dess såsom socknens fattigstuga. På ett utrymme av 5 x 5 meter, levde så sent som för 70-75 år sedan en mängd sjuka och orkeslösa fattighjon i misär, som vi sena tiders barn knappast kan tänka oss.

” Jag kan ej glömma den syn som mötte mig vid inträdet genom stugans anspråkslösa dörr”, sade på sin tid en äldre man som visste hur den såg ut. En vedervärdig lukt slog mig till mötes från det överbefolkade rummet, som väl sällan vädrades. Strax innanför dörren låg en ung kvinna, som var nästan fullkomligt förlamad. För övrigt låg eller satt de gamla i sina bäddar runt om i hela rummet, vars inredning endast utgjordes av ett bord och några rankiga stolar. Några av hjonen låg ständigt till sängs, antingen på grund av sjukdom eller av ålderdomssvaghet. En brasa måste ständigt brinna i spisen såväl vinter som sommar för att matlagningen skulle kunna ske. Någon kokspis fanns inte på den tiden i stugan. Vid mitt inträde i stugan var matlagningens bestyr redan i full gång fast klockan inte var mer än 6 på morgonen. Var och en fick i tur och ordning laga sin mat.

Det kokades vattgröt och korngryn, samt stektes pannkaka av ärtmjöl, blandat med vatten. Rummet hade två fönster, lågt var det i taket, knappast 1, 80 meter. Kiv och träter hörde till dagordningen vid spiseln och i stugan för övrigt. De svagaste fick alltid dra det kortaste strået. Blev det någon tvist vid matlagningen, sökte föreståndarinnan återställa ordningen genom att helt resolut slänga undan de bråkigaste gästerna.

 

12 öre för de fattiga

De fattiga hade på den tiden ett kontant understöd på 6 shilling (12 öre) om dagen att köpa mat för och dessutom hade de litet in natura, bland annat 5 marker (1 mark?) rågmjöl på fjorton dagar samt något ärtmjöl och korngryn, samt en liten bit fläsk. Men det blev nya tider och nya seder även för Knistas fattiga. 1908 inköpte kommunen den fastighet i Östa, där ålderdomshemmet sedan dess varit beläget.

Från Knista försörjningshem minns jag särskilt Åmans Anna. Fast det är så många år sedan minns jag ännu i minsta detalj hennes utseende och klädsel. Ofta kom hon till mitt hem och tiggde. Så fort hon kommit innanför dörren och placerat sig på en stol, tog hon fram den stora runda snusasken, tog av locket och satte ned hela trynet i snuset. Både i näsan och utanpå blev det högar av snus. Då hon fått litet mat i sin påse och avlägsnat sig måste man noga syna av stolen på vilken hon setat i händelse hon kvarlämnat något av de små kryp som hon troligen hade i klädpaltorna.

Som mitt föräldrahem låg på gränsen mellan Knista och Edsberg så fingo vi besök av försörjningshjonen från båda dess socknar och dessutom från Kvistbro, Hidinge, Vintrosa och Kräcklinge.

Det fanns många på den tiden som hade tiggeri som yrke, hästskojare eller tattare som de även kallades, zigenare mm. Dessa olika typer åkte efter häst. En mager hästkrake var förspänd ett konstigt åkdon i vilket satt en karl, den äkta eller oäkta hälften samt dussintals med ungar. De voro vana att tigga så de kunde sin sak.

I de små stugorna som fanns här och var bodde fattiga människor. Vad de levde av kan man knappast förstå. Men det var nog mest potatis, råg, korn och kaffe. De flesta hade nog en liten bit runt stugan där de satte potatis och rotsaker. Sedan lantbrukarna hade fått in sin skörd, gick de över sädesfälten och axade som det kallades. De pockade noga reda på de sädesax som blivit kvar på åker efter inbärgningen. Sädesaxen torkades, rensades och rostades och användes i stället för äkta kaffe. Råg och kornkaffe fingo vi nog litet var göra bekantskap med särskilt under första världskriget. De gamla gummorna i stugorna tjänade kanske en liten slant på hemstickade strumpor som de togo emot på beställning 50 öre paret brukade arbetsförtjänsten vara. Om höstarna beställde Mor vanligen en tunna lingon från Knista skogsbygd (1 tunna=160 liter). För det mesta kom de hemdragandes med lingonen på en kärra hela den långa vägen närmare en mil var nog vägens längd från Hälsingsåsen. Fem kronor kostade alla dess lingon. Vilka syndapengar tycker man nu. Det blev ej vid mer än 3 öre litern för allt besväret. De som kom hem med lingonen, en gammal gubbe med sin gumma voro väl kända i mitt hem, blevo omhuldade på bästa sätt med både mat och kaffe. En god förning fingo de med sig hem med lite av varje i matväg, sovel och bröd. Det äkta kaffe de blevo bjudna på var nog det allra bästa av hela kalaset, ty det bjöds de nog ej på alla dagar.

Som vi ser fick folk i allmänhet slita oerhört för den dagliga brödfödan. Men i allmänhet voro människorna ändå förnöjsamma och tacksamma. De visste ju inte om något annat. På alla områden har ju stora förändringar skett som vi får vara tacksamma för. Människovärdet har blivit ett annat.

 

De troende efter Riseberga

Då Johannes Hedengren 1885 flyttade från Riseberga förlorade många sitt andliga stöd. Helgelseförbundet som ungefär samtidigt börjat sin verksamhet, hade ej sina lokaler, men anordnade ibland stugmöten i trakten.

Ansgarieföreningen hade sina ombud, liksom Fosterlandsstiftelsen med sina reseturer. De predikade både i skolhusen och missionshusen. Av Ansgarieföreningens ombud minns jag särskilt Patron Anders Jonsson, Brotorp, en stor och tjock gubbe. Han satt då han predikade, talade en genuin närkingska, torr och tråkig förresten. Man bara satt och önskade att amen skulle komma så snart ske kunde.

Missionsföreningen i Gropen var ansluten till Svenska Missionsförbundet men som det var rätt långt dit kunde man ej så ofta vara med där. En liten sal i Fjugesta öppnades för predikan ett par gånger i månaden. Men vart man gick var det inte Riseberga! Ingen tog vara på ungdomen, man blev utan rot och fäste någonstans. 

 

Kära minnen kan ingen ta

Den är fattig som ej har något vackert att minnas, något att sakna. Det går lätt förlora rikedom, vänner och anseende, men vackra, kära minnen kan ingen taga ifrån en.  Minnets rosor falla aldrig av. Vilket skimmer av poesi vilar ej över minnen från barndomens och ungdomens hembygd. Men mycket av det som synes en själv så fagert och värmande torde i andras ögon te sig matt och betydelselöst. Men kärleken till hembygden blir kanske ej fullt medveten förrän man skilts från sitt gamla hem och alla vänner, man där växte upp tillsammans med. Till hembygdens vänner räknar man ej endast människorna, lekkamraterna. utan skogen med alla träd, buskar, stenar, den porlande bäcken, ängarna med alla sina fagra blomster.

Mitt barndoms-och ungdomshem Boo låg strax norr om Riseberga. Av min far lärde jag mig älska den levande naturens under och härlighet. På egendomen fanns två skogar den södra och den norra. Den norra skogen var vackrast. Till den lustvandrade familjen ofta. Särskilt under försommaren, då allt i naturen vaknade till liv och man fick gå och lyssna till hur det drillade och kvittrade i alla träd och buskar och man tyckte sig höra från de kringliggande fälten månghundrade lärkors jublande kör. Från de närliggande skogarna och hagarna gökkonserter. Ibland göksolo, ibland gökduett, ibland trio, ibland kvartett. Men roligast var att få lyssna till taltrastens klara toner och lustiga prat.

Skulle det vara särskilt festligt tog man med kaffe och kokade det i en kopparkaffekanna på tre ben. Den satte man på en flat sten i en glänta eller öppning i skogen, där man såg Lekhytte klint, samt de blånande Kilsbergen. Under kaffepetter eldade man med ris, kvistar och grankottar.

Vilket härligt kaffe i en härlig omgivning. Kaffekonsert fick man där gratis av förut nämnda sångfåglar. I skogen som liknade en välvårdad park, växte stora gamla flera hundraåriga ekar, björkhassel, hägg, al och gran mm. Öster om skogen, på dikesrenen, samt i en ekdunge strax bredvid växte en myckenhet av liljekonvaljer, gullvivor och bolleblomster.

En del år blev det rikligt med hasselnötter. Vilket nöje att på hösten gå och plocka dem som sedan torkades och förvardes till julen. Före julen kom lusse. Någon lussibrud såg man aldrig. Men vad man gladde sig åt var att få dricka kaffe i det rikt upplysta köket med vit duk på bordet samt goda lussibröd.  Den största julfröjden man kände som barn var nog julgran samt söndagsskolfesten vid Riseberga.

Som råskillnad mellan fars ägor och Fjugesta bys, gick en bäck dsk Fjugestabäcken. I den fanns så mycket kräftor, att man med bara händerna mitt på ljusa dagen på en á två timmar kunde plocka upp flera tjog kräftor. Lakar fanns även. Både lakar och kräftor hade på dagarna sitt tillhåll under stenarna , samt i hålor efter bäckens kanter.

Man vadade i bäcken, stack in händerna i dess hålor eller under stenarna och drog fram både lakar och kräftor. Så enkelt gick det till.

Kräftorna var stora nästan som humrar. Innan bäcken grävdes om eller i den s k gammel-bäcken fanns massvis med kräftor. Min far brukade ibland taga med sig ett par tre av drängarna för att fiska, som kallades ”fiske med håv”. En gång hade de vid ett sådant tillfälle fått så mycket fisk och kräftor att det ej gick att koka dem inne i köket utan de kokades i den stora bykgrytan i tvättstugan.

På kvällen dukades det ute i det gröna och allt gårdsfolket bjöds på kräftkalas. Då åt man bara kräftor och ingenting annat. Blev någon törstig drack man hembrygd svagdricka, mjölk eller vatten. Kräftkalaset avslutades ej förrän varenda kräfta var expedierad. Sedan sökte var och en upp sin bädd, och alla sovo den rättfärdiges sömn, trots all den hårdsmälta maten. Sömnlösheten var inte uppfunnen på den tiden.

På vintrarna vid töväder svällde ibland bäcken över sina bräddar, så att de kringliggande ängarna bildade en enda stor sjö, som vid kyla frös till.  Då fick man en härlig skridskobana  att roa sig på. Skridsko samt kälkbacksåkning hörde till vinterns nöjen ” Peta Puta” samt ”Slå Sälta” hörde till somrarna. De sistnämnda lekarna voro nog föregångare till våra nuvarande bollspel. På några andra nöjen voro man ej bortskämd. Det fanns inte biograf, inte cyklar. Vart man skulle , så vida det ej var alltför långt fick man luffa  och gå eller åka efter häst. Till alla järnvägsstationer hade vi ungefär lika långt. Svartåbanan blev ej färdig förrän vi flyttat från västernärke. 

Genom omständigheternas makt blev man under den bästa ungdomstiden skild från den kära hembygden. Allt för starkt var man rotad i hembygdens mylla för att mera kunna växa sig fast på annat håll. De glada minnena möter en så ungdomsfriska och levande att man glömmer att en hel människoålder gått fram både över en själv och hembygden. Men tack du kära hembygd för vad du gav av glädje och lycka under barndomens och ungdomens sorgfria dagar.

 

Därhemma, därhemma är ändå alltid bäst

Därborta, där borta är man främling och gäst

Där går man som en främmande

Bland främmande kring

Och känner så beklämmande

Att mötas jämt av skrämmande

Mörka blickars sting. 

Men därhemma står den skogen

Där friden bor;

var björk är som en syster 

var fur som en bror

På berg och i dalar

Det sjunger och talar

Det tröstar och hugsvalar

Och vyssjar som en mor.

”Oskar Stjärne”                

 

Boo gård (1) där familjen Edstam bodde. Söderut Riseberga där Ullas far var ordförande i nattvardsföreningen.

 

När det spökade förr i tiden

Från min barndom minns jag hur jag och mina syskon ibland fick lyssna till spökhistorier, som vi bad och tiggde vår Far berätta, då vi ibland någon kväll slagit oss ned framför brasan i vardagsrummet. Fast vi väl hört dem tjogtals gånger voro de för varje gång lika intressanta, spännande och hemska.

Till en gästgivargård kom en resande en kväll och begärde rum över natten. Alla rum voro upptagna, utom det så kallade spökrummet, varom han upplystes. Den resande frågade då, hur spökeriet brukade uppenbara sig. Han fick till svar: att med någon stunds mellanrum hördes en dov, skrovlig och entonig röst fråga: ”Vill ni låta barbera er?” Det sades att en resande barberare blivit sjuk och hastigt avlidit i rummet och från den dagen hördes ofta denna underliga röst.

Den resande vill ändå stanna i rummet över natten, ty han var mycket trött efter en lång resa och trodde sig kunna sova, trots alla spökerier. 

Efter intagen kvällsmat lade han sig, men tanken på den konstiga rösten ville ej släppa honom. Ett tu, tre fick han höra några underliga skrapande ljud----till slut hörde han även frågan: ”Vill ni barbera er”? Så blev det tyst en stund-----därefter kom åter frågan på samma underliga sätt. Den resande blev ej rädd, ty han förstod att ljudet måste ha en naturlig härledning. Han steg upp ur sängen, och efter en stund ivrigt lyssnande, kunde han fastställa, att ljudet kom troligen ifrån fönstret eller i närheten. Då han närmare såg efter fann han att en rätt grov gren nådde fram till fönsterposten och på så sätt tillkom det underliga ljudet, som genom rädsla och fantasi översattes till denna underliga fråga. Ingen hade undersökt förhållandet, utan spökeriet hade fått fortsätta ostört. 

När mannen hade upptäckt orsaken till spökeriet, lade han sig och tänkte väl att nu skulle det bli lugn och ro. Men den gubben gick inte. I rummet intill satt ett sällskap som pokulerade och spelade kort. Den resande gästen förstod, att här måste något göras för att hjälpa iväg detta bråkiga sällskap. Han steg upp, skrudade sig i sänglinnet, tog tvättfatet i ena handen, öppnade dörren till rummet där sällskapet höll till, steg sakta in och frågade med dov entonig röst: ” Vill ni låta barbera er?” Frågan behövde ej upprepas, ty de rusade alla upp, vettskrämda och likbleka, samt sprang ut genom dörren fortare än vanligt. Sedan blev det tyst och fridfullt och ingen störde nattron.

På morgonen kom städerskan in och frågade hur det gått att sova, ty både värdfolket och tjänarna visste att spöket hade uppenbarat sig personligen, och de voro  oroliga för sin gäst i spökrummet. Han berättade då, att han själv agerat spöke för att få nattro, samt att det var en trädgren utanför fönstret som åstadkom det underliga ljudet. Sedan trädgrenen därefter blev avsågad, spökade det aldrig mer i detta rum.

Till en klockaregård  kom en vinterkväll två resande herrar och begärde att mot betalning få ett rum för natten. Klockaregården kallades för lilla Gästgivaregården. Frun i huset, en duktig och praktisk husmor, var glad när tillfälle gavs så hon själv kunde tjäna en slant. Trakten hade långt till någon gästgivargård, och rätt ofta kom det resande som besökte det i närheten liggande bruket. Klockarfar var borta på någon förrättning och väntades knappast hem samma kväll.

Frun kände sig lite ängslig och orolig, ty hon tyckte att de främmande herrarna såg lite mystiska ut. Så hon hade sina farhågor för att det ej var hederliga personer hon tagit emot som gäster. Mot all förmodan kom mannen hem samma kväll. 

Hon delgav honom genast sina misstankar. Han kon snart på det klara med att det troligen var kyrktjuvar, som voro i farten.

Det hade snöat lite på kvällen, och han hade, då han gick förbi kyrkan sett färska spår i snön på vägen upp mot denna. För att få visshet gick han in i rummet, som deras gäster skulle bebo, men det var tomt, och bäddarna var orörda.  I kyrkan förvarades mycket gammalt och värdefullt kyrksilver, så församlingen skulle göra en mycket stor förlust, om det bleve stulet. Nu voro goda råd dyra. Klockare gick till sin i närheten boende granne, som han väckt upp och delgav sina farhågor. De kommo båda till den slutsatsen, att enda sätter var att skrämma tjuvarna, så att de gåvo sig iväg frivillig, innan de hunnit tillägna sig  dyrbarheterna. Hans granne hade på dagen slaktat ett nötkreatur. Huden av detta jämte ett stort torrvedsbloss togo de med sig samt begåvo sig till kyrkan. De hade även kyrknycklarna med samt gingo in i vapenhuset, där klockaren skrudade sig i kreaturshuden, på vilken de stora hornen sutto kvar. 

Blosset tändes, och klockaren steg in i kyrkan. Tjuvarna voro just i färd med att lägga silvret i säckar då de fingo se ett underligt ljus i kyrkan. De upphörde ett ögonblick med sitt arbete, gingo fram till dörren, som ledde ut till kyrkan och fingo till sin stora fasa se ett vidunder, tydligen den lede själv, som kom gående uppför gången omgiven av eld och rök.

I förskräckelsen flydde de huvudstupa ut genom sakristians dörr, som de strax förut brutit upp, utan att våga eller hinna med att få med sig en enda sak av det dyrbara silvret. Genom de båda männens rådighet blev således kyrksilvret räddat.

Till en av de större gårdarna i Östernärke kom en kväll strax före jul två studerande från Uppsala. De var vänner till en av husets söner, samt bjudna att tillbringa julferierna i deras hem. Det fanns även unga, glada döttrar i huset, och en av dem föll det in att skrämma de anlända julgästerna genom att berätta om ett spöke som brukade visa sig i det rum de skulle bebo. En ovanligt lång vikt skepnad brukade glida in, sakta gå fram till en mycket gammal sekretär, som stod i ett hörn i rummet, uppehålla sig där en stund liksom sökande någonting samt därefter försvinna.

De båda gästerna skrattade hjärtligt åt vad de fingo höra, samt hoppades att spöket ville göra dem den äran, ty de hade aldrig förr gjort bekantskap med något familjespöke. Efter en glad och trevlig samvaro skildes ungdomarna åt. Det var rätt sent och klockan började närma sig spöktimmen. De båda främmande fick ligga i en s k imperialsäng. Då de legat en stund och samtalat om kvällens upplevelser och just var färdiga att somna, öppnades dörren ljudlöst och en onaturligt lång, vit skepnad gled sakta fram till den gamla sekretären, uppehöll sig där en stund, samt började sakta glida fram mot sängen där de båda herrarna lågo. De greps av rädsla och letade i sitt minne efter någon bön, ty de hade hört att spökena brukade försvinna, när man ber.

Ingen av dem kunde i hast erinra sig någon bön. Men om en liten stund kom en av dem på bordsbönen: I Jesu namn till bords vi gå, och läste den. Till deras stora häpnad utbrast då spöket i ett gott skratt. En av de unga flickorna hade kommit på den idén att hon skulle agera spöke för att pröva deras mod. Genom att hålla armarna uppåtriktade blev hon onaturligt lång. Att de båda julgästerna blevo föremål för mycket skämt för sin feghets skull får man ej förundra sig över.

För många år tillbaka i tiden hände sig en kväll fram på eftersommaren, då det började bli mörkt rätt tidigt, att en i närheten av Edsbergs kyrka boende ungflicka skulle besöka en familj, som bodde på andra sidan om kyrkan. 

Hon måste då gå stora landsvägen, som på östra sidan löper mycket nära kyrkogården. En med flickan bekant yngling kom då på den dumma idén att han på återvägen hem skulle skrämma flickan. Då han trodde tiden närmade sig då flickan skulle komma tillbaka gick han alltså in på kyrkogården, samt lade sig tätt intill stenmuren, som går kant i kant med landsvägen. Då han legat där en stund, fick han se ett huvud med ett hemskt benrangelansikte böja sig från stenmuren över där han låg och en ihålig skrovlig röst frågade: ”Ser du te henne än?” Ynglingen fick brått att springa därifrån. Han sprang som han aldrig sprungit förut. Bakom sig tyckte han sig höra ett hemskt hånskratt. Den ynglingen gick aldrig mer ut för att skrämma någon flicka.     

 

En blick tillbaka

Vi som äro gamla och blicka tillbaka och ser på de förändringar som har skett sedan vår barndom, kan knappast tro att vi bor på samma planet. 

Sverige har blivit ett helt annat land. Präktiga gårdar med nybyggda hus, ett förbättrat lantbruk , ett burget, präktigt och välklätt folk. Tekniska medel, hjälpmedel som vi inte kunnat drömma om att leva utan, har på allvarslagikt igenom. Därmed har också samhället stöpts om. Nya folkgrupper har blivit mäktiga i landet. Världshandeln har bundit ihop jordens skilda delar till ett nytt helt, men därmed har också följt att allas krig står i sammanhang med varandra.

Det har varit boerkrig och ryskt/ japanskt krig. Sen blev det unionsupplösning mellan Sverige/ Norge. Bondetåget minns man också. Som barn hörde man talas om en maskin som kunde tala och sjunga. Den kallades för fonograf och blev senare grammofon. En ny och märkvärdigare maskin kom: Radion, Bilen samt flygmaskinen. Två världskrig har vi levat igenom. Kejsare och kungar har abdikerat, eller blivit avsatta. I många länder har det blivit kaos och rena eländet.

Även på det andliga området har stora förändringar skett. Kristi kyrka har med stor framgång byggts i hednaland, fälten vittna till skörd. Min afton skrider fram med fart det kanske gäller uppbrott snart. Vårt liv varar sjuttio eller åttio år om det bliver långt, heter det i Psaltaren och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet. Att finna sig i att alla krafter avtaga, att syn och hörsel försämras, det är en mycket svår läxa att lära. Ålderdomen tagen på rätta sättet kan ofta ha mer att säga oss än ungdomens glöd. Själens mognad är mer värd än oförsvagade krafter.

Det eviga hos oss kan endast växa genom livets hårda skola. Att kunna konsten att åldras på ett positivt och värdigt sätt, det är vishetens mästerstycke i livets svåra konst. Tack för allt lyckosamt som livet mig beskärt, tack för de kors jag bära fått, kanske långt mera värt.

Faster Ulla